Lambosablomman

Prolog

Det var mitt på dagen. Skogen strålade av ljus. Det var en otroligt vacker dag.

”Jag tror jag vinner.”

Jolannas far, som stod omkring tio alnar bort, log illmallig emot henne. Hans gröna ögon strålade mot sin sexåriga dotter. Idag hade de båda smygit ifrån arbetet i byn för att tävla i vem som kunde plocka mest blåbär. Jolanna var snabbt, men dessvärre älskade hon blåbär, så det mesta hannade i munnen istället för korgen.

”Få se!” utbrast Jolanna misstroligt och skuttade med kvicka, barfota fötter fram till sin älskade far. Hon kikade ner i hans korg. Det var betydligt mycket mer bär i hans, men Jolanna skulle aldrig kunna erkänna för sig själv att hon hade förlorat.

”Jag tycker det blev rätt lika.” sa hon och gömde sin nästan tomma korg bakom ryggen.

”Är du säker på det, Jol?” sa far med ett högt ögonbryn och ett leende på läpparna. Han hade aldrig kallat henne för något annat en Jol. ”Det rimmar på Sol.” brukade han säga.

”Mmm.” sa Jolanna och nickade. ”Vi får avgöra det med en springtävling. Först den till vattenbrynet!” ropade hon och sköt iväg som ett skott.

Hon hörde sin far skratta bakom henne, och sedan försöka hinna ifatt henne. Men Jolanna var snabb, snabbast i hela byn (om hon fick säga det själv). Hon älskade att känna marken under sina bara fötter och springa fort, fort. Vägen till vattenbrynet kände hon alltför väl. Hon och hennes far brukade alltid träffas där. Det var som deras hemliga ställe. Deras personliga plats.

Jolanna (som var långt före sin far) sköt undan grenarna som dolde brynet. Men så stelnade hon till, och blev så chockad att hon inte ens kunde skrika.

Där, på marken bredvid vattnet, satt en pojke i hennes ålder på knä. Han hade en mörk skinnrock svept om sig, och såg plågad ut i ansiktet. Ögonen var rödkantade och dom svarta lockarna hängde i tovor. När han höjde ansiktet och såg på henne med mörka ögon såg hon att han pressade händerna mot bröstet.

Händerna var täckta av rött blod, och knäna likaså. Jolanna stirrade på blodet och kunde inte få ett ljud ifrån sig.

”Jol, vad…?” hördes hennes fars röst, innan han hann ifatt henne och upptäckte pojken. Han fick en konstigt utryck i ansiktet.

”Jol…” sa han med spänd röst med ögonen fästa på pojken. ”Spring tillbaka till byn och hämta hjälp.”

Jolanna backade några steg, men kunde inte förmå sig att röra sig mer än så. Hon fortsatte stirra på pojken. Det var så mycket blod…

Far tog ett steg emot pojken, som tittade från Jolanna till hennes far. Eller nej, han tittade inte. Han stirrade på honom med en rädd blick.

”Jag vill dig inget ont…” sa far med en trygg röst som bara han kunde få till.

Dock hade det ingen större inverkan på pojken, som försträckt försökte backa undan. Han tog bort händerna för ett hjärtslag, och Jolanna hann skymta ett avlångt sår på bröstet som det blödde ypperligt ifrån.

”Låt mig titta…” fortsatte far och tog ännu ett steg närmare.

Pojken gav till ett tjut och skrek något på ett främmade, vackert språk. Far tog ännu ett steg fram, och tog tag i pojkens handled. Pojken skrek, och reste sig för att fly. Han ramlade genast ihop igen. Han hade svimmat av blodförlusten.

Far gick fram och lyfte upp honom.

”Vi måste ta honom till byn.” sa far allvarligt till Jolanna.

Då var det som om hennes ben vakande till liv. Men ny kraft i benen sprang hon i förväg. Så fort hon kom , långt före hennes far, till den lilla byn skrek hon för sina lungor fulla hals:

”Fort! Vi har hittat en skadad pojke i skogen! Kalla hit Medicinmannen! Fort! Fort!”

Folk avbröt sina arbeten och kom för att se vad som hade hänt. Druiden kom fram till henne.

”Upprepa dina ord, flicka.” sa han med sin djupa röst.

Jolanna hann inte berätta, förrän far dök upp i byn. Han hade den fortfarande medvetslösa pojken i sina armar.

Det blev ett väldigt tulmunt när vad som hade hänt skulle berättas om och om igen. Pojken försvann snabbt in i Medicinmannens hydda. Så fort Druiden hade hört vad som hänt, försvann även han i sin hydda. Jolanna kände sig förvirrad av alla frågor som ställdes till henne. Hon var väldigt tacksam när hon tillslut satt i sin lilla stuga med sin familj bestående av hennes far, hennes mor och hennes storebror Arshal. Far berättade för förhoppningsvis hela historien för sista gången. Sen fick Jolanna lägga sig i sin torfiga bädd.

När hon vakande var det mörkt ute. Arshal och mor låg i sina bäddar, men inte far. Vart hade han tagit vägen?

Jolanna steg upp och gick ut ur stugan. Hon såg Den stora lägerelden brinna i mitten av byn. Trots att hon bodde i utkanten kunde hon se skenet ifrån den. Den stora elden tändes bara när det var fest, eller något viktigt, som ett rådslag skulle äga rum. Jolanna gick dit.

Bredvid Den stora brasan fanns ett altare med tre stolar. I dom stolarna skulle byns mäktigaste sitta, vilket var Medicinmannen, Druiden och Hödvigen. Runt brasan och framför altaret hade en person från varje familj samlas. Jolanna visste vad det betydde. Rådslag. Och hon kunde gissa sig till vad det handlade om.

Jolanna smög fram bakom altaret och hukade sig ner för att gömma sig i dens skugga. Hödvigen började tala. Hon hörde tydligt vad han sa:

”Markel Sigfridsson hittade idag, tillsammans med sin dotter Jolanna Rixansdotter…” Jolanna ryckte till när hon hörde sitt namn. ”… en pojke. Pojken var skadad, med ett djupt sår i bröstet. Om inte Markel burit hem pojken, hade pojken förblött. Ära över Markel.”

Alla knöt ena näven och slog den mot hjärtat. Ett tecken på heder.

”Pojken pratar främmade språk från nord, som bara vår druid kan tala. Pojken har nu fått sitt sår sytt, och har talat med vår druid. Han vet inte vem han är, eller var han kommer ifrån. Han vet inte ens vad han heter.”

Jolanna tänkte att det måste vara väldigt jobbigt att inte vet det.

”Vi kan inte skicka iväg honom. Han måste stanna här. Så, vem tar på sig ansvaret över honom?”

Det blev först knäpptyst. Folk utbytte blickar och sade ingenting. Så ropade plötsligt någon:

”Markel borde göra det! Han hittade honom!”

Många höll med om detta.

”Men jag kan inte ta hand om honom!” utbrast far. ”Jag har redan två barn! Ett till, och vi vår svälta.”

Många höll med om detta, och många inte. Snart hade en livlig diskussion brutit ut. Jolanna satt förstelnad. Hon hade svårt att tänka sig pojken i sin familj. Dom som redan var så fattiga. Mer hann hon inte tänka förrän en kraftig röst skrek:

”STOPP!”

Alla tystande omedelbart och stirrade upp mot altaret, mot den som talat.

Det var Druiden. Han hade rest sig från sin stol och såg på dem alla med sin visa blick.

”Jag tar hand om pojken. Jag är den ende som kan tala hans språk. Jag ska lära honom vårt och uppfostra honom. Han ska bo i min hydda och behandlas som vilket bybarn som helts.”

Alla drog efter andan. Druiden tog på sig ansvaret, det var något stort! Jolanna visste inte vad hon skulle känna. Lättnad?

”Rådet är avslutat.” sa Hödvigen.

Jolanna skulle just resa sig och smita tillbaka när Druiden åter talade och fångade allas uppmärksamhet.

”Han ska heta Haraj. Det betyder Den vilsne.”

.

Kommentera gärna :)