Kapitel 4

I detta kapitel förkommer det lite kärlek. Det är första gången som jag skriver om kärlek, så ge mig gärna tips. Jag är inte 100 % nöjd med kapitlet, som jag ska vara ärlig...
.

Kapitel 4

 

Nästa dag stod Jolanna och granskade bistert himlen. Under natten hade vädret försämrats kraftigt. De mörka molnen hade spridit sig och täckte nu hela himlen. Vinden blåste oroande kraftigt och fick de kala träden att vagga.

De hade vaknat tidigt av det dåliga vädret. Snabbt hade de packat ihop sina saker och givit sig av. Nu hade de kommit så långt upp på berget att man kunde se med blotta ögat att det sluttade.

”Det kommer att börja regna.” konstaterade Haraj, som stod bredvid henne. Jolanna suckade. Han hade rätt, det var bara en tidsfråga. Regnet skulle uppehålla dem, men det skulle också uppehålla Arshal. Men Druidens tid rann ut.

”Vi borde fortsätta i varje fall.” sa Jolanna. Hon vek av blicken från himlen och såg på Haraj istället. ”Ingen av oss kan hursomhelst bygga ett regntätt vindskydd, och det är ingen mening att stanna under de här träden.”

Haraj nickade instämmande. ”Vi sätter fart.”

Sedan fortsatte de i rask takt, enda tills en blixt klöv himlen och regnet började vräka fram.

De blev genomvåta på bara några sekunder. Snart föll regnet så tätt att de knappt kunde se fem famnar framför sig. Haraj grep tag i hennes arm och pekade mot en mörk kontur uppåt berget.

”Det finns en sorts grotta där!” skrek han för att överrösta regnet.

Jolanna nickade och de stapplade mot grottan. När de kom tillräckligt nära såg hon att den bestod av två klippblock som lutade sig mot varann. Bakom klippblocken fann ännu ett sorts klippblock, så att de hade lä för vinden och regnet.

Tacksamma kröp de in i grottan. Den var fyrkantig, och en famn lång och tre alnar bred. Ljudet från regnet dämpades genast till ett högljutt smatter. Eftersom grottan inte var speciellt stor, så fick de sitta intill varann mot den skrovliga bergväggen med näsan mot öppningen. De bredde ut sovsäckarna under sig, så att de satt på dem, och svepte in sig filtarna.

Jolanna pustade ut, lättad över att slippa regnet. Hon var blöt enda in till skinnet, och trots filten så frös hon. Hon hoppades att Arshal också hade sökt skydd.

”Jag hatar åska.” muttrade Haraj när ännu en blixt slog ner och ett muller följde. Jolanna dog på munnen.

”Jag har inget emot åska.” sa hon. ”Men regn däri mot… det är bara irriterande.”

”Tycker du det?” sa Haraj. Hon hörde på rösten att han log.

”Ja. Man kan inte göra något när det regnar. Bara vara inne.”

”Tja, man kan ju göra saker. Om man är beredd på att bli blöt.”

”Allting blir blött i regn.” sa Jolanna dystert.  ”Dessutom läcker vårt halmtak därhemma.”

Haraj skrattade till. ”Jag ska laga det där taket när vi kommer hem.” lovade han.

Det löftet ska jag komma ihåg.” sa Jolanna och de båda skrattade.

Hon huttrade till i kylan och svepte filten närmare sig.

”Fryser du?” undrade Haraj.

”Nejdå.” ljög Jolanna. ”Inte så värst, i alla fall.”

Haraj trodde henne uppenbarligen inte, för han flyttade sig närmare och lade armen om hennes axlar. Då kände hon något konstigt, något som hon aldrig känt förr. En pirrande, varm känsla från maggropen som spred sig i hela kroppen. Hon kände hur blodet sköt upp i ansiktet. Men hon gillade känslan, gillade att ha honom nära, så hon lutade huvudet mot hans axel och kurade ihop sig mot honom.

Jolanna beskådade ridån av regn utanför. Det liknade silver nästan. Hon kom på att trots att regn var rätt irriterande, så var det vackert.

”Jol…” viskade Haraj. Han harklade sig och fortsatte. ”Jag… på den senaste tiden… alltså, jag har… med dig…”

Jolanna blev så förvånad av Harajs tonfall att hon vände sig om för att se på honom. Han hade låtit så stammande och… nervös. Haraj, som aldrig varit nervös med henne förr. Harajs ansikte avspeglade samma känslor som rösten. Han flackade med blicken och bet sig i underläppen. Vad var det med honom? Mådde han inte riktigt bra?

”Vad är det?” undrade Jolanna oroligt. Var han sjuk?

”Ehm…” stammade Haraj. ”Det… eller, det var inget.” sa han snabbt.

Jolanna började vände sig bort igen, när Haraj sade i ett andetag: ”Jo, det var nåt.”

Hon vände sig mot honom igen, och i nästa sekund pressade Haraj sina läppar mot hennes.

Först blev Jolanna så förvånad att hon inte gjorde någonting alls. Han kysser mig! tänkte hon. Haraj kysser mig! Och sedan blev alla tankar och känslor en enda röra. En del av henne ville knuffa bort honom, säga ”Sluta, jag är ju förlovad!” men en annan del, en främmande och skrämmande stark del ville inget hällre än att besvara kyssen, linda in fingrarna i det där vackra, svarta håret och dra honom tätt, tätt intill sig.

Det var två delar av henne som ville helt olika saker och Jolanna trodde att hon skulle slitas itu. Varför kände hon som hon gjorde? Och, ännu viktigare, varför gjorde Haraj såhär?

Jolanna lyckades slita sig från honom. Hennes puls rusade och hon kippade efter andan. Haraj verkade också andfådd.

”Jol…” viskade han.

”Nej Haraj.” svarade hon. Hon blundade för hon ville inte se honom. Då kanske den där känslan av att vilja vara nära honom skulle komma igen, och hon skulle göra något dumt.

”Förlåt.” viskade Haraj. Han fattade hennes händer och höll kvar dem, när hon försökte dra dem åt sig. Han var starkare än han såg ut. ”Men jag är tvungen. Jag kommer för alltid att ångra mig om jag inte säger det här.”

Jolanna knep ihop ögonen ännu hårdare när hon kände hur tårar började pressas mot ögonlocken. Varför grät hon?

”Jag älskar dig.”

Haraj sa detta utan att stamma eller darra det minsta på rösten. Orden fick det att sjuda i Jolannas mage men hon pressade ner känslan. Hon fick inte, fick inte ge efter.

”Det var bara det jag ville säga.”

Harajs händer lämnade hennes och hon hörde hur han drog sig undan. När Jolanna slog upp ögonen hade Haraj drag sig in till grottans hörn. Han låg med sovsäcken om sig och med ryggen mot henne. Han påminde om ett sårat barn.

Åter igen var det som om det fanns två delar av henne. En del ville krypa fram till Haraj, ta honom i famnen och hålla honom hårt. Be om förlåtelse (hon visste inte själv för vad) och locka fram ett leende.

En annan del ville bara vända ryggen åt honom och alla känslor som han framkallade. Glömma det han sagt och det han gjort.

Jolanna öppnade munnen men inte ett ljud kom över hennes läppar. Tårar började stilla rinna längs hennes kinder. Varför var hon så olycklig? Det kändes som om klor rev djupa sår i hennes hjärta.

Jolanna svepte filten om sig lade sig på stengolvet.

 

*

 

Arshal svor högt när den starka vinden för tillfället fick honom att tappa balansen och dimpa ner på den leriga marken. Regnet öste obönhörligt ner, och han hörde åska på avstånd. Han reste sig igen, med händerna fulla av lera.

Ovädret hade kommit så plötsligt, han hade inte hunnit söka skydd. Han hade bestämt sig för att fortsätta framåt, tills han fick syn på något sorts skydd som han kunde använda. Men nu när regnet föll så tätt att han inte såg mer än fem steg framför sig, så verkade den idén urdum. Han förstod inte varför han inte hade sökt skydd medan han hade chansen.

Tack vare ovädret så hörde han inte knakandet, förrän det var för sent. När Arshal vände sig om hann han bara så syn på ett träd som kom farande mot honom i en oroväckande fart, innan han kände en kraftig stöt i magen och i nästa sekund låg fastnaglad mot marken.

Arshal blinkade mot regnet som föll ner i hans ögon. Huvudet snurrade och för ett ögonblick hade han ingen aning om var han befann sig. Kvistar skar in i magen. Han trevade med händerna över den skrovliga barken och förstod, plötsligt, vad som skett. Ett träd hade fallit i den straka vinden, rakt på honom och naglat fast honom mot marken.

Arshal försökte lyfta träden, men den flyttade sig inte en meter. Han kände hur förtvivlan grep tag i honom när han försökte igen med samma resultat. Han kunde inte komma loss. Han satt fast.

”Hjälp!” skrek Arshal för sina lungors fulla kraft. ”HJÄLP!”

Men, sen kom han på, vem skulle kunna höra honom?

 

*

 

Haraj vaknade av att solstrålar stack honom i ögonen. Han blinkade mot ljuset som kom ifrån grottans öppning. Det regnade inte längre, och den lilla bit himmel som Haraj kunde skymta var blå.

Han hasade sig upp i en sittande ställning och upptäckte att Jol redan var vaken, och satt i hörnet knaprandes på ett brödbit.

Åsynen av flickan fyllde genast Haraj med skuldkänslor. Hon såg så trött och härjad ut. Hennes glittrande ögon hade fyllts med en sorg som var närmast outhärdlig att se. Haraj ville inget hällre än att se henne glad och leende igen, och han ångrade nästan att han yttrat sina känslor föregående kväll. Men bara nästan. Det var kanske själviskt av honom, men Haraj hade varit tvungen att kyssa henne och berätta om sina känslor innan de hittade Arshal och allt blev för sent. Och den där stunden, då hon hade lutat sig emot honom och verkat gilla att ha honom nära, hade gett Haraj hopp och fått honom att våga säga som han kände. Dock hade det inte fått den effekt som han önskat, men kanske, innerst inne, väntat sig. Jol var förtvivlad.

Varför hade han tänk att hon kanske, kanske älskade honom också? Det var ju egentligen en helt bisarr tanke. Varför skulle en flicka som Jol, en sådan vacker, godhjärtad, talangfull och helt enkelt underbar flicka älska en sådan nolla som han själv var?

Haraj förtjänade inte Jol. Men han kunde inte heller tänka sig att Conar förtjänade henne. Conar var bara en bortskämd, rik gubbe som inte älskade Jolanna. Eller, så var det kanske bara Harajs svartsjuka som fick honom att se Conar på det sättet.

Jol kastade en snabb blick mot Haraj, innan hon såg undan igen. Hon öppnade munnen, som om hon ville säga något, men stängde den igen. Det tryckande tystanden som följde var mer än vad Haraj stod ut med.

”Så…” sa Haraj i ett försök att muntra upp stämningen. ”Vi är nog nära Arshal nu.”

Jol bara hummade till svar.

”Vi hinner nog ikapp honom idag.” fortsatte Haraj hoppfullt, men fick samma svar.

Han gav upp och åt själv lite bröd, innan han föreslog att de skulle bryta upp och fortsätta.

Väl ute ur grottan kunde Haraj få en tydlig bild av vädret. Himlen var klarblå och solen sken. Det enda som vittnade om ovädret igår var den leriga marken och alla träden, som bytits som kvistar och låg fällda på marken.

Efter en titt på kartan pekade Haraj ut riktningen och de började gå. Då och då försökte Haraj muntra upp stämningen med spontana kommentarer, men han gav snart upp då de inte hade någon inverkan på Jol. Han ville inget hällre än att se henne le igen, höra henne skratta. Förhoppningsvis kunde hennes bror locka fram det, eftersom Haraj tydligen inte längre kunde det.

När de vandrat fram till lunchtid tänkte Haraj föreslå att de skulle stanna och äta. Men när han vände sig mot Jol upptäckte han att denna hade stannat, som om hon frusit fast i marken. Hon stirrade skräckslaget på något framför dem.

”Jol, vad…” började Haraj, men avbröts av att Jol högg tag i hans arm och höll fast den i ett järngrepp, utan att släppa vad-hon-nu-än-tittade-på med blicken.

Han blev överrumplad över att hon rörde vid honom, men hann inte hämta sig förrän Jo viskade:

”Haraj… Haraj, är inte det där… ser det inte ut som…?”

Hon avslutade inte meningen och pekade med en darrande hand. Haraj följde den med blicken och fick först då syn på vad Jol måste ha sett. Ett tiotal alnar ifrån dem låg ett omkullfällt träd. Och under trädet stack ett par orörliga ben fram. Ett par ben om gott och väl kunde tillhöra en artonårig pojke vid namn Arshal.

”Vid gudarna…” viskade Jol med en darrande röst. ”Han är väl inte…”

Död? tänkte Haraj. Förhoppningsvis inte. Men han kunde inte låta bli att tänka att så kanske var fallet.

”Jag går och kollar.” sa Haraj mjuk och lösgjorde sig försiktigt från Jols grepp. Hon skakade och var likblek i ansiktet. Haraj ville helst ta henne i sin famn, trösta henne och säga att allt skulle bli bra. Men han misstänkte att hon inte skulle uppskatta detta, så därför tvingade han sig själv att fortsätta framåt mot trädet och pojken under det.

De sista stegen tog Haraj väldigt långsamt, rädd för vad han skulle få se. Men så fort som han kunde skymta pojkens ansikte förstod han att det var Arshal. Inte bara för att han sett Arshal förut, utan också för att likheten mellan Jol och brodern var slående. De hade samma sorts ansikte, fast Jols var längre och Arshals bredare. Trots att lera torkat sig fast i Arshals hår, kunde Haraj se att det var ljus och lockigt.

Haraj granskade pojken. Hans kläder var, liksom hans hår, fulla av torkad lera. Ansiktet var blekt och livlöst. Händerna låg knäppa över magen, som till en bön, och Jols bror rörde sig inte alls. Haraj började tro att han var död när en kvist bröts under Harajs fot och Arshal slog tvärt upp ögonen. Haraj hoppade till och ropade förvånat, men han var lättad. Arshal levde! Vid gudarna vilket tur.

Arshal stirrade på Haraj med något som liknade misstro och chock. ”Du!” utbrast han. ”Vad gör du här?” Arshal höll upp sina händer framför sig och stirrade på dem. ”Är jag död?”

Haraj bara skakade på huvudet och vände sig sedan till Jol, som fortfarande stod fastfrusen en bit bort.

”Han lever!” skrek Haraj till henne. Han såg hur färgen i hennes ansikte återvände och kunde se hur hon suckade av lättnad.

Jol rusade sedan fram till dem. När hon fick syn på Arshal gav hon till ett glädjetjut och slog armarna om sin brors hals.

Haraj stod och såg leende på medan Jol överöste Arshal med frågor som ”Hur mår du? Är du oskadd? Hur kom du under trädet?”

Hennes bror verkade dock för chockad för att kunna svara. Han utbrast: ”Jolanna! Vad gör du här?” sedan vände han sig med en ogillande blick mot Haraj. Han verkade insett att han inte drömde eller något sådant nu. ”Vad gör han här?”

”Åh, Arshal.” sa Jol med ögonen översvämmade av glädjetårar. ”Vi ska förklara allting så fort vi får dig härifrån. Är du oskadd?”

Arshal grimaserade. ”Jag kan inte känna benen.”

Jol vände sig plötsligt mot Haraj med bedjande, blåa ögon. ”Vad ska vi göra?”

Haraj var för ögonblicket för glad över att flickan tilltalade honom på riktigt igen för att svara. Allt tidigare avståndstagande verkade bortblåst och Haraj glädes för detta.

”Vad sägs som att ni lyfter?”

Haraj låtsades inte om ironin i Arshals röst, utan sa bara istället:

”Jag tror inte att jag klarar av det, med mitt sår.” han kunde fortfarande minnas den fruktansvärda smärtan då han klättrat upp ur älgfällan. ”Men om vi istället bryter av två grenar, och använder dem som lyftstångar?”

Jol nickade ivrigt och skyndade sig upp. Tillsammans lyckades de bryta av två grenar, som de sedan kilade fast under stammen. De ställde sig vid varsin, räknade till tre och hävde sig sedan över dem. Trädet lyftes upp en bit och Arshal lyckades kravla sig ur.

Haraj och Jol lät med ett stön trädet falla tillbaka igen. Jol skyndade sig fram till sin bror och drog fram en filt ur sin väska, som hon lade runt hans axlar. Hon gav honom också lite Iglesruna och förklarade vad det var för något när Arshal frågade.

Haraj satte sig på trädstammen, vari Arshal nyss legat under, och väntade. När Arshal verkade ha återhämtat sig något sa han uppfodrande:

”Nå. Berätta nu.”

Haraj och Jol utbytte en snabb blick med varandra. Sedan började Jol berätta.

Hon berättade om hur Haraj kommit till henne, om hur de gett sig av och kommit hit. Hon uteslöt alla händelser under färden utom den med träskmonstret, och det var Haraj tacksam för. Han ville inte att Arshal skulle få veta om älvorna, älgfällan, Gneka-lektionen och, slutligen, kyssen. Absolut inte kyssen. Skulle Arshal få reda på att Haraj kysst och förklarat sin kärlek till hans syster, skulle han nog få spader.

När Jol berättat klart frågade hon sin bror:

”Så vad har hänt dig?”

”Äh, det spelar ingen roll.” sa Arshal undvikande. ”Men ni har följt efter mig hela vägen… bara för att varna mig för något monster?”

”Vad menar du med ’bara’?” utbrast Jol argt. ”Vi har offrat liv och lem för dig! Ett ’tack’ vore på sin plats.”

”Vad ska jag tacka för?” Arshal fnös. ”Jag skulle ha klarat av det där monstret i alla fall. Jag klarar mig alltid.”

Jol satt bara och kokade av ilska, hon verkade för arg för att få något ur sig. Haraj korsade irriterat armarna och sa behärskat:
”Om så är fallet, så kan du väl berätta hur du hade tänkt komma loss från trädet?”

Arshal vände sig mot honom. Han verkade irriterad, antagligen för att han inte hade något lämpligt svar.

”Och var fick du luft ifrån, hittebarn?” fräste Arshal till Haraj. ”Du kan ju inte ens prata ordentligt.”

Haraj kände hur blodet sköt upp i ansiktet. Han var medveten om att han bröt på sitt riktiga språk och att han hade svårt att uttala vissa ord korrekt, men han var inte van vid att få det påpekat. Trots att detta var en av de många sakerna som Arshal och hans vänner retat Haraj för när de var små.

Hans tankar avbröts av Jol, som ilsket röt åt sin bror:

”Säg inte så till honom! Han har räddat ditt liv!”

”Åh, babbla inte om det där monstret igen.” suckade Arshal och himlade med ögonen. ”Det finns nog inte ens.”

Det vad var Arshal sagt till Haraj då han, hemma i byn, försökt övertyga den äldre pojken om att inte ta vägen rakt upp på berget.

”Åh, Arshal varför måste du vara så dum?” suckade Jol. ”Kan du inte bara ta vägen genom passet istället? Är det så svårt?”

”Okej, okej!” utbrast Arshal och reste sig upp. Han tog upp en väska, ett koger och en pilbåge från marken som Haraj inte ens lagt märke till förut, och svängde det över axeln. ”Jag ska ta vägen genom passet. Om ni ursäktar, så har jag ett uppdrag att utföra.”

Arshal vände på klacken och började gå ifrån dem. Då reste sig Jol plötsligt upp och sa: ”Jag följer med.”

Arshal vände sig tvärt om och stirrade på sin syster. Även Haraj var förvånad och han frågade: ”Gör du?”

”Ja.” sa Jol självsäkert och packade ner filten som Arshal använt i sin väska, innan hon reste sig. ”Jag måste se till så att inget händer dig.”

Haraj förstod hur hon kände. Tänk om Arshal fastande under ett träd igen? Vem skulle då hjälpa honom? Eller om det hände något annat? Då skulle han behöva hjälp, trots att han inte förtjänade den. Men Jol hade visat upp en stark tillgivenhet mot sin bror, och det gjorde att Haraj kunde förstå hennes val.

Dock verkade Arshal inte ha någon förståelse. ”Jag behöver ingen barnvakt, lillasyster. Du kommer bara vara i vägen.”

Jol bara fnös och sa bestämt: ”Jag följer med. Vare sig du vill eller inte.”

Arshal gav till en uppgiven suck och var tyst en stund. Sedan sa han: ”Jaja. Du kommer ändå tröttna snart och gå hem igen.”

Han vände sig om och började gå igen. Jol vände sig mot Haraj. Hon sa ingenting, men hennes ögon bad honom att också följa med. Haraj tvekade inte. Han skulle aldrig kunna neka Jol något som hon bad om. Dessutom måste han se till så att ingenting hände henne, och om han följde med… ja, även under farliga omständigheter så skulle han få vara i Jols närhet. Och det skulle han offra vad som helst för.

”Låt oss sätta fart.” sa Haraj och log mot henne. Jol gav honom ett flyktigt leende som fick Haraj hjärta att slå ett extra slag, och så skyndade de sedan efter Arshal, som med en djup suck accepterat den nya, tredje färdkamraten.

 

*

 

Jolanna visste inte riktigt vad hon skulle känna. När hon vaknade hade hon känt sig olycklig och förvirrad. Hon hade varit rädd för känslorna som kommit fram när Haraj var i närheten och hon hade funderat vad i all världen som de kunde betyda. Men sedan hade de hittat Arshal. De hade hittat honom i tid och hittat honom välbehållen. Och trots att han var en jubelidiot kände Jolanna sig tvungen beskydda sin bror för vad som komma skall. Och hon var glad över att Haraj också skulle komma med.

Dock var stämningen inte den bästa mellan färdkamraterna. Det hade blivigt en vana för Jolanna att färdas med Haraj, och att Arshal nu färdades med dem kändes underligt. Jolanna kunde inte låta bli att gång på gång snegla på sin bror. Arshal hade alltid haft svårt för människor som är annorlunda, och han hade en vana att vara elak mot dessa människor. I vanliga fall så skulle Jolanna bara hålligt sig utanför, men om det skulle uppkomma ett gräl mellan Arshal och Haraj (vilket hon var övertygad om) skulle Jolanna ställa sig på Harajs sida.

Då de stannade för att äta lite tog Haraj fram kartan för att se vars de skulle gå någonstans. Arshal verkade ha svårt att acceptera att någon annan än han själv bestämde något.

”När vi ska fortsätta ska vi gå ditåt.” sa Haraj och pekade.

”Få se på den där kartan, du har säkert fel.” fräste Arshal och ryckte kartan ur Harajs händer. Han stirrade ner på den, med ett min som blev alltmer frustrerad. ”Det finns ju inte bilder.” sa Arshal slutligen irriterat. ”Bara en massa konstiga tecken.”

”De kallas bokstäver.” kunde Jolanna inte låta bli att inflika.

”Kan han läsa?” Arshal kunde inte riktigt dölja sin förvåning.

”Ja, han kan läsa.” svarade Haraj kyligt och tog tillbaka kartan. Precis som Arshal gjort talade han i tredje person.

”Bara de bortskämda kan läsa.” svarade Arshal. ”Så jag antar att jag borde förstått att du kunde det.”

Jolanna av sin oförskämda bror en ilsken blick. Hon hade själv bett sig likadant i för sig, men bara för det tänkte hon inte låta någon annan säga så mot Haraj.

Haraj svar kom i en neutral röst, som om han kommenterade vädret. ”Om det stämde så borde du kunna läsa, men det kan du ju uppenbarligen inte.”

Jolanna kämpade med att hålla sig för skratt medan Arshal ansikte antog en rödaktig färg.

”Vem tror du att du är, egentligen?” röt Arshal ilsket. ”Du är bara ett värdelöst hittebarn som Druiden var snäll nog att ta hand om.”

”Arshal.” sa Jolanna varnade med en nervös blick på Haraj, som stelnat till. ”Håll tyst.”

Men Arshal verkade inte alls vilja hålla tyst.

”Ingen vill ha dig!” fortsatte Arshal. ”Din familj, vilka stackare de nu än var, försökte uppenbarligen döda dig innan de skickade iväg dig. Ett hugg i bröstet, men det hjälpte tydligen inte. Om inte min familj hittat dig skulle du ha dött, precis som din familj planerat. Och då skulle vi sluppit dras med dig!”

”Käften, Arshal!” skrek Jolanna åt sin bror. Haraj hade förlorat all färg i ansiktet och han stirrade bara på hennes bror med en tom blick. Det såg ut som om något slagit honom i magen.

”Gå, Arshal.” röt Jolanna och knuffade brodern. ”Fyll på vattenplutorna eller nåt.”

”Men…” började Arshal protestera. Han verkade förvånad över hennes utbrott. Hon brukade ju inte lägga sig i.

”Bara gå!” skrek hon, och Arshal grabbade tag i vattenplutorna som de nyss druckit ur och skyndade sig bort, med en sista arg blick på Haraj.

När brodern försvunnit utom synhåll vände sig Jolanna till Haraj igen. Hon hasade sig fram till honom, där han satt på en sten.

”Du…” sa Jolanna lågt. ”Glöm det där han sa. Det var bara struntprat.”

Haraj sänkte huvudet så att hans svarta lockar dolde hans ögon. Han drog efter andan och sa med en ostadig röst: ”Men tänk om det är sant? Tänk om min familj faktiskt ville ha bort mig…” En tår rann längs Harajs kind och trillade ner på hans händer.

Det kändes som om klor rev och slet inuti Jolanna. Att se Haraj så sårad, så ledsen att han grät gjorde ont i Jolanna. Hon blev förbannad på Arshal som gjort det här mot Haraj.

”Haraj…” sa Jolanna lågt och flyttade sig ännu närmare. ”Tänk inte så. Druiden är din familj nu, det har du väl inte glömt?”

Han nickade sakta. Innan Jolanna hann tänka sig för, tog känslorna över tungan på något sätt, och hon sa: ”Och jag är din familj.”

Haraj såg upp häftigt och tittade på henne med en blick så var så fyllt av en massa känslor att Jolanna inte kunde urskilja alla. Men hon kunde se förvirring, längtan, hopp och, starkast, kärlek.

Hon överrumplades av kärleken i blicken. Hon fann också att hon tyckte om den blicken, och att hon tyckte om att den vilade på henne. Jolanna borde inte känna så, det visste hon. Hon skulle ju gifta sig med Conar, hon fick inte känna så här. Och egentligen så fick hon inte heller säga det som hon nu sa:

”Haraj. Oavsett vad som händer så kommer jag alltid att stå vid din sida. Kom ihåg det.”

Harajs blick glittrade och Jolanna satt trollbunden. Hans ögon var så vackra, så fantastiskt förtrollande.

”Jol.” sa Haraj och såg djupt in i hennes ögon. ”Jag svär, att vad som än händer, oavsett om du besvarar mins känslor eller inte och oavsett vem du än gifter dig med, ja, oavsett vad som än händer som kommer jag alltid att finnas vid din sida. Jag kommer alltid att göra allt som du vill, bara du ber mig. Jag gör allt för dig.”

Orden värmde mer än vad de borde. Plötsligt kunde Jolanna inte tänka på något annat än känslan av Harajs läppar mot hennes, den behagliga ilningen genom kroppen, upphetsningen…

Jolanna lutade sig, utan att riktigt tänka, närmare Haraj som gjorde likadant. De var bara några handsbredder ifrån varandra när Arshal kom tillbaka. Jolanna och Haraj drog sig snabbt undan varandra och Jolanna kände hur hennes kinder blossade.

”Ska vi dra vidare då?” sa hon bryskt och skyndade sig med att packa ihop maten i sin väska och resa sig upp. Jolanna ryckte en vattenpluta ur Arshal hand och packade ner den.

Hennes bror såg misstänksamt mellan Haraj och Jolanna. Sedan slängde han en vattenpluta åt Harajs håll och packade själv ihop.

När Arshal vände ryggen mot Haraj torkade denne tårarna och lyfte upp vattenplutan. Han packade, han också, och sen gav sig gruppen av.

 

*

 

Haraj gick tyst och försökte göra sig obemärkt, så att ingen av hans färdkamrater skulle tala till honom och så att han skulle få vara ifred med sina tankar.

Haraj brukade egentligen inte påverkas särskilt starkt över elaka saker som folk sa till honom. Druiden hade lärt honom att inte ta åt sig. Det var därför som han blivigt så förvånad över att Arshals ord gjort så ont. Det var ju bara ord, men trots det så hade de skärt sig in i Haraj, som en välslipad kniv. För Arshal hade inte vetat vilken öm punk som han träffat.

Haraj hade funderat mycket över vem, eller vad, som givit honom ärret på bröstet och hur han hade hamnat där han var. Men aldrig hade tanken slagit honom förr att det kanske var hans egen familj som gjort det.

Tanken hade smärtat så mycket att tårar hade börjat rinna. Haraj kunde inte minnas när han senast grät. Han hade inte gråtit då Arshal de andra retat honom, han hade inte gråtit då han som tolvåring fick en smärtsam magsjukdom (som Medicinmannen botade), eller då träskmonstret rev hans arm.

Han hade aldrig gråtit, trots att han blivigt väldigt sårad och upplevt stark smärta. Men då Arshal sagt det där till Haraj, då hade det gjort så ont.

Det var skrämmande, egentligen. Om hur bara några ord kunde få Haraj att gråta. Han försökte föreställa sig att om Jol sagt det till honom. Det gick inte. Det gick inte att föreställa sig den ultimata smärtan som de orden hade bringat honom, ifall de kommit ifrån hennes läppar.

Haraj såg på flickan, som kände hans blick på sig och vände sig mot honom. Hon avfyrade ett glittrande leende och han log tillbaka. Haraj fann att hennes tidigare ord klingade i hans öron, lika vackert som klockklang: ”Oavsett vad som händer så kommer jag alltid att stå vid din sida.” Orden fyllde Haraj med värme och lycka. Nej, Jol skulle aldrig säga så till honom. Även om det inte var den sorts kärlek som Haraj hade önskat, så gillade Jol honom. De två hörde ihop, trots att Jol skulle gifta sig med Conar och trots att Haraj antagligen aldrig skulle kunna umgås med Jol utan att känna smärta när hon väl gjorde det. De var två halvor av samma enhet, även om Jol nekade till det.

 

De gick i en ganska rask takt under hela den soliga dagen. Landskapet var mycket kalare nu, det fanns knappt några träd alls kvar, bara en massa buskage.

När det skymde stannade Arshal plötsligt och sa: ”Vi slår läger nu.”

Jol öppnade munnen för att protestera, men stängde den sedan och nickade. Hon gav Haraj en blick som sa ”Lika bra att göra som han säger.”

Haraj kvävde en suck och följde efter Arshal, då denne styrde stegen om det enda trädet i närheten och började packa upp under den. Han tyckte egentligen att de borde fortsatta ett tag till, de skulle hinna det innan den mörkande, men det var inte värt det. Det var inte värt att säga det och därmed starta ett gräl med Arshal. Haraj var trött. Det hade varit en intensiv dag, först vakande han med blandade känslor över vetenskapen om att han avslöjat sina känslor för Jol, sedan ville Jol inte riktigt prata med honom, sedan fann de Arshal och sist så började Haraj gråta över dennes ord. Han ville bara vila nu.

Jol samlade ihop några torra kvistar, som det fanns gott om under trädet, och tände en brasa. Haraj bredde ut sin sovsäck och började packa upp lite mat. Arshal bara kastade av sig väskan och lutade sig mot trädet.

”Jolanna, packa upp min sovsäck.” sa han högdraget.

Haraj bara stirrade. Vem trodde han att han var? Som bara kunde sitta där, som en korkad översittare och trodde att han bara kunde beordra Jol hur som helst…

Han hade ett vasst och ilsket svar på tungan men Jol hann före honom.

”Käre bror, du kan gott ta och packa upp din sovsäck själv.”

Haraj gjorde inga försök till att dölja sitt leende, vilket Arshal märkte.

”Och vad flinar du åt?” fräste han.

”Inget.” svarade Haraj lugnt. Han satte sig på sig sovsäck och tog fram lite bröd som han började äta på. ”Det är bara det att… äh, glöm det.”

”Jo, berätta.” insisterade Arshal med en ironisk stämma och satte sig vänd om Haraj. ”För en gång skull vill jag höra vad du har att säga, hittebarn.”

Haraj noterade att Jol gav sin bror ett argt ögonkast. Uppmuntrad över att flickan stod på hans sida, sa Haraj:

”Mitt namn är Haraj, och jag skulle föredra att du kallade mig det. Men om vi ändå ska köra på smeknamn, så kan jag säkert hitta ett passande men föga smickrande till dig.”

Han såg hur Jol försökte kväva ett skratt genom att bita sig själv i näven. Dock så märkte Arshal henne inte, eftersom han stirrade hatfullt på Haraj.

”Haraj.” upprepade han föraktfullt. ”Det betyder Den vilse, väl? Ja, det passar dig i alla fall. För du är helt vilsen, om du tror att du kan tala till mig på det sättet bara för att min syster…” Arshal pekade på Jol med tummen. ”…råkar fnissa åt vad du säger och för att du växt upp hos Druiden. För det kan du inte. Jag är här uppe…” Han höll handen ovanför huvudet. ”Och du är här nere.” Han höll handen mot marken. ”Så jag föreslår att du kniper din stora trut och…”

”Jag tänker sova nu.” avbröt Haraj med hög röst. Han ignorerade Arshal och såg bara Jol. ”Sov gott, Jol.”

Sedan kröp han ner i sin sovsäck och vände ryggen åt Arshal.

”Du är bara en gökunge!” utbrast denne. ”Du bara dök upp och kräver att vi ska ta hand om dig, att vi ska föda dig och klä dig, trots att du inte alls är en av oss!”

”Arshal.” hörde Haraj Jol säga lågt. ”Det räcker nu.”

Haraj blundade och lyssnade när Arshal och hans syster åt klart under tystand och sedan lade sig för att sova.

Det trodde uppenbarligen att han sov, för rätt som det var sa Arshal lågt till sin syster:

”Vad ser du hos den där grabben, egentligen?”

”Haraj är en fin människa, även om du är blind för det.” svarade Jol hårt. Sedan tillade hon i en mjukare ton: ”Han är inte alls som du tror.”

Arshal fnös. Haraj antog att han borde ge dem en vink om att han var vaken, fast han var alltför intresserad över vad syskonen tänkte säga för att göra det. Därför låg han tyst och försökte andas djupt och lugnt, som en sovande brukar.

”Det enda som jag kan se hos den där snorungen är att han är arrogant, bortskämd, irriterande och en översittare. Han tror att han kan säga vad han vill, göra vad han vill, bara för att Druiden är hans fosterfar. Ingen fin människa alltså.”

”Du har fel.” Jol lät arg. ”Han är inte alls så. Han… han påminner faktiskt lite grann om far.”

Haraj glömde bort att andas djupt och lugnt i sin förvåning. Påminde han om Markel, Jols far? Det hade hon aldrig berättat.

Arshal var tyst en lång stund, och när han slutligen tog till ordna var rösten fyllt med ilska, men även smärta och saknad: ”Snorungen och far har ingenting gemensamt. Ingenting!”

”Men kan du inte se det själv?” sa Jol lugnt. ”Han är jättemodig, precis som far var. Han är spontan och han säger alltid vad han tycker, oavsett vem det är som han pratar med. Precis som far. Minns du inte när far käftade emot Hövdingen?”

Arshal skrattade åt minnet. Det var första gången som Haraj hört denne skratta utan att vara elak på något sätt. Bara ett enkelt, hjärtligt skratt.

”Ja, det minns jag. Far… han var en bra man.”

Det lät inte som om orden kom ifrån Arshal, trots att de sades med pojkens röst. Haraj tänkte att han kanske feldömt Arshal. Tänk om han inte alls var den dryga, irriterande person som han verkade vara? Fast, tänkte Haraj sedan, det krävs mer än några ord för att övertyga mig om det.

”Ja, han var en bra man.” sa Jol lite grötigt. Hon harklade sig och fortsatte: ”Och han sa att man ska ge alla en chans. Så kan inte du inte vara trevlig mot Haraj?”

Arshal verkade genast dyster igen. ”Han är inte trevlig mot mig.”

”Han är trevlig mot sina vänner.” gav Jol igen. Hennes röst var plötsligt hård. ”Du är inte trevlig mot någon”

Det hördes ett prasslade ljud, som om Jol vände ryggen åt Arshal. Snart började båda syskonen andas djupa, lugna andetag. De hade somnat.

Men det dröjde länge innan Haraj lyckades somna. Det fanns så mycket att tänka på.

.

Vad tycker ni?


Kapitel 3

Det dröjde nog en evighet innan den här kom upp. Det berodde på att jag inte var riktigt nöjd med det. Men nu har jag bearbetat den och vill lägga upp den.
.

Kapitel 3

 

Det första som Jolanna och Haraj gjorde efter dramat med träskmonstret, var att göra upp en eld.

Jolanna samlade först ihop torra kvistar och löv, sen tog Haraj fram ett elddon som han tydligen haft i sin ryggsäck. (”Jag kunde bara få tag på en” hade han sagt.)

Så medan Haraj sedan försökte fånga upp en gnista, skar Jolanna loss en bit av sin filt. Hon skulle anvenda den för att rengöra Harajs sår.

Hon letade upp närmaste bäck och blötte tygbiten i det rinnande vattnet. Medan hon ändå var där, passade hon på att tvätta nederdelen på byxorna, som blivigt nersölade i träsket. Jolanna hade varit rädd för monstret, men var stolt över att hon ändå huggit den och släpat Haraj därifrån. Vetenskapen att Arshal varit där, och överlevt monstret, gladde henne. Det kändes som att han inte var långt borta nu och att de snart skulle hinna ifatt honom.

När Jolanna kom tillbaka hade Haraj fått fyr på elden. Den kastade skuggor över hans ansikte, nu när det hade börjat mörkna. Hon var trött och ville sova, men var tvungen att förbinda Harajs sår först.

”Vad ska du ha den där till?” frågade Haraj och nickade mot tygbiten.

”Rengöra ditt sår, såklart.” svarade Jolanna, som om det var det mest uppenbaraste i hela värden.

Hon satte sig knä om Harajs vänstra sida. Runt den leriga tröjärmen fanns rött blod och upprivna tygbitar.

”Vi måste nog ta av dig tröjan.” konstaterade Jolanna och hjälpte Haraj att ta av sig bältet, och sedan den leriga tröjan utan att nudda såret för mycket.

Jolanna satte sig framför armen och började dutta med tygbiten mot såret. Haraj ryckte till och bet sig hårt i läppen. Var det bara skenet från elden, eller såg han väldigt blek ut?

Hon fortsatte att ta bort lera och blod, tills två rivmärken uppenbarade sig. Den ena var en handsbredd lång, och den andra var lika lång som hennes långfinger. Dom var lika djupa som en fingerbredd. Haraj sneglade mot sina sår, och såg sedan snabbt bort igen.

”Vad är det?” frågade Jolanna åt Harajs reaktion.

”Jag tål inte att se blod.” sa han sammanbitet med blicken in i brasan.

Jolanna tänkte först reta honom (för hon tyckte först att han var fjantig), men hejdade sig. Hon mindes den där första gången som de träffats. Haraj hade varit överröst med sitt eget blod, vem vet hur länge. Ett sådant minne kunde få vem som helts att avsky blod.

När Jolanna var liten, hade hon tyckt att blod var otäckt. Men eftersom Arshal ofta kom hem med ett villebråd som han själv inte orkade flå så fick Jolanna ofta göra det. Då hade hon vant sig vid blod.

Jolanna reste sig och gick till sin ryggsäck för att hitta något som hon kunde linda om såret med. Med kniven skar hon loss en avlång remsa av sin filt. Hon vände sig om för att gå tillbaka, och upptäckte något.

I mitten av Harajs bröstkorg fanns ett avlångt, vitt ärr. Jolanna stirrade på det. Hon mindes första gången som de träffats, då hade han haft ett avlångt sår på bröstet. Detta måste vara ärret efter det. Hon mindes också, att om inte far burit hem Haraj hade han förblött på grund av det där såret. Det såg så stort och otäckt ut.

Haraj följde hennes blick.

”Fråga inte hur jag fick det, för det minns jag inte.” sa han stelt.

Jolanna skyndade sig fram för att förbinda såret. Hon var lite generad.

Jolanna lindade remsan två varv innan hon knöt ihop den. Haraj grimaserade av smärtan när hon knöt åt den, men det kunde inte hjälpas.

Jolanna slängde in tygbiten som hon rengjort såren med i brasan. Det såg först ut som att den skulle kväva elden innan den tog fyr.

Hon tog upp Harajs tröja och hände den på en gren. Där försökte hon få bort det mesta av leran.

När hon äntligen bredde ut sin och Harajs sovsäck, hade det mörknat helt. I skenet från brasan tog hon fram lite bröd som hon hungrigt började knapra på. Haraj åt en liten bit torkat kött, innan han kurade ihop sig i sovsäcken. Där låg han och stirrade in i brasan, försjunken i tankar. Jolannas nyfikenhet tog över.

”Minns du verkligen… ingenting från där du kommer ifrån?” nästan viskade Jolanna.

Haraj vände sin blick från brasan och mötte Jolannas.

”Nej.” svarade han. ”Jag minns bara när ni hittade mig. Innan dess… är det bara svart. Druiden kallar det minnesförlust.”

Han såg in i brasan igen. ”Minnes… förlust. Att förlora ett minne.” tänkte Jolanna. Det måste vara hemskt. Att inte minnas var man kom ifrån. Inte minnas ens familj. Inte veta någonting om en själv. Haraj- den vilse. Först nu insåg Jolanna hur bra namnet passade.

Trots att det antagligen var ett känsligt ämne, fortsatte Jolanna:

”Minns du språket då? Det där som du… talade?”

”Druiden lärde mig först att prata ert språk. Sen… återupplivade han mitt gamla. Så, ja.”

Jolanna ville så gärna höra de där vackra orden igen.

”Kan du säga något på det språket?” bad Jolanna.

Haraj såg åter igen upp på henne. Lågorna dansade i hans mörka ögon. Så började han tala, på det främmade vackra språket från norr.

Tre ord sa han. När han sa dem var det som om allt kompletterades. Han brytning och orden flöt samman med varann, och bildade ett perfekt flyt. Som en bäcks porlande vatten, som ett träds viskning när vinden får dens löv att dansa. Tre ord sa han, och det var de vackraste ord som Jolanna någonsin hört. Hon förtrollades, men på ett helt annat sätt än som älvorna gjort.

Jolanna log drömmande.

”Vilket vackert språk.” viskade hon. ”Vad betyder det, det du sa?”

”’Solen är vacker’” svarade Haraj.

Dom var båda tankfullt tystna en stund.

”Ja, jag ska sova nu.” sa Haraj och slöt ögonen. ”God natt, Jol.”

Jolanna frös till is. Hon spärrade upp ögonen och stirrade på Haraj. Tusen känslor for igenom henne. Jol. Han hade kallat henne Jol. Far var den enda, den enda som någonsin använt det smeknamnet för henne. Jol, det hörde ihop med far. När han var borta så borde namnet inte finnas längre. Men nu så hade Haraj använt det, och det framkallade ett hugg av saknat hos Jolanna. Var hade han fått namnet ifrån? Hur visste han?

När Haraj såg hennes reaktion satte han sig upp. Han såg orolig ut men Jolanna uppfattade det knappt.

”Förlåt!” skyndade han sig att säga. ”Det var inte meningen… jag trodde att du hette så. Din far kallade dig det, sen dess har det liksom fastnat.”

Jolanna lyckades återfå talförmågan.

”Nej… alltså… jag heter Jolanna. Jol var ett smeknamn som far använde. Bara han.”

Jolanna tittade ner på sina händer och lyckades samla sig.

”Jaha…” sa Haraj i långsam förståelse. ”Han kallade dig det, första gången som vi träffades. Det fastnade. Förlåt. Jag ska väll kalla dig…” han tvekade inför namnet. ”Jol-anna i fortsättningen.”

Han uttalade namnet så konstigt, stavelse för stavelse. Namnet ’Jol’ lät så mycket bättre i jämförelse. Det passade in i hans dialekt.

”Säg Jol, om du vill.” sa Jolanna. ”Far hade inte haft något emot det.”

Det var som fars påhitt, hans idé som smeknamnet Jol, så hon ville som säga honom att hennes far inte hade haft något emot det.

”Jag var med vid hans kremering, förresten.” sa Haraj lågt.

Det fick Jolanna att titta upp. Hon hade ett tydligt minne av när de kremerade far, och av alla som samlats var så han inte med. Hon öppnade munnen för att säga detta, när Haraj avbröt henne:

”Jag stod bland träden. Ingen såg mig.”

Det gjorde henne arg, på något vis.

”Gömde du dig, för att det var pinsamt att vara vid en fattigt mans kremering, va?” fräste hon med förnyad kraft.

Haraj såg minst sagt förvånad ut.

”Vaddå pinsamt?” undrade han oförstående.

”Jo, du ville inte att man skulle se dig där såklart.” sa Jolanna ilsket. Hon visste inte riktigt varför hon var så arg. ”För det var pinsamt att känna en fattig, när Druiden själv är så rikt.”

Haraj stönade högt.

”Nu gör du det där igen!” stönade han.

”Gör vaddå?”

”Drar slutsatser när du egentligen inte vet! Du påminner mig om en korkad höna.” fräste Haraj.

Nu blev Jolanna riktigt arg, av en verklig andledning.

”Och du påminner mig om…” började Jolanna, men tystnade.

Hon hade tänkt säga något riktigt irriterande och förolämpande men hejdade sig när hon kom på vem han egentligen påminde om.

Hennes far. Haraj påminde om hennes far. Samma spontanhet, samma kvickhet, och samma mod som gränsade till dumhet. Hon hade inte insett hur lika dom var, förrän nu. Jolanna förlorade målföret och stirrade in i brasan.

”Ja, vem påminner jag om? Säg nu!” begärde Haraj att få veta.

”Ingen.” muttrade Jolanna, och lade sig ner i sovsäcken. Hon vände ryggen mot honom.

Som tur frågade han inget mer. Hon hörde prasslande när Haraj också lade sig ner för att sova.

 

*

 

Arshal vaknade på dåligt humör. Vetenskapen om att hans transport försvunnit irriterade honom och deltog till hans humör. Det andra var som deltog var att han slösat bort två fina pilar på det där monstret. Och det tredje var att han blivigt väckt av en nyfiken skogsråtta.

Så, det var med ilska steg som Arshal klampade vidare genom skogen. Marken var torr och träden växte glest: tecken på att bergen närmade sig. Han stirrade ner på marken, där det mest låg en massa kvistar och gamla löv. Han längtade efter grönt: mossa och ris. Han längtade hem. Allting här var så torrt och ensligt Träden var nakna. Han sakande barr, och gröna löv. Här fanns bara bruna och ruttna löv. Som te.x den där lövhögen där borta som…

Arshal tvärstannade. Överallt låg löv och kvistar omstridda, men på ljust den punken var löven samlade i en hög, som för att dölja något. Efter ett ögonblick förstod han vad det var. Under de där löven, fanns en djup grop. Över den fanns tunna björkkvistar i ett flätat nät, och på dem en massa löv. Det var en enkel älgfälla som Arshal själv använt sig av flera gånger. Tur att han upptäckt den.

Han gick en stor omväg runt fällan. Och han undrade vem som kunde ha byggt den. Men vem kunde tänkas leva här?

 

*

 

En spänd tystand. Det var det som rådde mellan Jolanna och Haraj, enda sedan dom båda vaknade fram tills de stannade och åt en kort lunch. Och fortsatte. Under tystnad.

Jolanna ville inte prata med Haraj. Hon ville avsky honom, men kunde inte riktigt göra det på samma sätt som förr nu när hon kommit fram att han var som hennes far, och att han därmed var en massa positiva saker. Hon ville dock inte erkänna det för honom. Nej, absolut inte.

Haraj pratade inte ens om kartan med henne, som förr. Han hade väll insett att kartor inte intresserade henne ett dugg. Fast själv tog han upp den ibland, och kollade ner på pergamentet. Och forstsatte sedan, utan ett ord.

Jolanna märkte hur landskapet förändrades. Det blev kalare och torrare. Träskets fuktighet försvann snabbt. Kvar fanns bara torra löv och fallna kvistar. Det var kallare nu också, vilket inte var särskilt skönt för Jolannas ben, vars byxor fortfarande var blöta. Men hon antog att hon inte borde klaga eftersom Haraj nästan hade fått hela sin klädnad nedsölad. Han sade inget, men han hade armarna om sig själv vilket skvallrade om att han frös.

Då stannade Haraj, så plötsligt att Jolanna nästan gick in i honom. Han tittade fån höger till vänster.

”Vad är det?” undrade Jolanna.

Han vände sig om med en bekymrad rynka mellan ögonen.

”Jag vet inte…” mumlade han. ”Men det känns om att någon iakttar oss.”

Jolanna stirrade in bland träden, men kunde inte se något.

”Äh, du inbillar dig bara.” sa hon tvärsäkert. ”Gå nu.”

Haraj tvekade bara ett ögonblick innan han lydde rådet. Jolanna vände blicken mot marken igen. Hon fick syn på en hög med löv några alnar framför dem. Dom påminde henne om hösten hemma i byn. Då alla löv föll, och krafsades ihop till högar. Eller om de gånger då hon och Arshal gick ut i skogen, och gjorde älgfällor som de sedan täckte över med löv. Det var en enkel procedur, att göra en älgfälla. Först grävde man en grop med branta kanter. Sen flätade man ihop några björkkvistar och lade det över gropen. Sen täcktes allt över med löv. I slutänden såg det ungefär ut såhär…

Jolanna tvärstannade. Hon stirrade på lövhögen. Runt om den fanns knappt några löv, men där fanns massor. Som om någon krafsat ihop den. Hon var säker. Det där var en älgfälla.

Haraj var ett steg ifrån den. Han hade inte märkt att hon st

annat.

”Haraj, stanna!” skrek Jolanna och kastade sig fram, men för sent.

Haraj tog ett steg över fällan samtidigt som han vände sig om.

Med ett kvävt skrik brakade han genom fällan.

 

Löv och jorddamm flög upp i skyn. Så fort Haraj brakat igenom fällen avslöjades ett hål med tre alnar som bredd och längd. Jolanna kastade sig fram till fällans kant. Där, två famnar ner, låg Haraj i en hög av kvistar, löv och jorddamm. Allting hade gått så fort, plötsligt låg Haraj i botten av en älgfälla. Han hostade av allt jorddamm.

”Haraj?” ropade Jolanna oroligt.

Haraj vände på huvudet och kikade upp mot henne. På vingiga ben reste han sig och såg sig förvirrat om.

”Vad hände?” fråga han henne.

”Du klev ner i en älgfälla.” förklarade Jolanna. ”Ta det bara lugnt. Jag har själv byggt sånna här.”

Hon granskade varenda liten detalj i fällan. Den var skickligt gjord, av någon som gjort fällor förr. Väggarna var helt raka, omöjligt att klättra uppför. Golvet var helt flat. Älgen hade inte kunnat ta sig upp på något sätt. Björkkvistsnätets hål var tillräckligt stora för att älgens klövar skulle ha trasslat in sig i dem. Sen var det bara att helt enkelt skjuta älgen när den väl var i fällan. Frågan var nu bara hur hon skulle få upp Haraj därifrån.

Jolanna lade sig på mage över kanten, så långt ut hon kunde utan att balansvikten lades på överkroppen. Hon sträckte ut sin hand mot Haraj.

”Försök nå den.” sa hon.

Haraj ställde sig på tå och sträckte ut sin hand mot Jolanna. Men det fattades ändå en aln.

”Ta filten.” förslog Haraj.

”Bra idé!” utbrast Jolanna och drog av sig ryggsäcken. Hon drog upp sin väl andvända filt, och upprepade proceduren. Nu kunde Haraj utan problem nå filten. Han tog ett fast tag om den med högerhanden och placerade en fot mot jordväggen. Jolanna backade lite, så att hon nådde med att placera fötterna bakom en sten så att hon inte skulle ramla ner i gropen, hon också.

Haraj höjde frågade ett ögonbryn. Jolanna nickade bekräftande, och så började han klättra. Han sköt ifrån sig med vänstra foten och höll vikten med högerhanden.

Jolanna höll så hårt i filten att knogarna vitnade. Allt verkade gå bra, tilsl Haraj bytte till vänsterhanden. Det var i den armen som han hade skadas. Så fort han skulle anstränga den armen svek den honom. Harajs ansikte förvreds i en smärtfylld grimas, och han föll genast ner igen och kastade upp en lager jorddamm mot Jolanna.

”Det går inte!” utbrast Haraj i en ilsken ton. ”Armen bara slutar fungera.”

Jolanna kände en ilning av panik komma. Om Haraj inte kunde ta sig upp… Nej.

”Du kan! Försök igen!” ropade Jolanna.

Tvekande tog Haraj ett nytt tag om filten och började klättra. Men när han skulle byta till vänster arm, så hände samma sak. Han grimaserade kraftigt och orkade bara hålla några sekunder, innan han tappade taget och föll ner igen.

Jolanna bet sig hårt i läppen och försökte dölja hur panikslagen hon blev. Han kunde inte ta sig upp. Armen svek honom, det gjorde för ont. Hon övervägde en sekund att dra upp honom, men hon visste lika snabbt att det inte skulle funka. Hon var för svag. Men Haraj var tvungen att orka. Hon visste att det säkert gjorde väldigt, väldigt ont att anstränga den armen, hon hade ju själv sett såren, men han var tvungen att klara det. Tvungen att ignorera smärtan. Annars… ja, hon visste inte vad som skulle ske annars.

Haraj sjönk ner och gömde ansiktet i händerna. Uppgiven. Hopplös.

”Det går inte!” utropade han med bruten röst. ”Jag… jag kan inte!”

Hans förtvivlan fick Jolanna att bli ännu mer panikslagen. Om Haraj inte ens ville kämpa, hur skulle det här då gå? Hon tänkte inte ge upp, hon vägrade!

”Det går visst!” skrek Jolanna. ”Du kan! Våga inte ge upp!”

Haraj tittade upp. Hans mörka ögon var sorgsna och hopplösa, och det smärtade Jolanna av en andledning hon inte förstod.

”Men det går inte.” viskade han. ”Det gör för ont. Du får lämna mig.”

Det sista ilade som is genom henne.

”Aldrig!” sa hon med skärpa. ”Jag fortsätter inte utan dig, så det är lika bra att du försöker igen.”

”Men det går inte!” protesterade Haraj. ”Jag kan inte! Med de förbannade såren… det går inte!”

Han lät så hopplös, helt olik den Haraj som Jolanna lärt sig känna. Det fick henne att också förtvivla, men inte, nej aldrig, att ge upp. Hon laddade med argument för att få Haraj att kämpa.

”Jag fortsätter inte utan dig.” upprepade hon. ”Vi kan väll inte sitta här tills såren har läkt. Då kommer Arshal gå in i monstrets käft, och Druiden kommer dö.” han ryckte till när Druiden kom på tal. ”I slutändan kommer två människor att dö. Jag kan inte den rätta vägen, så jag kan ändå inte fortsätta ensam. Allt hänger på dig! Så ignorera smärtan nu, och masa dig upp!”

Hennes ord måste ha haft någon effekt, för Haraj reste sig upp och tog ett tag om filten. Hans ögon var fortfarande förtvivlade, och han tvekade.

”Tänk på något annat.” manade Jolanna på. ”Vad som helts, bara inte smärtan.”

Haraj slickade sig om läpparna och nickade. Han placerade foten mot jordväggen, och började klättra med högerhanden. Jolanna kände hur hoppet började ta form. Haraj tvekade inför att byta till vänsterhanden. Men han var tvungen att byta, annars skulle han aldrig kunna dra sig uppåt, utan bara stanna på samma ställe.

”Du kan, våga inte tro något annat.” sa Jolanna hotfullt.

Haraj tittade upp mot henne och mötte hennes blick. Jolanna försökte se så bestämd ut som möjligt, medan hon nickade uppmuntrande.

Haraj bytte hand. Hon såg hur ansiktet förvreds, och ögonen som nyss varit förtvivlande, vart smärtfyllda. Han flyttade över tyngden och försökte dra sig uppåt. Han kved lågt. Smärtan som Haraj uttryckte i ansiktet var så kraftig att det gjorde ont i Jolanna själv. Han släppte aldrig Jolannas blick.

Och han lyckades. Så fort han dragit sig uppåt med vänsterhanden bytte han snabbt till höger igen. Ansiktet slätades ut och Jolanna kunde se hur hopplösheten och förtvivlandet lämnade hans ögon.

”Se. Jag sa ju att du kunde.” sa Jolanna och log.

Haraj log snett tillbaka. Hon såg att det blödde igenom förbindningen hon gjort på hans arm, men nämnde inte det. Haraj bytte till vänster (under smärtfyllda grimaser) igen, och sedan till höger. Nu kunde Jolanna greppa ett stadigt tag om hans högra underarm. Haraj sköt ifrån med benen, medan Jolanna drog för allt hon var värd. Med en duns landade han bredvid Jolanna.

Haraj låg på rygg med slutna ögon och hastiga andetag. Jolanna satt och bara såg på honom. Exakt hur mycket det där hade smärtat, och hur mycket viljestyrka det hade behövs, hade hon ingen aning om. Men hon var stolt över att han hade klarat det och över att hon lyckas övertala honom.

Tillslut lugnades Harajs andhämtning ner. Han öppnande ögonen och såg på henne. Borta var den hopplösa blicken, och tillbaka var den retsamma glimten. Det var ett säkert tecken: han var sig själv igen.

”Aj.” mumlade han och log snett. ”Det där gjorde ont.”

”Det blöder igenom.” konstaterade Jolanna.

Plötsligt fokuserade Haraj blicken på henne väldigt noga. ”Kan du binda om det?”

”Om du sätter dig upp.” svarade hon.

Haraj satte sig upp, och flyttade sig några steg från gropen, för säkerhets skull. Jolanna tog av tygremsan och blottade såren. Dom hade inte blivigt bättre av klättringen.

Eftersom det verkade närmast omöjligt att hitta en bäck i det här landskapet, offrade hon lite Igelusruna för att rengöra såret med (efter att Haraj intygat att den inte skulle ge någon negativ effekt). Sen offrade hon ännu en bit av sin filt och förband såret på nytt. När hon var klar fann hon Haraj sitta och le.

”Vad ler du åt?” frågade hon skarpare än hon tänkt.

”Åh, inget.” sa Haraj, fortfarande leende. ”Det är bara lite pinsamt.”

”Pinsamt? Vaddå pinsamt?” undrade Jolanna misstänksamt. Hade hon gjort något? Eller…

”Jo, men igår kallade jag dig för en ’korkad höna’. Och idag räddar du livet på mig. Igen.” tillade han snabbt. ”Jag antar att jag är skylig dig en ursäkt.” Han vred huvudet och såg på henne. Hans blick borrade in sig i henne, trots att den var så mild och road. Den fick henne att glömma stoltheten och acceptera ursäkten. Och den fick henne att också vilja be om ursäkt.

”Antar att detsamma gäller mig.” mumlade hon och vände bort blicken. ”Jag kanske är lite lättstött ibland.”

”Fred?” föreslog Haraj och räckte fram handen. Jolanna skakade den.

”Fred.”

 

De reste sig upp och fortsatte färden, med en lättare stämning. Haraj ville inte släppa samtalet.

”Du såg fällan innan jag klev in i den, eller hur?” sa Haraj. ”Du försökte varna mig.”

”Det stämmer.” sa Jolanna. ”Lite för sent bara.”

”Hur såg du att det var en fälla?” undrade Haraj nyfiket.

”Tja, att en massa löv låg på en och samma ställe var inte misstänksamt.” konstaterade Jolanna. ”Dessutom har jag byggt en massa sådana fällor själv, som jag sa tidigare. Dom byggs för att fånga älgar. Men vem kan ha byggt den?”

Med en rysning mindes hon vad Haraj sagt tidigare om att han känt sig iakttagen.

”Finns det några som bor här uppe?” frågade hon vidare.

Haraj kastade en allvarsam blick mot henne.

”Druiden har talat om en gammal klan med dvärgar, men jag vet inte. Ingen har sett en dvärg på århundraden.”

Det lugnade dock inte Jolanna.

”Vi är snart vid bergets fot.” sa Haraj och bytte ämne. ”Jag tror att vi börjar komma ifatt din bror.”

De orden fick Jolanna att lysa upp, och för tillfället glömma dvärgarna, eller vilka det än nu var som byggt fällan. Om de snart skulle komma ifatt Arshal, så skulle de troligtvis hinna varna honom innan han kom fram till monstret. Hon hoppades att hon skulle kunna övertala honom. Arshal hade aldrig velat lyssna på henne, oavsett vad hon hade att säga. Men när det gällde både hans eget och Druidens liv, så måste han väll lyssna? Det var det som hon hoppades på.

De gick i en rask takt resten av dagen, och småpratade då och då. Det var svårt för Jolanna att till en början att glömma deras tidigare gräl, och börja om på nytt. Men snart hade hon lyckas glömma sitt tidigare förakt, och när de lade sig för att sova kände Jolanna hade hon kunde kalla Haraj för sin vän.

 

*

 

Arshal lade sig intill en buske i hopp om att få lä för vinden. Han vågade inte tända en värmande brasa, i rädsla för att vem-den-än-nu-var-som-byggt-fällan skulle se den och komma. Det var nog klokast att ligga lågt. Han hade gått långsammare än vanligt under dagen, för att han hela tiden stirrade ner på marken ifall han skulle se några fler fällor. Men han hade inte upptäckt några fler.

Han var vid bergets fot nu. Nästa dag skulle det bli uppförsbacke hela dan. Berget skulle vara den farligaste plasten, enligt Medicinmannen. Och det var där blomman fanns. Han längtade med att komma hem med den.

Vinden hade tilltagit nu, och verkade bara blåsa starkare och starkare. Dessutom hade han sett några oroväckande moln innan det mörknat. Ett oväder skulle inte förenkla resan.

 

*

 

För en gångs skull vaknade Jolanna tidigare än Haraj. När hon gjorde det, kvävde hon först elden som de tänt tidigare. Vinden hade tilltagit i oroväckande styrka. Den drog hårslingor för Jolannas ansikte tills hon bestämde sig för att göra om snodden. Några mörka moln syntes i söder.

Hon packade ihop sitt och åt lite medan hon väntade på att Haraj skulle vakna. Hon kände ingen stress. Tvärt om, som om de hade gott om tid. Jolanna hade redan börjat vänja sig vid den plötsliga känsloförändringen angående Haraj. Han var inte så dum, trots allt. Rätt djärv i munnen, men det hade ju far också varit. Det fanns många likheter, och många skillnader angående de två. Men hon tänkte, att om far och Haraj hade känt varann så skulle de också vara vänner.

När Haraj tillslut öppnade ögonen utbrast Jolanna:

”Äntligen! Känns som att jag väntat i en evighet.”

Haraj log snett och satte sig upp. Han grimaserade.

”Gör det mycket ont?” undrade Jolanna bekymrat och syftade på såren.

”Inte så värst.” sa Haraj, men Jolanna kände på sig att han ljög.

Medan Haraj åt lite frukost packade Jolanna ihop åt honom. Efter en snabb blick mot kartan gav de sig iväg.

”De där molnen oroar mig.” sa Haraj efter en stund, och kastade en blick mot söder.

”De där dvärgarna oroar mig mer.” anmärkte Jolanna med rynkad panna.

Haraj log åt det.

”Dvärgarna är nog inget att oroa oss för. Om det ens var dvärgar, förståss. Och jag tror att de hällre håller sig undan. Dom kommer nog inte bekymra oss.”

Jolanna bestämde sig för att byta ämne.

”Jag undrar vad de gör där hemma.” sa hon. Hon hade egentligen inte tänkt på det själv, förs nu. Hon fick dåligt samvete. Mor måste vara jätte orolig och Druiden väldigt sjuk. Undrar vad Conar gjorde… inte för att hon egentligen ville veta. Hon ville inte tänka på Conar. Hon grimaserade vid tanken på honom.

”Vad är det?” undrade Haraj som sett hennes grimas.

Jolanna grimaserade ännu värre. ”Jag började bara tänka på Conar.”

Han höjde ögonbrynet.  ”Är han så hemsk?”

Det lät som att han sa det med en smula hopp i rösten, men hon inbillade sig säkert.

”Egentligen inte.” sa hon. Hon tillade, som på skämt: ”Fast han dansar Gneka bra.”

Det funkade: Haraj skrattade till.

”Jag kan inte dansa Gneka.” erkände han.

Jolanna stirrade på honom.

”Kan du inte dansa Gneka?!” utbrast hon. Att vara uppvuxen i byn, och inte kunna dansa Gneka, det var som att inte äga ett huvud. Gneka dansades på varje tillställning i byn. Till och med Jolanna, om tillhörde de fattigaste, kunde det.

Haraj skakade på huvudet. En idé, som kanske var lite halvgalen, tog då form hos Jolanna. Hon fick en väldig lust att genomföra den.

Jolanna tog några snabba steg så att hon kom före Haraj. Där stannade hon och snodde runt, med ett roat leende på läpparna. Haraj stannade tvärt framför henne.

”Jag ska lära dig dansa Gneka.” fastslog Jolanna och damp ner sin ryggsäck på marken.

Haraj såg förvirrat på henne.

”Va?”

”Det brukar vara min replik”, tänkte Jolanna och log ännu större.

”Jag ska lära dig dansa Gneka.” upprepade hon. ”Här och nu.”

”Men vi måste vidare!” protesterade Haraj.

”Vi stiger upp extra tidigt imorgon om så måste vara. Det är nu eller aldrig.” När han bara stirrade på henne tillade hon: ”Inte kan jag väll lära unga män att dansa när jag är gift.”

Det verkade få honom att ge efter. Haraj lät sin egen ryggsäck falla till marken, och stod sedan bara där. Han såg osäker och förvirrat ut: som om han inte riktigt förstod vad han nyss givit sig in på.

Eftersom Haraj bara stod när med flackande blick, tog Jolanna en steg framåt. Hon placerade tvärsäkert sin högra hand på hans axel och tog sin andra hand i hans. När Haraj fortfarande inte gjorde något, sa hon:

”Lägg din hand på min midja, Haraj.”

Haraj rodnade: väldig olikt honom. Men han lade lydigt sin hand på hennes midja.

”Okej, Gneka är en snabb dans.” började hon instruera. ”Man rör sig med fötterna i sidled, samtidigt som man rör sig i cirklar. Lugn, det är inte så krångligt. Cirklarna är fyra steg, som görs i en skuttande och böjd takt så att det blir som cirklar. Vi börjar långsamt.”

Jolanna tittade ner på deras fötter.

”Jag för min vänsterfot framåt, och du för din höger fot bakåt. Sen tar man ett steg åt sidan, sen för du din vänster fot framåt och jag för min vänsterfot bakåt. Sen ett åt sidled igen, och sen ett stort steg i sidled åt vänster, ditt höger, med fötterna i takt. Och allting ska göras som skuttande, inte gående. Förstår du?”

Haraj gav henne en förvirrad blick.

”Ehh…”

”Vi försöker på tre.” sa Jolanna utan att invänta svar. ”Ett, två, tre!”

Jolanna drog ett steg framåt med sin vänster fot, men Haraj reagerade för sent och det slutade med att Jolanna klev på hans fot.

”Förlåt.” mumlade Haraj snabbt. Han stirrade sint ner i marken.

Dom ställde sig på sina ursprungliga positioner.

”Vi försöker igen.” sa Jolanna uppmuntrade. ”Ett, två, tre!”

Den här gången tog Haraj snabbt ett steg bakåt.

”Bra.” berömde Jolanna snabbt. ”Och nu åt sidan.”

De tog ett steg åt sidan. Visserligen helt i otakt till varann, men han röde på sig.

”Och nu framåt.”

Det var egentligen bakåt för henne, men hon tänkte inte göra Haraj mer förvirrad än vad han redan var. Haraj tog ett steg framåt, medan Jolanna tog ett bakåt. Han snubblade till, men Jolanna hjälpte honom att snabbt återfå balansen igen.

”Och nu tar vi ett stort steg i sidled, åt höger för dig. Fötternas insidor ska nästan slå ihop i varann.” berättade Jolanna. ”Ett, två, tre.”

Dom tog ett steg åt Jolannas vänster. Haraj råkade kliva på hennes fot och snubbla till igen.

Jolanna skyndade sig att säga att det inte gjorde något, men Haraj rodnade i alla fall. Dom gjorde om den lilla cirkel, som fortsatte. Det långa steget som de tog åt sidan, gjorde de alltid lite åt vänster, så att deras steg bildade en cirkel. När de gjort ett varv i cirkeln som slutligen bildades, var Jolanna tvungen att erkänna att Haraj var inte bra på Gneka. Han kunde inte hitta någon takt i sina steg, och han snubblade och klev på hennes fot hela tiden. Men Jolanna höll ändå skenet uppe, och berömde honom när han gjorde något rätt. Det konstiga var att hon inte hade tråkigt: vanligtvis ville hon göra sig av med en dålig danspartner så fort som möjligt, men hon hade inga problem med Haraj. Hon gillade att vara med honom, och hon undrade ifall hon egentligen gillat att vara det även innan de blivigt vänner.

De gjorde yttligare ett varv, och Haraj började bli lite säkrare på stegen. Jolanna kände att de vågade på sig en snabbare takt.

”Vi testar lite snabbare.” sa hon till Haraj, som nickade koncentrerat.

De testade dansen med snabbare steg. Först snubblade bara Haraj ännu mer, och tappade bort sig hela tiden. Men efter vägledning från Jolanna, och övning, behärskade han även detta. De bytte håll, och ökade takten tills den nästan var i riktigt danstakt.

”Okej, nu lägger vi till skuttandet.” sa Jolanna. ”Det kommer, om vi får till det, ge den lilla cirkeln en mer cirkelfom, stället för en fyrkant som vi gör nu.”

”Okej.” sa Haraj och log ett flyktigt leende.

De började igen. Vant skuttade Jolanna fram stegen, med Haraj snubblade bara. När han gjorde ett försök till att ta ett skuttande steg, såg det så misslyckat ut att Jolanna fick bita sig i läppen för att hålla sig för skratt. Hon ville ju inte sänka Harajs självförtroende. Så hon sa att de skulle försöka igen, och visade och förklarade exakt hur man gjorde.

Och plötsligt, kände hon hur det satt. Helt synkade hoppade, skuttade och snurrade de runt i Gneka. Hon kände hur Haraj hittade skuttandet och takten i samma stund, och sedan satt den. Jolanna fick en stark vinnarkänsla, och ett skratt slapp ur henne. Haraj (som stirrade koncentrerat på sina fötter) log lite. De ökade taken, och nu: nu dansade de samma Gneka som dansades i alla fester. Helt perfekt.

Haraj vågade titta upp och möta hennes blick. Hon log mot honom och han log tillbaka. Så fick han något i sin blick; något som Jolanna inte kunde placera. Så tappades allt. Haraj tog ett steg åt sidan när han skulle backat. Det resulterade med att Jolanna skuttade ett steg framåt, och blev fälld av Harajs sidgående steg. Med ett förvånat rop föll dem båda till marken, Jolanna över Haraj. Det rådde en stunds förvirring, varav Jolanna tittade upp från sin plats över Haraj. Hon tittade ner på dennes ansikte. Hon brast i skratt. Oj, vad klumpiga dom var! Ett sånt fall lyckades nog inte vem som helts med.

Haraj kikade upp mot henne och log stort. Han hade faktiskt ett rätt fint leende. Konstigt att hon inte lagt märke till det förr.

Haraj fick det där i blicken igen: en mild blick, uppskattande och som i trans. Hon gillade den, den fick henne att känna sig uppskattad. Tills hon insåg att hon sett kärleks par ge varann den blicken.

Jolanna blev plötsligt rädd, och reste sig hastigt.

”Vi borde fortsätta.” sa hon.

Haraj såg nästan besviken ut, på något vis. Men han nickade och reste sig, han också.

.

Vad tycks?


Kapitel 2

Japp. Här kommer Kapitel 2. Ursäkta om det dröjde :)

.


Kapitel 2


 

Jolanna och Haraj hade gått hela natten. Haraj hade gått först, och sen Jolanna som ett trött släptåg. Han ledde dem säkert framåt. Då och då hade Jolanna frågat: ”Är du säkert på att det här är rätt håll?” och alla gånger hade Haraj lugnt svarat: ”Ja, ja, helt säker.” Och hon var för trött för att argumentera emot.

När gryningen kom tog de äntligen en rast. Jolanna sjönk trött ner emot en stam. Hon blundade och tog några djupa andetag. Tur att dem båda hade mjuka skor av skinn, annars hade de fått blåsor fulla fötterna. Sedan tog hon fram ryggsäcken och kikade, för första gången, ner i den. I den låg en sovsäck, en filt, torkat kött, bröd och en vattenpluta med något brunt och stinkande inuti. Jolanna tog fram lite torkat kött och började knapra på den. Hon såg Haraj, som slagit sig ner på en sten mittimot, ta fram sin vattenpluta och girigt dricka ur den.

”Vad är det egentligen i den där?” fråga Jolanna och nickade mot vattenplutan.

”Igelusruna.” svarade Haraj. ”Det betyder, kraftdryck. Den innehåller en massa örter, som gör huvudet klarare och ger kroppen mer kraft. Druiden visade mig hur man gjorde.” Vid nämnandet av Druiden mörkande Haraj uppsyn och han stirrade ner på sina händer.

Jolanna tog upp sin egen vattenpluta och tog en klunk av den. Den vridiga smaken fick henne att grimasera, men hon kände genast hur huvudet blev klarare.

”Det funkar.” sa Jolanna, men Haraj ignorerade henne.

Hon funderade ut en fråga.

”Hur fick du tag i maten?”

Haraj såg upp på henne.

”Jag lånade den från Hödvigens kök.”

”Stal du dem?!” utbrast Jolanna förfärat. Var det en tjuv som hon satt och pratade med?

”Än sen då?” fräste Haraj. ”Hödvigen är redan tjock nog.”

”Det är faktiskt min bästa väns far du pratar om!” vrålade Jolanna och flög upp.

”Det bortser inte från det faktum att han är tjock, korkad och snål.”

”Hur vågar du?!” skrek Jolanna. Ilskan kokade inom henne. ”Din… din…”

Haraj reste sig nonchalant och axlade ryggsäcken.

”Kom nu, det är bäst vi sätter fart medan vi ser vars vi sätter fötterna.” sa han och började gå.

Jolanna stod och darrade med knytna näver. Hur vågade han vräka ur sig sådana ord? Även om Jolanna innerst inne höll med om det, kunde man väll inte sitta och säga så om någon? Det var ju rent av elakt.

Hon lade ner vattenplutan och köttet i ryggsäcken och följde efter Haraj.

 

*

 

Arshal hade ridit hela natten. Han var öm i baken, och ögonen föll hela tiden ihop.

Han hade fattat att repet han hade i händerna var till för att styra hästen fram och tillbaka. Men hur stannade man den?

”Häst- stanna.” beordrade Arshal.

Hästen fortsatte framåt.

”Stanna.” upprepade Arshal.

Ingen reaktion.

”Men stanna då, ditt kräk!” röt Arshal ilsket och sparkade hästen i sidorna. Då vaknade hästen till. Med öronen framåt satte den plötsligt av i en snabbt trav. Det var ännu skumpigare än skritt. Arshal kravlade sig fast för glatta livet, men tappade snart greppet om manen och damp ner i marken. Hästen fortsatte trava tills han upptäckte att hans ryttare fallit av. Då stannade han och såg på Arshal.

Arshal reste sig upp. Han hade jord fulla ryggen och halva ansiktet. Han darrade av vrede.

”Ditt förbannade djur!” skrek han åt hästen och gick emot den. ”Jag borde slakta dig på momangen.”

Han ryckte ilsket i repen som ledde till hästens mun. Hästen drog upp huvudet när han ryckte i dem.

”Gör det ont, va?” skrek han åt hästen. ”Det förtjänar du.”

Arshal band hästen vid närmaste träd. På behörigt avstånd satte han sig själv ner och tog upp en brödbit att äta. När han stillat hunger tog han upp kartan som han fått. Han hade nu passerat en stor bit skog. Om några timmar borde han vara framme vid en dal.

Arshal tittade närmare på dalen. Den var stor, och bredvid den var en liten älva målad, med en text bredvid. Det dröjde en stund innan han förstod vad som menades med det. I den dalen, fanns det tydligen älvor. Arshal hade själv aldrig sett en älva, men han hade hört om dem. Han visste att de fanns kring Norra bergen, och att de var mycket farliga. En älvas sång, kan få förtrolla än. Älvorna brukade sjunga, alla på en gång, för att locka människor i döden. Arshal tog fram sin kniv och stack den i närmaste träd. En tjock sörja av koda rann genast ut. Arshal rev loss två bitar av sin tröja. I dem stoppade han koda, sedan rullade han ihop tygbitarna och stoppade dem i öronen. Så, nu kunde inte älvornas sång påverka honom. Arshal gick fram till hästen, och tog sig klumpigt upp igen. Aja, nu visste han i alla fall hur man fick den att gå.

 

*

 

Klockan var tre på dagen. Jolanna och Haraj hade stannat för andra gången. Jolanna tog en klunk av Igelusruna, och Haraj drog fram en karta.

”Kväll borde vi komma till en dal.” sa han och pekade. Jolanna anslöt sig nyfiket till honom. Haraj pekade på en ljusgrön fläck.

”Vad trevligt.” sa Jolanna. ”Då kan vi övernatta där.”

Haraj såg tveksam ut.

”Nja, jag vet inte… det står inget namn på dalen.”

”Vaddå då?” undrade Jolanna. ”Måste alla dalar ha ett namn?”

Haraj vände sig irriterat om.

”Vi befinner oss i närheten av Norra bergen. Där är allting lurt. Medicinmannen nämnde aldrig den, och det står ingenting.”

Då reagerade Jolanna. Han sa ”står”. Kunde han läsa?

På kartan fanns det bokstäver här och där, som berättade om vilket plats det var. Det fanns även kartor med bilder, vilket var lite enklare för dom som inte kunde läsa. Det var mycket få som kunde läsa i byn. Bara dom rikaste. Men kunde Haraj?

”Kan du läsa?” frågade Jolanna förvånat.

”Vaddå, kan inte alla det?” undrade Haraj lika förvånat.

Ilskan flammade upp igen. Trodde han… den idioten… hur…

”Du tror visst att alla får lika fin utbildning som du, va?” fräste Jolanna och reste sig upp.

”Va? Der har jag väll inte alls sagt.” sa Haraj häpet och rullade ihop kartan.

”Nä, det vore ju olikt dig.” snäste Jolanna och axlade sin ryggsäck. ”Du säger ju allt

som du tänker. Snart vräker du väll ur dig, att alla som inte kan läsa är idioter.”

Haraj rynkade ilsket ögonbrynen.

”Kunskap har ingenting med klokhet att göra. Men du verkar ju varken ha det ena eller det andra.”

Jolanna fick krama sina nävar hårt för att inte klippa till honom. Hur vågade han?! Den där uppblåsta idioten! Han trodde han var mycket smartare bara för att han växt upp med Druiden. Men sanningen var att han visste ingenting. Han visste ingenting om värden utanför Druidens lilla hydda. Han visste ingenting om hur det var att leva i fattigdom, om hur det var att offra sig för sin familjs lycka.

När hon började tänka på Conar igen, dog hennes ilska lika snabbt som man släckte ett brinnande vaxljus. Äventyret fanns här, men där hemma väntade något helt annat.

”Kom nu, om vi skyndar oss hinner vi till dalen ikväll.” muttrade Haraj och dom fortsatte gå.

 

*

 

Arshal hade ridit i timmar när han kom fram till dalen. Det var fortfarande dagsljus kvar. Det var tur, för älvor kom aldrig fram i dagsljus. Dalen var stor och vacker. Högt, grönt, fodrigt gräs vajade lätt i vintern. Arshal höll sig fast i manen och sparka hästen försiktigt med hälarna. Hästen började trava. Det var otroligt skumpigt, men den här gången var Arshal beredd på det och höll sig fast. Utan problem travade Arshal genom dalen. Han kunde inte låta bli att skratta när han kom in i skogen igen.

”Kom igen!” utropade han. ”Det här är ju för enkelt!”

 

*

 

Det var omkring midnatt när dom två ungdomarna kom fram till dalen. I månskenet såg det spöklikt ut. Det höga, frodiga gräset vajade lätt i den svala nattbrisen.

”Arshal har passerat här.” kommenterade Jolanna tonlöst. Hon var så trött att hon knappt orkade stå upp. ”Se, delar av gräset är tillplattat.”

Det stämde. Rätt igenom dalen var delar av gräset tillplattat.

”Vi sover här inatt.” kommenterade Jolanna och började gå ut i dalen.

”Stanna…” sa Haraj svagt. ”Den här dalen ger mig en dålig känsla. Vi borde sova här i skogen istället, och korsa dalen imorgon.”

Jolanna fnös.

”Ursäkta mig, ’herr jag kan allt’, men jag vill sova under bar himmel.”

Utan att Haraj följde efter gick Jolanna ut i dalens mitt. Där bredde hon ut sin sovsäck. Utan att orka äta, tog hon av sig sina skor och kröp ner i sovsäcken. Hon somnade direkt.

Hon vakande snart igen av en sång. Jolanna satte sig sömning upp. Hon spärrade upp ögonen och stirrade.

Runt hela dalern, med Jolanna i mitten dansade eldflugor i en ring. De skimrade och lyste. Och de sjöng. En vacker ordlös sång, som förtrollade Jolanna. Hon kunde bara sitta och lyssna.

Ringen blev mindre och mindre. Eldflugorna dansade närmare och närmare, sjöng högre och högre. När dom var fyra alnar ifrån henne upptäckte hon att det inte var eldflugor. Hon flämtade till. Det var älvor.

Älvorna lös med ett guldaktigt sken. Dom hade långt hår, och människoliknande ansikten. På ryggen flimrade ljusa, glittrande vingar. Dom hade kläder av blad. Älvor… Jolanna försökte minnas sagorna om dem, men… ”Äh,” tänkte hon. ”Vad spelar det för roll?”

Älvringen började röra sig. Eftersom Jolanna var i mitten följde hon med. Vad vackra älvorna var… inte kunde dom vilja henne något ont heller…

Jolanna anade inte vad älvorna hade i sinnet. Eller att dom förde henne till en rasande flod som bara låg ett några stenkast från dalen.

 

*

 

Haraj hade brett ut sin sovsäck några alnar från dalen. Den dalen gav honom en obehaglig känsla, och bara för att flickungen var tjurskallig så skulle han inte sova där.

Han hade just somnat när han väcktes av någonting. Han öppnade trött ögonen, och såg något guldglimmade i dalen. Han flämtade till och satte sig knäpprakt upp. Det var älvor, det såg hans genast. Han kunde svagt höra deras sång. Haraj visste vad deras sång gjorde med människor, så han slog snabbt händerna för öronen. Älvorna dansade i en ring runt den irriterade flickan Han förstod direkt att hon hade blivigt förtrollad av sången. Hon stirrade med vidöppna på älvorna, och log ett fåraktigt leende. När älvorna började röra sig, följde hon med. Dom röde sig mot väst. Haraj mindes vad som låg där, den var utmärkt på kartan. Älvorna tog henne till Drolafloden.

Dom tänkte dränka henne.

Haraj rev snabbt bort två tygbitar från ryggsäcken som han stoppade i öronen. Sen började han följa efter älvsvärmen.

 

*

 

Jolanna följde blint efter dom vackra älvorna. Undrar vars dom förde henne? Fast hon brydde sig egentligen inte. Älvorna sjöng så vackert. Om hon bara kunde på lyssna på dom i evighet.

Plötsligt, glesnade träden och en stor flod dök upp. Vattnet brusade vildsint och farligt. Jolanna blev för ett ögonblick rädd, innan hon komihåg att hon var i sällskap av älvorna. Då skulle ju allt gå bra.

”Hoppa i!” bad älvorna henne.

Jolanna tittade ner i forsen. Hon var ju ändå tvungen att göra som älvorna sa.

Hon tog ett steg över stupen och föll ner i vattnet.

Så fort hon kom under ytan tystande älvsången. Hon vakande hur förtrollningen och insåg vad hon hade gjort. Vattnet var iskallt och förlamade varenda lem i henne. Hon försökte simma, men strömmen var för stark. Hon skulle drunka, på grund av sin dumhet. Förtvivlat försökte Jolanna ta sig upp till ytan. Hon såg något glimma där uppe. Strömmen förde henne bort, och hindrade henne från att ta en enda frivillig rörelse själv. Strupen skrek efter luft.

Saltvattnet sved i ögonen när Jolanna försökte titta under ytan. Någon sorts gestalt kom simmade mot henne. En fisk?

Fisken grep tag om hennes midja. Jolanna försökte kämpa emot, men hade ingen kraft kvar.

Plötsligt kunde hon andas igen. Hon fyllde lungorna med luft, och kände nattens kyla mot ansiktet. Hon öppnande ögonen, och såg suddigt en gren. En hand bredvid henne grep tag i grenen och drog dem uppåt. Trädet som grenen hörde till, stod på marken. Hon såg vatten, och så jord. Mark. Hon kände fast mark under sig igen. Det hela hade gått så fort att hon knappt hängde med. Men plötsligt hade hon mark under sig, och kunde andas. Hon flämtade och drog in luften. Hade en fisk räddat henne?

”Din idiot!” flämtade en ilsken röst.

Jolanna öppnande ögonen, och såg upp i Harajs. Lockarna låg platta och blöta kring ansiktet, som stirrade ilsket på henne. Haraj? Vad gjorde han här?

”Jag sa ju att det var något lurt med dalen! Jag sa ju det!” skällde han och svepte sitt blöta hår bakom öronen. ”Men lyssnade du? Nejdå!” fortsatte han upprört.

”Va?” kraxade Jolanna. Det ända som hon kunde minnas var älvornas sång, sedan vattnet. Det kalla, starka, och virvlade vattnet.

”Idiot.” muttrade Haraj, och försvann ur Jolannas synhåll.

Jolanna satte sig upp. Det virvlade till i huvudet. Älvorna syntes inte till. Hon vände sig om och såg på Haraj, som höll på att resa sig upp. Han var genomvåt, precis som Jolanna själv. Ögonen sköt blixtar när han stirrade ner på henne.

”Vad hände?” mumlade Jolanna omtöcknat.

”Vill du verkligen veta det?” röt Haraj. ”Jo, en idiot till flicka övernattade i en dal, som det fanns älvor i. Idioten till flicka blev förtrollad av deras sång, och fick för sig att hon skulle dränka sig i floden. Som tur så vaknade jag, och var klok nog att stoppa tygbitar i öronen. Jag följde efter idioten till flicka och älvorna, och skrek på henne. Men idioten till flicka hörde inte mig, och hoppade i floden. Så, jag blev tvungen att hoppa efter henne, och simma med henne iland. Och ett tag, trodde jag att strömmen var för strak, när jag fick tag på en gren. Och nu frågar idioten till flicka vad som hände.” berättade Haraj snabbt och argt.

”Så du… räddade mitt liv?” frågade Jolanna vagt.

”Ja.” röt Haraj kort och vägrade möta hennes blick.

Haraj räddade hennes liv. Efter allt hon sagt till honom, så räddade han henne. Hon stod i livsskuld till honom. Mot sin vilja fylldes Jolanna av tacksamhet emot honom.

Jolanna drog ur vattnet ur sitt hår. Snodden satt kvar, om än löst. Hon tog ur den, och drog med fingrarna igenom håret några gånger, innan hon fäste snodden igen. Hon reste sig upp på vingliga ben.

”Kom nu.” fräste Haraj och började gå. Jolanna följde lommoket efter. Efter några minuters vandrade kunde Jolanna inte hålla sig längre:

”Tack.” viskade hon.

Haraj visade ingen större reaktion.

”Och förlåt.” lade Jolanna till. ”Jag blev upprörd, och tänkte mig inte för.”

Äntligen sa han något:
”Det var älvornas sång som förtrollade dig. Det har inget med ditt humör att göra.” muttrade han.

Jolanna insåg att han missförstått henne.

”Jag menar förlåt för vad jag sa.” sa hon lågt. ”Du vet om det dära.. innan.”

Haraj stannade så tvärt att hon nästan gick in i honom. Han stod bara sådär, under några hjärtslag.

”Jaha.” sa han, och började gå igen.

”Jag menade det inte riktigt.” försökte Jolanna. ”Tror jag.”

Med ryggen mot sig kunde Jolanna inte urskilja Harajs ansiktsuttryck.

”Jag tror inte heller att jag menade vad jag sa.” sa Haraj kort.

Sen sades inget mer. De vandrade uppför en brant, och kom tillslut dit där Haraj brett ut sin sovsäck och lagt ner sin ryggsäck. I dalen syntes inga älvor, men Jolanna vågade ändå inte gå till och hämta sin ryggsäck.

Men att erkänna för Haraj att hon var rädd, tänkte hon aldrig göra. Så hon sa istället undvikande:

”Jag tror inte att det är så smart att hämta min packning nu.”

Haraj kastade en blick mot dalen och sa som tur:

”Jag tror inte heller det. Här, du får låna min filt.” sa Haraj och drog upp en grå ullfilt. Jolanna tog emot den.

”Ehh, jag ska gå och…” tvekade hon på rösten. Hon gjorde en gest mot skogen.

”Visst.” nickade Haraj.

Jolanna smet iväg så pass långt tills hon var säker på att Haraj inte såg henne. Där tog hon av sig de blöta kläderna, och behöll bara underkläderna på. Sen kramade hon ur kläderna och svepte filten om sig. Tur att filten var stor. Hon gick tillbaka till Haraj, blossande röd om kinderna.

Haraj låg i sin sovsäck. Hans blöta kläder var upphängda i ett träd i närheten. Jolanna tassade fram och hängde sina kläder bredvid. Hon kikade ner på Haraj. Han blundade, men Jolanna visste att han inte sov.

Hon lade sig ner med ryggen mot honom, på den sida som var längst bort från dalen. Hon kurade ihop sig för att hålla värmen. Hur hårt hon än svepte filten om sig, så frös hon. Med kläderna på hade det aldrig varit kallt. Jolanna var trött efter allt som hänt, men kunde inte somna för kylan. Hon låg och hackade tänder tills Haraj plötsligt lade armen om henne.

Jolanna stelnade till och blev illröd i ansiktet.

”Jag är faktiskt förlovad.” mumlade hon generat och försökte mota bort hans arm.

”Du hackar tänder så att jag inte kan sova.” mumlade Haraj oberört.

”Ger det dig rätt till att ta… ta på mig?” stammade Jolanna.

”Jag ser bara till att du inte fryser. Det betyder ingenting. Sluta fåna dig nu, och sov istället.”

Det blev faktiskt mycket varmare med Harajs arm om sig. Snart kunde Jolanna slappna av. Utan att hon märkte det, somnade hon.

 

Jolanna vaknade av solens strålar i ögonen. Hon blinkade några gånger mot ljuset. När hon vred på huvudet, upptäckte hon Haraj, fullt påklädd och sittandes stirrande på kartan. Han tittade upp och såg på henne.

”Trodde aldrig du skulle vakna.” sa han. ”Medan du sov hämtade jag din packning.”

Jolanna upptäckte sin ryggsäck bredvid Harajs.

”Var inte älvorna där?” frågade Jolanna, och försökte låta oberörd.

”Älvor är bara vakna på natten, vet du väll.” kommenterade han. ”Upp med dig nu. Åh, just de.” kom han ihåg och vände sig om.

Jolanna klev upp och tog på sig sina fortfarande fuktiga kläder medan Haraj tittade bort.

”Klar.” sa Jolanna, och Haraj vände sig om.

Han pekade på kartan.

”Här är vi.” sa han. Vi passerar dalen idag, och om vi skyndar på kommer vi till det här träsket ikväll.”

”Vad är det för träsk då?” undrade Jolanna skeptisk och tittade på den punkt som Haraj pekade på.

”Jamdiotaski, vilket betyder Skräckfyllda träsket.” sa Haraj.

”Det låter väll bra.” sa Jolanna och tog på sig sin ryggsäck. ”Bäst vi sätter fart?”

 

*

 

Arshal hade bundit hästen vid ett träd och lagt sig för att sova i närheten. Han visste att han borde tagit av hästen utrustning först, men om han gjorde det skulle han inte få på den igen. Och dessutom var det ju bara ett dumt djur?

När han vaknat på morgonen, var det första han gjorde att titta på kartan. Snart kom han till ett olivgrönt område, vilket betydde träsk. Bredvid träsken var någon… grön varelse målad. Han antog att den bodde i träsket. Fast, med sin båge var Arshal oslagbar. Han var inte rädd.

Arshal packade ner kartan, lossade hästen från trädet och klättrade klumpigt upp på djuret. Sen styrde han den mot norr.

 

*

 

Jolanna och Haraj hade vandrat hela förmiddagen. De hade bara stannat ett par gånger, och det ända som dom sagt till varann var saker som ”Jag är tröstig”, ”Jag måste kissa”, ”Var är vi nu?”

Jolanna var försjunken i tankar. Hon kunde inte sluta tänka på älvorna. Hon började minnas saker och ting tydligare nu. Det var obehagligt att inte ha kontroll över sina tankar. När Jolanna hört älvornas sång, hade hon fått för sig att älvorna var goda. Att någon, något, styrde ens tankar sådär… det var något som hon aldrig ville uppleva igen. Att blint hoppa i floden, fick henne att känna sig svag och dum. Haraj var den som räddat henne, varit modig nog att hoppa i floden för att rädda henne. Att ta hjälp ifrån någon var en sak som Jolanna aldrig gillat, och att dessutom fått hjälp ifrån honom, var ännu värre.

Till slut stannade de för att äta. Dom satte sig några alnar ifrån varann, och plockade upp sin enformiga mat utan att se på varann. Jolanna plockade upp lite bröd. Brödet var trott, men mättade. Efter några tuggor bröt Haraj tystnaden.

”Vem är du förlovad med?” frågade han nyfiket.

Jolanna såg upp, och undrade först hur han kunde veta att hon var förlovad, innan hon mindes vad hon sagt kvällen innan.

”Conar Fredsson.” svarade hon tonlöst.

Haraj sökte i sitt minne efter honom.

”Är han lång och har svart hår?” undrade han.

”Ja.”

”Då vet jag vem det är.” sa Haraj belåtet. ”Han är rik.”

”Jag vet.”

Det blev åter tyst under några hjärtslag.

”När blev du kär i honom då?” fortsatte Haraj.

Jolanna rynkade irriterat ögonbrynen över frågan. Hon trodde först att det var för att frågan var så personlig, men sen insåg hon att det var för att hon egentligen inte var kär i honom. Hur skulle hon svara?

”Jag är inte… helt och hållet… kär i honom.” mumlade Jolanna undvikande.

”Vad sa du?” undrade Haraj.

”Jag är inte kär i honom, okej?” utbrast Jolanna argt.

Haraj rynkade pannan och lutade sig tillbaka mot trädet han satt emot.

”Men du gifter dig med honom?” frågade han.

”Ja.” sa Jolanna kort.

”För pengarna?”

”Alla har inte Druiden som fosterfar!” röt Jolanna åt honom. När Jolanna nämnde Druiden, mörknade Harajs ögon och dom båda försjönk i tystnad. Det där med att hon inte egentligen var kär i Conar, var ett känsligt ämne för Jolanna.

Innan dom reste sig för att fortsätta färden, mumlade Haraj buttert:

”Man ska inte gifta sig utan kärlek.”

Hans ord kom som ett slag i magen. Jolanna var tvungen att vända sig bort för att dölja sin reaktion.

Hennes far hade sagt precis likadant. Med en sträng och allvarlig röst hade han sagt precis likadant, för sju år sedan. Då hade Jolanna dyrt och heligt lovat sig själv att följa sin fars ord. ”Men det är annorlunda nu.” försökte Jolanna övertyga sig själv. ”Jag gör det för min familj.”

Men det var ändå inte utan magknip som hon gick vidare.

 

*

 

Träsken som låg framför Arshal var grönt, vått och dimmigt. Han såg inte till någon grön varelse, men hade ändå en pil på bågen för säkerhets skull. Eftersom han hade bågen i ena handen, och pilen i andra, så kunde han inte hålla fast sig i hästen. Han fick lita på sin balans.

Arshal sparkade hästen i sidorna. Men istället för att lydigt gå framåt, som den annars gjort, frustade den nervöst och vägrade ta ett steg. Arshal blev genast irriterad.

”Men framåt då, din dumma…” började Arshal, av avbröts.

I mitten av träsket sköt plötsligt något stort och grönt fram ur ytan. Den sprätte vatten och alger åt alla håll, och vrålade ett iskallt skri, som faktiskt skrämde livet ur Arshal. Och hästen.

Innan han hann reagera, hade hästen rest sig på bakbenen och visat ögonvitan. Arshal, som inte ens höll i sig, föll hårt till marken. Han landade på ryggen och tappade andan. Hästen skriade skräckslaget och satte av i galopp mot skogen.

Arshal satte sig omtöcknad upp. Hästen hade försvunnit ur synhåll, det förrädiska djuret. Som om det inte räckte med att kasta av honom en gång.

Men han fick annat att tänka på. Det gröna monstret framför honom liknade inget annat han sett. Den hade ben och armar som en groda, skinnet var också grönt och vårtigt, som en groda. Men den stod på bakbenen, som var långa och kraftiga. Mellan fingrarna, som dessutom hade klor, hade den simhud. Huvudet var stort. Ögonen var gula med avlånga pupiller. På halsen hade den gälar, och munnen var bred och full av sylvassa tänder. Monstret vrålade åt honom, och trots att det var tolv alnar mellan dem, kunde Arshal känna lukten av rutten kött.

Arshal hade fortfarande pilbågen i handen. Han spände den, och vilade handen mot hakan. Med ena ögat siktade han, innan han släppte pilen. Han såg direkt att den skulle missa. Rädslan hade gjort honom okoncentrerad, och pilen borrade in sig i ett träd bakom monstret.

Han flög upp på fötter och tog upp en ny pil från kogret vid bältet. Han vilade pilen mot handen och stirrade in i monstrets ögon. Monstret stirrade tillbaka. Långsamt höjde Arshal bågen, spände och siktade. Han höll andan för att inte skaka, och släppte pilen.

Av döma monstrets vrål hade han träffat, men Arshal stannade inte för att se var. Han rusade ut i träsket. Han sjönk ner i ett hav av gyttja, alger och vatten som räckte honom upp till knäna. Det var tungt, men han kämpade sig ändå igenom det. När monstret vrålade igen, stannade han upp och lade en ny pil på bågen.

Den förra pilen hade träffat i en av gälarna. Arshal sköt iväg pilen, som träffade monstret rakt i ögat. Monstret vrålade ännu högre, och skräckslagen hasade Arshal vidare genom träsket. Ur ögonvrån såg Arshal hur monstret sjönk ner under ytan. Han stannade och spände en ny pil. Han väntade.

Men när monster inte kommit upp under tio hjärtslag, hasade Arshal vidare. Först när han kommit till andra sidan av träsket, förstod Arshal att den inte tyckte att han var värd besväret. Utmattad stoppade han tillbaka pilen i kogret.

Hästen hade sprungit sin kos, och därmed hade Arshal förlorat sin sovsäck och transport. Men han hade fortfarande ryggsäcken på sig, och där låg kartan och maten. Och i handen hade han sin båge.

Arshal strängade av sin båge, och hasade vidare. Han hade blivigt rädd av monstret, trots att han aldrig skulle erkänna det för sig själv.

 

*

 

”Där. Jag ser träsket.” sa Haraj och pekade.

Jolanna följde hans finger, och såg något grönt mellan träden.

Det var skymning nu. De hade gått i en rask takt hela eftermiddagen, och hade som tur hunnit hit innan mörkrets inbrott. Nu behövde de bara korsa träsken, där det tydligen fanns något skräckfyllt, och sen kunde de vila för natten.

De gick fram tills träden glesnade och träsket kom fram. En dimma låg över träsket, som sträckte sig trettio alnar på bredden, och ännu fler på längden. När Jolanna blickade över träsket, upptäckte hon något som hon genast kände igen.

”Titta!” utbrast hon och pekade. ”Det är min brors pil!”

På andra sidan, inborrad i ett träd, fanns en pil som Jolanna genast kände igen som Arshals.

”Är du säker?” frågade Haraj och kikade mot pilen.

”Klart jag är. Jag var ju själv med och gjorde pilarna.”

Arshal måste alltså varit här. Då var dom ju på rätt spår, i alla fall.

”Undra vad han sköt emot…” funderade Haraj.

Plötsligt krusades ytan i träskets mitt. Innan någon av dem hann reagera, sköt något stort upp ur vattnet. Jolanna gav till ett skräckslaget skrik, och backade några steg. Ur träsket reste sig ett grodliknande monster. Monstret var sju alnar hög, och hade en rad av sylvassa tänder. Ur vänstra ögat stack en pilspets ut: ännu ett bevis för att Arshal varit här.

”Det var som…” sa Haraj lågt bredvid henne.

”Hur gör vi nu?” viskade Jolanna åt honom. Det stod helt still i hennes huvud. ”Hur ska vi klara den här?”

Haraj gav henne en snabbt sidoblick.

”Arshal klarade det ju.” svarade han lika lågt.

”Hur vet du de?” pep Jolanna. Hon slogs av en hemsk tanke. ”Tänk om monstret slet honom itu.”

”I så fall skulle det vara en massa blod här. Han kom sig förbi, då kan vi också göra det.”

Monstret vrålade åt dem och vände huvudet åt sidan för att kunna se dem ordentligt med sitt friska öga.

”Där har vi det!” viskade Haraj förtjust och låg smått. Hur kunde han le nu? ”Han kan inte se med vänster. Om vi skadar hans högra också, blir han helt blind.”

Jolanna stirrade på honom.

”Och hur ska vi göra det då?” väste hon. ”Vi har väll ingen båge heller!”

”Nä. Men jag har en plan.” sa Haraj och drog sin kniv. ”Uppehåll monstret.”

”Va?” utbrast Jolanna.

”Du hörde!”

Haraj sprang kvickt iväg till höger. Jolanna hade ingen aning om vad det var för galen plan han hade, men hon måste se till att han hade en chans att lyckas med den.

Jolanna sprang ut i träsket. Hennes skor och byxor sög genast åt sig gyttjan och vattnet. Det räckte henne en bit över knäna och gjorde den söligt att gå framåt.

”Hallå!” skrek Jolanna åt monstret, som var åtta alnar ifrån henne. Monstret vände sig mot henne och röt. Hon rynkade på näsan åt lukten av ruttet kött. ”Ditt fula monster!” fortsatte hon. ”Din fula, äckliga best!”

Jolanna sneglade snabbt åt Haraj. Han hade klättrat upp i ett träd, nära monstret. Vad i hela höll han på med…?

”Du är så ful att jag vill spy över dig!” fortsatte Jolanna att skrika. ”Och äcklig! Har du hört talas om att borsta tänderna nån gång?”

Då gjorde Haraj något som antingen var det dummaste, eller det modigaste Jolanna någonsin sett. Ifrån trädet, tog han ett jättelikt skutt och landade på monstrets rygg.

Monstret vrålade och försökte göra sig av med Haraj genom att hoppa upp och ner. Haraj klängde sig fast, och lyckades komma upp till huvudet. Där, med ena handen för att hålla i sig, och med den andra ett hårt grepp om kniven, högg han monstret i ögat. Monstret vrålade ännu högre, och slog med sin klobesatta hand, bort Haraj från sin nacke.

Haraj flög som en vante ner från monstret, och landade med ett splash! i träsket.

Jolanna började plöja sig fram genom träsket. Från monstrets öga rann svart blod. Den vrålade ilsket, och skrämde Jolanna, men hon fortsatte ändå. Haraj försökte resa sig, men skrek till och sjönk ihop igen. Den nu blinda varelsen hörde honom, och vände sig ditåt. Om monstret tog ett steg till skulle han trampa ihjäl Haraj.

”Dags att återgärda min skuld.” tänkte Jolanna, med hjärtat dunkade i bröstet. Hon drog sin kniv, kastade sig fram och högg en djup skåra i monstrets ben.

Svart blod vällde fram över Jolannas händer. Monstret vrålade återigen, och slog efter henne, men hon hann ducka. Så kvick som man kunde vara i ett träsk, tog hon sig emellan monstrets ben och fram till Haraj.

Han var blek i ansiktet, och från den vänstra armen rann blod från två rivmärken.  Han hade fortfarande kniven i handen.

Jolanna drog bryskt upp honom i den högra armen.

”Aj!” skrek Haraj, men Jolanna ignorerade honom.

Hon ville bara komma bort ifrån träsket.

Monstret vrålade, och överröstade ljudet av Jolanna och Haraj som försökte ta sig igenom träsket. Det var som en mardröm: man försökte springa ifrån någonting, men hur man än försökte så gick det för långsamt.

Monstret slutade vråla, och Jolanna stannade tvärt.

”Så still.” mimade hon åt Haraj, som nickade.

De stod stilla som två statyer, medan monstret försökte höra vars de var.

Efter vad som kändes en evighet, sjönk monstret ner i träsket igen. Den var borta.

Dom ödslade ingen tid, utan skyndade sig över till andra sidan. Jolanna fick halvt släpa Haraj.

Först när de åter var inne bland träden pustade de ut. De sjönk ner mot varsin stam, och bara flämtade.

”Jag antar att vi är kvitt nu.” flämtade Haraj.

”Jag antar det.” sa Jolanna, och log för första gången mot Haraj.
.
Blev rätt nöjd med en faktiskt (olikt mig)

Kapitel 1

Här kommer kapitel 1. Det blev ett rätt långt och tråkigt kapitel, men nödvändigt :)
.

Kapitel  1

 

Jolanna stirrade tillbaka på sig själv i spegeln. Det såg inte ut som hon. De ljusa lockarna, som annars var toviga och slarvig uppsatta i en hästsvans, var nu prydligt utkammade och uppsatta i ett silverspänne. Ansiktet var nu tvättat och rent stället för fullt av smuts. Istället för en rådjurskinnjacka hade hon nu en ren, grön tunika med vackra broderier och träpärlor i alla möjliga färger. Nertill hade hon en vacker grön kjol, stället för lappade byxor. Över midjan hade hon ett svart läderbälte med silverspänne. Det var så olikt Fattiga Jolanna som alla i byn kände henne som, att det nästan gjorde henne rädd. Jolannas väninna Patricas spegelbild dök upp bakom henne.

”Du är så vacker.”, suckade Patrica avundsjukt.

Själv var Patrica klädd i en ännu vackrare klädsel än Jolanna. Hon hade en ljusblå känning, fylld med vita pärlor och guldbroderier. Armband klädde hennes handleder, och fick det att klirra om henne så fort hon röde sig. Det röda håret var uppsatt i en knut i nacken. Hela hon utstrålade att hon var rik. Fast, såklart, vad kan man vänta sig av Hödvigens enda barn?

”Skönheten finns inuti oss.” mumlade Jolanna. Repliken kom ifrån hennes far. Far…

Sedan far dött för två år sedan i en sjukdom, hade familjen (som redan var fattiga), skänks i största fattigdom. Jolannas mor Rixana jobbade dagarna ända för att livnära sin familj. Det var något som man tyckte att Arshal, Jolannas storebror, borde göra. Arshal var stiligast i byn. Han var starkast, charmigast, och (enligt han själv) modigast. Arshal tillbringade sin tid med att jaga i skogen och jaga töser. Jolanna tyckte att detta var otroligt själviskt av honom, men när hon försökte berätta det ville han inte lyssna.

Jolanna jobbade med att städa Patricas enorma rum. Hon hade börjat för sex år sedan, då hon var nio. Det var på så sett som hon och Patrica hade blivigt så goda vänner, trots att dom var så olika. Dagarna brukade börja med att hon och Patrica åt frukost tillsammans. Sen städade Jolanna rummet medan Patrica satt på sägen och berättade det senaste skvallret. När Patrica väll börjat, var det svårt att få stopp på henne. Men Jolanna sällan aldrig Patrica, och det var därför som Patrica gillade henne så mycket. Jolanna tyckte aldrig att hon var irriterande eller jobbig.

Det som dom båda flickorna hade klätt upp sig för var Midsommar festen. Det var den viktigaste festen på hela året. Det var då man firade att sommarn var här och den hårda vintern var över. När det hade vankas fest hade Patrica genast lånat ut kläder till Jolanna, trots protester. Nu stod hon där och kunde knappt tro att det var hon själv som stirrade tillbaka på henne.

”När du ser ut sådär kommer Conar aldrig att kunna ta ögonen ifrån dig.” log Patrica.

Jolanna kände hur modet sjönk. Conar var son till byns rikaste man. Han var fem år äldre än Jolanna, och hade varit en lekkamrat till Arshal när dom var små. Han var varken trevlig eller otrevlig, varken stilig eller ful. Han var kall, kylig och ingenting, på något sätt. Jolanna gillade honom inte.

Men därimot kunde hon inte bortse från att han var intresserad av henne, eller att ett giftermål med honom skulle säkra familjens framtid för alltid. Men hon visste inte om hon var beredd att offra sin egen lycka för det.

”Vi måste gå nu, det börjar.” kommenterade Jolanna och dom både flickorna började röra sig utåt.

Hödvigens hus låg inte långt ifrån Den stora elden, där fetsen skulle hållas. På altaret satt som vanligt Medicinmannen, Hödvigen och Druiden. Druidens långa gråa hår var flätat i många flätor, och den visa gråa blicken såg ut över församlingen. Medicinmannen hade som vanligt massa påsar med läkepulver i bältet, och Hödvigen bar en röd kappa. Han vinkade diskret åt Patrica, och fäktade vildsint med armarna tillbaka.

Runt elden hade människor från hela byn samlas. De var klädda i sina bästa kläder och pratade glatt. Ett avlångt bord fylld med gottigheter som vildsvin, oxe, röding och massa mer, hade ställts fram. Arshal hade varit med och dödat flera vildsvin. Han var alltid så stolt efteråt, och pratade inte om något annat i flera veckor. Jolanna upptäckte Arshal. Han stod bredvid en söt flicka, med hjärtformat ansikte och brunt hår. Det förvånade inte henne. Arshal skulle aldrig ta sig tid att prata med en flicka som inte var söt.

Men mor kunde Jolanna inte se till. Hon visste att mor skulle jobba med att ta fram mat till bordet under festen, så Jolanna kanske inte skulle få se till henne. Det gjorde henne sorgsen. Hennes mor förtjänade något bättre än att bara arbeta hela tiden.

”Titta, där är Conar!” viskade Patrica ivrig och pekade.

Nog var det Conar alltid. Håret var vällkammat och ansiktet noga tvättat. Han var klädd i en grå klädnad med rika broderier. Hans mungipor pekande neråt och han såg sig omkring. Jolanna försökte gömma sig bakom sin väninna, men det var för sent. Conar hade redan upptäckt henne och börjat gå mot henne.

”Han kommer hitåt!” utbrast Patrica förtjust.

”Tack, jag vet det.” tänkte Jolanna ilsket.

När Conar plötsligt stod framför henne koncentrerade hon sig på att inte visa hur mycket hon ogillade honom.

”God kvälll, Jolanna.” sa han och log. Hans leende såg glatt ut, men rösten lät uttråkad.

”God kvälll, Conar.” sa Jolanna.

Patrica stirrade på dem, som om hon beskådade en pjäs.

”Du är välldigt vacker ikvälll utan all smuts och… säckighet.” sa Conar tvekande.

Jolanna antog att det var en komplimang, så hon sa:

”Tack.”

Musikerna började spela en glad melodi. Flera par slöts upp och började dansa Gneka. Gneka är en tradisonell dans i byn. Den dansades i par. Man skulle skutta i sidled med fötterna, i takt med musikern och sin partner. Sen ska man skutta samtidigt i sidled med fötterna, runt och runt. Det kan se enkelt ut, men för den som inte är snabbfotat och stadig på benen kan man lätt falla eller tappa bort sig.

Conar räckte henne handen.

”Får jag lov?”

Jolanna ville helts tacka nej, men det var välldigt oartigt. Så hon tog tveksamt Conars hand och lät honom leda henne mot Den stora brasan, där alla danspar dansade i en ring runt brasan, som brann för fullt. Jolanna lade sin hand på Conars axel. Han var ett helt huvud längre än henne. Conar lade sin enorma hand på hennes midja och tog hennes hand i sin. Hans hand var svettig.

Conar log mot henne, och Jolanna gjorde ett misslyckat försök att le tillbaka. Så började de dansa.

Jolanna hade alltid varit säker på foten och kvick. Gneka var ingen match för henne. Hon hittade snabbt takten i musiken och skuttade snart runt utan problem. Conar var inte heller så dum. Han hade antagligen fått duktiga lärare. Hur som helts så förde han henne säkert och snabbt. De var de mest synkade dansparet av alla. Jolanna glömde snart hur mycket hon föraktade Conar, och kom ihåg hur mycket hon älskade Gneka.

I mitten av dansen slog en av musikerna, som hette Per, ett extra ackord och ropade:

”Å byt håll!”

Alla danspar bytte snabbt håll och fortsatte dansen. När dansen var slut stannade alla danspar och tog emot applåder från de som inte deltagit. Jolanna pustade andfått ut. Conar log mot henne.

”Du dansar välldigt bra.”

”Tack.” sa Jolanna frånvarande, för hon hade upptäckt något bakom Conars rygg.

Mor stod där, och höll just på att ställa till en gryta med potatis på bordet. Hon höjde blicken och log, och Jolanna som log tillbaka. Mor såg så trött ut. Trots att hon log hängde hon med hela kroppen. Hyn var grådaskig, och ögonlocken hänge. Hon såg så trött och slut ut att Jolanna inte förstod hur hon kunde le igenom det. Hon fick dåligt samvete. Hur kunde hennes mor må så dåligt? Hon förtjänade så mycket bättre.

Bakom mor upptäckte Jolanna en annan varelse. Hon kände genast igen honom, trots att hon aldrig pratat med honom. Det var Haraj. Han påminde fortfarande mycket om den pojke som hon hittat i skogen.

Svarta lockarna hängde ner till axlarna och döljde det mesta av ansiktet. Han bara stod där i svarta kläder och såg vilsen ut. Jolanna kunde inte riktigt sätta fingret på det, men det var någonting med honom som var annorlunda. Det var inte att han hade mörkast ögon i hela byn, eller att han aldrig sa något, eller att han bodde hos Druiden. Det bara var någonting, som Jolanna inte kunde sätta ord på, som fick honom att verka annorlunda. Något som fick honom att sticka ut, och samtidigt fick honom att smälta in.

Så började musiken spela igen, och Jolanna avbröts i sina tankar. Hon väntade sig att Conar skulle bjuda upp igen, men istället sa han:

”Vill du följa med mig? Jag vill fråga dig en sak.”

Varenda nerv i Jolanna frös till is, och hon blev skräckslagen. Nej. Nej. Så här skulle det inte gå. Hon ville inte följa med Conar någonstans, nej, nej…

Men hon följde ändå med honom bort ifrån festen, in till skuggan från en stor ek som stod i byn, och spelade rollen som klätterträd för barn. Här stannade dom och såg på varann. Conar glatt, Jolanna skräckslaget. Hennes hjärta slog dubblaslag, men inte av en positiv andledning. Hon kastade en blick tillbaka till festen. Skulle hon kanske kunna fly? Bara springa iväg så fort benen bar henne? Men hon visste att hon inte skulle kunna göra det.

Conar tog Jolannas händer i sina och såg henne i ögonen. Jolanna motstod lusten att dra undan sina händer.

”Jolanna Rixanasdotter…” sa Conar högtidligt. Hans ögon hade en smutsgrå färg. ”Vill du gifta dig med mig?”

Jolanna stirrade på honom, tills hennes hjärna tagit in vad han frågade om.

Då ville hon genast skrika NEJ! rakt upp i ansiktet på honom, men något hejdade henne. Det var en innrebild av mor, där hon såg så trött och slitet ut. Hon förtjänade bättre. Och nu kunde Jolanna se till det.

Hennes hjärta skrek i protest, men hon svarade ändå med ynklig röst:

”Ja.”

Conar såg först bara förvånad ut, sen en antydan till glädje.

”Vad… bra. Ehh…” sa han tafatt.

Jolanna bara stod stilla och kunde knappt fatta vad hon nyss tackat ja till. Hon skulle gifta sig med Conar. Bli hans hustru. Vara med honom för evigt…

Så plötsligt böjde sig Conar fram för att kyssa henne. Jolanna blev förskräckt, och just som hon tänkte dra sig undan hördes flera skrik från altaret.

Hon och Conar avbröt alla sina tankar och rusade dit. Jolanna hann först, och trängde sig fram mellan folkmassan som samlats runt altaret.

På altaret låg Druiden. Han var vit i ansiktet och andades rosslande andetag. Hödvigen stod över honom och såg rådlös ut. Jolanna kunde knappt röra sig. Bredvid Druiden låg en matskål.

”Nej!”

Skriket kom ifrån en röst hon Jolanna inte hört på tio år. Hon vände blicken mot honom, när han armbågade sig fram till altaret. Trots att bara dom mäktigaste och dom som blivigt uppbjudna fick komma upp på altaret, klättrade Haraj smidigt upp och föll på knä bredvid Druiden.

”Men gör något då!” skrek han åt Hödvigen, som bara förlamat stod och stirrade. ”Kalla hit Medicinmannen!”

När han pratade bröt han på det där vackra, främmade språket som han talat för första gången.

”Hit med Medicinmannen!” befallde Hödvigen.

Efter några minuters skrikande dök Medicinmannen upp. Omilt makade han undan Haraj, och började sig över Druiden. Han tog upp en av sina påsar, och hällde pulvret över Druiden. Han började andas lättare, men var fortfarande vit i ansiktet.

”Ta honom till min hydda!” befallde Medicinmannen, och tre män som hette Fraj, Hedfred och Jylge började bära in Druiden. Utan ett ord följde Haraj efter.

Medicinmannen böjde sig ner över Druidens mat. Han doppade fingret i den, och smakade eftertänksamt. Han spottade genast ut det igen. Medicinmannen blev röd i ansiktet av ilska.

”Gott folk!” skrek han ut så att alla kunde höra. ”Något har hällt gift i våran Druids mat. Någon har förgiftat våran Druid!”

Jolanna drog efter andan. Förgiftat Druiden? Vem vågade göra något sånt? Vem var så ond?

Folk vågade inte ens röra Druiden. Han var i kontakt med gudarna, och ens förolämpa honom kunde kosta en livet. Och deras Druid var ju dessutom så god och klok. Vem skulle vilja honom något ont? Det hela gick inte ihop för Jolanna.

”Rådslag om en timme!” ropade Hödvigen.

Alla började mumla till varann. Jolanna gick för att söka upp sin mor.

”Vad har hänt? Vad är alla så upprörda för?” frågade mor när hon hittat henne.

Jolanna berättade vad som hänt med Druiden för henne. Hennes mor gjorde stora ögon.

”Men vem vill Druiden något ont?” undrade hon oförstående.

”Det undrar jag med.”

Mor suckade.

”Jag ska söka upp Arshal. Han får gå på rådet. Jag har inte tid. Vi ses hemma om en stund, okej?”

”Mm, jag måste lämna tillbaka kläderna till Patrica.” mumlade Jolanna.

Mor och dotter sade adjö till varann och Jolanna började leta efter Patrica. Hon fann henne snabbt. Hon stod och pratade med en ung flicka. Eller skvallrade, snarare.

”…och då kom den där pojken fram, vad är det nu han heter?” sa hon i upphetsad ton. ”Du vet, han som är så konstig?”

”Han heter Haraj.” sa Jolanna, som kom upp bakom Patrica.

Väninnan vände sig om och log stort.

”Hej, Jolanna. Såg du vad som hände?”

”Ja, jag såg det.” sa Jolanna till henne. Innan Patrica hann säga något mer, sa Jolanna:
”Jag undrar vars jag ska lägga kläderna jag lånade.”

Patrica tittade ner på Jolannas klädnad.

”Åh, behåll dem du.” sa hon med en avfärdande gest.

Jolanna bara stirrade på Patrica. Behålla, de här vackra kläderna? Dom måste ju kosta jätte mycket.

”Patrica, är du säker…?”

Patrica såg menade på Jolanna.

”Det är väll det minsta jag kan göra för min bästa vän?”

Jolanna log stort och omfamnade Patrica.

”Tack!”

Patrica log mot Jolanna, och började sedan skvallra med flickan igen.

”Ja, den där Haraj kom upp på altaret…”

Jolanna började gick till Hödvigens hus. Där gick hon in till Patricas rum och hämtade sina gamla kläder. Sen började hon gå hem. Deras stuga låg i kanten på byn, just bredvid skogen. Hon samlade upp kjolen i ena handen och började springa. Hon var van vid att springa i byxor, så kjolen kändes väldigt ovant. Hon upprörde många i byn genom att alltid gå i byxor. Dom ansåg att kvinnor skulle bära kjoltyg, och män byxor. Jolanna brydde sig inte om det. Byxor var mycket pratiskare.

Jolanna tänkte, att hon skulle kunna sälja bältet. Det var i äkta silver, och skulle ge mat i veckor. Men så kom hon på… att hon inte behövde sälja saker, eller jobba längre. Hon skulle gifta sig med Conar. Hon skulle leva i rikedom resten av sitt liv.

Och på något sett glädje det henne inte alls.

 

Jolannas familjs stuga låg på en kulle just bredvid skogen. Den var väldigt liten, byggt i sten med halmtak. Jolanna öppnande dörren och steg in. Dom låste aldrig dörren, dom hade ju ingenting värt att stjäla.

Stugan bestod av ett ända rum. I ett hörn fanns ett kök, i ett en eldstad och i ett tre bäddar. Jolannas bädd motsvarade Patricas rum. Det var hennes lilla plats. Över Arshals säng hände hans käraste ägodel: hans båge i ask. Under Jolannas kudde låg hennes käraste ägodel: ett bylock som hon fått far. Hon hade tagit av det idag för festen. Nu gick hon dit, lade sina kläder på bädden och tog fram det.

Det bestod av liten räv i trä. Räven satt och tittade rätt in i Jolannas ögon. Hon minns när hon fick det.

 

Jolanna och far satt vid vattenbrynet. Solen värmde deras ansikten. Far stack ner handen i fickan och drog upp något som han tryckte in Jolannas hand.

”Jag har gjort den åt dig, Jol.”

Jolanna tittade ner i sin handflata. I ett läderband satt en liten räv. Räven hade svansen virad om sig själv och ansiktet vänt mot henne. Den var jätte vacker.

”Har du gjort den här!? Bara till mig?” utbrast Jolanna glatt.

Far log stort mot henne.

”Bara till dig. För du är lika kvick och smart som en räv”

”Du är bäst!” utbrast Jolanna och kramade sin far hårt. Far skrattade.

Trots att det var sex år sedan mindes Jolanna det så tydligt. Varför var far tvungen att dö i den där sjukdomen? Varför kunde Medicinmannen inte bota honom?

Jolanna kunde skylla på massor av människor för sin fars död, men hon visste innerst inne att det inte var någons fel. Det hade bara blivigt så. Hur orättvist det än var.

Jolanna hängde räven runt sin nacke. Hon behövde fundera. Så mycket hade hänt på en så kort tid.

Men hon hann inte tänka en tanke till förrän dörren öppnades och mor och Arshal kom in.

”Det är en sån stor uppståndelse överallt.” sa mor. Hon tittade på Jolanna. ”Skulle inte du lämna tillbaka kläderna?”

”Jag fick dem.” sa Jolanna.

Både Arshal och mor såg förvånat på henne.

”Vad bra!” utbrast Arshal. ”Vi kan sälja bältet, det måste vara äkta silver. Tänk vad mycket…”

”Det måste ut.” tänkte Jolanna bistert.

”Vi behöver inte oroa oss mer för pengar.”

Både såg oförstående på henne. Jolanna drog in ett djupt andetag och släppte det:

”Jag ska gifta mig med Conar Fredsson. Han frågade mig ikväll.”

Dom båda stirrade med öppna munnar på henne i några evighetslånga sekunder. Sedan började de hurra.

”Är det sant, Jolanna? Menar du det?” ropade mor och sprang fram till Jolanna. Hon såg så överlycklig ut, nästan som en flicka igen. Dom blåa ögonen lyste och leendet var äkta. När mor såg sådär lycklig ut, kändes det för ett ögonblick rätt val att gifta sig.

”Det sant, mor.” viskade Jolanna och log lite.

”Jag behöver aldrig jobba mer!” skrattade mor lycklig och började dansa runt i stugan.

”Inte jag heller!” utropade Arshal.

Jolanna fnös åt honom.

”Du har väll aldrig jobbat?

”Har jag visst det!” protesterade Arshal.

”Börja inte nu igen.” bad mor glatt.

Syskonen tystnade och såg på sin mor, som höll på att plocka fram lite torkat kött och vatten.

”Vi måste fira det här.” sa mor.

Jolanna gick fram och hjälpte henne att hälla upp vatten i tre träkoppar och skära upp tre köttbitar.

Dom satt sig på sina bäddar och åt köttet och drack vattnet.

”Gift vid femton års ålder.” mumlade mor lyckligt. ”Inte alla som lyckas med det inte.”

Jolanna tittade ner i sin kopp.

”Jag måste till rådet snart.” sa Arshal. ”Kan jag få låna ditt bälte? Jag vill ju se bra ut.”

”Klart du vill.” tänkte Jolanna ilsket, men tog av sig bältet och gav det till sin bror.

Arshal spände bältet över sin billiga, vita tunika som Jolanna tvättat åt honom för någon dag sedan.

”Då gåe jag.” sa han och gick ut genom dörren.

Jolanna kände sig förvirrad. Hon ville tänka igenom allt som hänt. Men innan det, visste hon att hon var tvungen att göra en sak. Hon måste höra vad som sades på mötet.

”Jag går ut i skogen.” ljög hon för sin mot, som nickade. Det var normalt att Jolanna gick ut i skogen ibland, utan en riktigt andledning.

Jolanna smög ut. Stugan hade inga fönster, så det var ingen risk att mor såg henne smita iväg mot mitten av byn.

Arshal gick ungefär tjugo alnar framför henne. Jolanna tog en annan, snabbare väg mot bys mitt. Genom den vägen skulle hon komma just bakom altaret, ett perfekt gömställe för att avlyssna rådslaget.

Jolanna hade avlyssnat två möten förr. Ett när hon var fyra, bara för att det var så spännande. Andra när Haraj hade hittats.

Dom flesta hade redan samlats. Den stora brasan brann fortfarande, och maten hade inte riktigt plockats undan ännu. Jolanna kura ihop sig. Hon visste att ingen såg henne. Tack vare att Den stora brasan alltid brann när det var rådslag, så kastades en skugga bakom altaret. Som sagt, det perfekta gömstället.

Hon väntade i tio minuter innan rådet började. Hödvigen började tala:

”Det har hänt något väldigt upprörande. Något har lagt gift i Druidens mat.”

”Giftet var gift från en Flaristört. Den örten växter bara i söder. ” fortsatte Medicinmannen. Jolanna kände inte till den örten. ”Druiden hann bara få i sig en tugga, men det är illa nog. Jag befarar…” Jolanna höll andan. ”… att han bara lever i en vecka till.”

Beskedet föll tungt. Många mumlade till varann. ”Nej” tänkte Jolanna. ”Han få inte dö.”

Hon blev tvungen att sätt sig ner. Druiden skulle dö inom en vecka. Det kunde inte vara möjligt. Plötsligt fylldes Jolanna med ett häftigt hat emot den som lagt giftet i Druidens mat. Vem var så ond? Nu skulle Druiden dö. Den som lagt giftet i Druidens mat var en mördare. Mördare förtjänade galgen. Det var sällan som Jolanna tänkte något sådant, men det var ju mord som dom pratade om här.

”Men…” sa Medicinmannen plötsligt, och allt mumlade slutade tvärt. ”Det finns en lösning.” Jolanna höll andan. ”Uppe i Norra bergen, finns det en blomma vid namn Lambosablomman. Den blommans stjälk kan rädda Druiden.”

Folk började genast prata i munnen på varann. Jolanna släppte sina mordtankar och kände hoppet komma. Om dom kunde få tag i blomman innan en vecka skulle Druiden överleva. Men så blev hon modfälld igen. Norra bergen låg långt bort ifrån, flera dagars resa. Och det var en farlig plats. Osaliga andar vilade där. Det var få som återvänt.

”Vi måste få hit blomman innan en vecka.” började Medicinmannen igen, och alla tystande åter. ”Som ni vet är Norra bergen en farlig plats. Inte alla har återvänt.” sa han allvarligt. ”Men en av oss ska åka dit. Vem är frivillig?”

”Jag!” ropade genast en röst som Jolanna kände alltför väl.

Hon knep ihop ögonen och önskade att Arshal bara ville hålla tyst. Men självklart gjorde han inte det.

”Jag hämtar blomman!” fortsatte han. ”Jag är stark, snabbt och inte rädd för någonting.”

En tystnad rådde.

”Låt honom inte gå, låt honom inte gå.” bad Jolanna. ”Snälla gudar, snälla!”

”Vem tycker att vi ska låta den unga mannen här utföra detta uppdrag?”

Jolanna hörde bara tystand medan folket räckte upp sina händer.

Så sade Medicinmannen:

”Då är det bestämt. Den unge mannen hämtar blomman vid de Norra bergen. Gör dig klar för avfärd redan ikväll. Kom till min hydda om en timme för information.”

Jolanna suckade högt, vilket inte hördes i larmet som kom. Tårarna började trängas, och det kändes som om något knöt ihop sig i bröstet. Arshal skulle gå och hämta en blomma I Norra bergen, ett ställe där få återvänt ifrån. Nej, han fick inte gå! Trots att han var självupptagen och irriterande, så var han hennes bror.

Jolanna reste sig och sprang därifrån. Genom byn, och in i skogen. Hon kände skogen så väl att hon knappt behövde titta ner när hon sprang. När hon kommit en bit in, sjönk hon ner med ryggen mot ett träd. Tårarna svämmade över och hon började snyfta. Hur kunde allt ha gått så fel, på bara några timmar? Plötsligt skulle hon gifta sig med en man hon inte ens gillade, Druiden låg på sin dödsbädd och hennes bror skulle ut på ett livsfarligt uppdrag. Vad hade gudarna emot henne?

 

*

 

Rixana stod och diskade i Hödvigens hus. På faten som hon diskade hade det förr varit mat som varit med på Midsommar festen. Trots det hemska som hänt Druiden kunde hon inte låta bli att fira. Hennes enda dotter skulle gifta sig med den rikaste mannen i byn. Hon hade hört att Conar var trevlig också. Hon hade alltid vetat att han var intresserad av hennes Jolanna. Hon ville inte skryta, men Jolanna var den vackraste flickan i byn. Och nu skulle Rixana aldrig behöva arbeta mer. Hon skulle kunna luta sig tillbaka och bara njuta resten av sitt liv.

”Vad du är munter, Rixana.” sa hennes väninna Ottilia. ”Har du inte hört om Druiden?”

”Jo…” sa Rixana. Hon fick genast dåligt samvete.

”Vad är det då?” undrade Ottilia nyfiket.

”Min dotter förlovade sig ikväll.” kunde Rixana inte låta bli att berätta.

Ottilia stirrade på henne och lade ner fatet som hon höll på att diska.

”Nähä!”

”Joho.” kvittrade Rixana.

”Har Jolanna förlovat sig? Hon är ju bara femton! Katrinna har inte någon karl svansade efter sig.” Katrinna var Ottilias tjugoåriga dotter.

”Du kommer inte tro mig när jag säger vem det är.” gnolade Rixana.

Ottilia stirrade uppfodrande på Rixana, tills hon inte kunde hålla sig längre.

”Conar Fredsson.”

Ottilia gav till ett tjut.

”Han är ju rik!” utbrast hon.

”Jag vet.”

”Du behöver aldrig mer jobba!”

”Jag vet.”

Rixana log stort. Hon öppnade munnen för att säga något mer, när dörren till köket slogs upp och Ulltrikie, en nervös liten kvinna, kom inrusandes.

”Har ni hört!” utbrast Ulltrikie men sin pipiga röst. ”Jag kommer nyss ifrån rådet. Druiden dör inom en vecka, om inte man får tag i Lambosablomman i Norra bergen.” Innan någon hann hämta sig, fortsatte hon: ”En ung man anmälde sig frivilligt för att hämta den, han hette, han hette…” Ulltrikie tänkte efter i några sekunder. ”Arshal Markelsson!”

Rixanas hjärta frös till is. Hon visste vad Norra bergen var för plats.

Utan ett ord rusade hon ut för att leta upp sin son.

 

*

 

Jolanna visste inte hur länge som hon satt i skogen. Solen hade gått ner, och myggorna kom i svärmar. Hon hade gråtit alla tårar som kunde komma ur henne. Hon orkade inte resa sig, trots att hon borde det. Det började bli kyligt, och tunikan var tunn.

Plötsligt prasslade något framför henne. Jolanna tittade försträckt upp. Framför henne, omkring tio alnar bort, satt en räv. Hon slappnade genast av. Rävar var inte farliga för människor, det visste hon. Jolanna tittade på räven. Det var en besynnerlig räv. Istället för att vara rädd för henne, satt den bara där och tittade på henne. Jolanna mötte den svarta blicken. Hon fick känslan av att räven ville säga henne något. Men vad?

Så, försvann räven. Under lika lång tid som det tar för ett hjärta att slå ett slag, var den där. Sedan, var den borta. Med sig hade den tagit känslan, den där speciella känslan som hon inte kunde sätta ord på.

Nu kände hon att hon hade mer kraft i sig. Hon reste sig upp och började vandra hem. Hon kunde en genväg, så snart var hon hemma. Hon gick in.

Mor satt på sin bädd och tryckte en trasa mot näsan. Hon hade gråtit.

Mor tittade upp när Jolanna kom in.

”Åh, Jolanna.” syftade hon. Hon reste sig och omfamnade sin dotter. ”Arshal ska… Arshal ska…” snyftade hon.

”Jag vet.” viskade Jolanna och kramade sin mor tillbaka.

”Jag försökte övertyga honom.” fortsatte mor. ”Men han ville inte lyssna. Han sa att det här var hans stora chans. Vaddå för chans? Jag… jag fattar inte.”

Jolanna strök sin mor över håret, som om det var hon som var dottern, och inte Jolanna.

”Han har redan åkt, va?” frågade Jolanna.

”Ja.”

Länge stod de så, mor och dotter och sörjde. Tills det knackade på dörren. Jolanna öppnade. Till hennes stora förvåning stod Conar där. Han hade fortfarande den gråa tunikan på sig och han vred på händerna.

När mor upptäckte vem det var, drog hon sig snabbt undan. Det rådde en pinsam tystnad i några sekunder.

”Ehhm… jag ser att du har gråtit.” sa Conar.

Jolanna gick ut ur stugan och stängde dörren efter sig. Det hela var pinsamt nog utan att hennes mor stod och stirrade i bakgrunden.

Hon knäppte händerna och såg uppfodrande på Conar, som nervöst flackade med blicken.

”Jag ville bara se hur du mår. Du vet, efter allt det där med Arshal.”

Jolanna var tvungen att erkänna att det var ganska omtänksamt. Om Conar bara ville låta som om han verkligen ville veta hur hon mådde, inte bara stå där som om han ville få samtalet avslutat så fort som möjligt.

”Jag har gråtit.” mumlade Jolanna. Hon ville också ha samtalet avslutat snart. ”Men Arshal kommer klara sig.” Hon hörde själv hur hon inte riktigt trodde på sina egna ord.

Conar sträckte tveksamt fram handen mot henne och strök bak en hårslinga. Jolanna drog sig inte undan, men hon avskydde beröringen av hans hud mot sin.

”Ja, jag ville bara se hur du mår.” upprepade Conar.

”Okej.” sa Jolanna.

”Så…” sa Conar tveksamt. ”Då går jag. Adjö.”

”Adjö.”

Conar nickade och vände sig om och gick. Jolanna stod kvar och såg honom gå. Hon undrade varför han hade kommit, när han egentligen inte verkade bry sig.

Jolanna vände sig om för att gå in igen, och fick sedan pressa handen hårt mot munnen för att inte skrika.

Vid dörren stod en svart skugga. Jolanna hann tänka tusen tankar om vad det kunde tänkas vara, innan skuggan hyssade henne.

”Tyst. Det är jag. Bara jag.”

Jolanna kände igen den brytningen. Förr hade han skrikit, nu viskade han.

”Haraj?” utbrast Jolanna överrumlat. Vad i hela friden gjorde han här?

”Shyyy!” hyssande Haraj nervöst och kastade en blick mot dörren. Där inne hördes mor gnola och skramla. Han slappnade av, och tog ett steg från stugans skugga.

De svarta lockarna hände ner över ögonen, som var så mörkbruna att de nästan blev svarta. Han var inte lika kraftig som Arshal, eller lika lång som Conar. Han var spenslig, och bara några tum längre än Jolanna. Han var klädd i en svart kolt med mörkbruna byxor. Runt nacken hängde tre halsband. Ett med tre pärlor, en liten blå, en stor grön och en liten röd. Ett med en järnamulett och ett med tre järnnycklar.

”Hur vet du vad jag heter?” viskade Haraj till Jolanna.

Hon tyckte att det var en konstig fråga.

”Jag vet vad alla här i byn heter. Det är inte en särskilt stor by, trots allt. Och dessutom hörde jag när Druiden gav dig det. Och vad gör du här?” väste hon lågt till Haraj.

”Jag behöver din hjälp.”

Jolanna blev bara ännu mer förvirrad för varje ord som sades.

”Min hjälp? För vaddå?”

”Kolla.” sa Haraj ivrigt. ”Jag hörde uppgifterna som Medicinmannen gav till din bror. Men när jag kollade efter…”

”Hur kunde du höra dem?” frågade Jolanna. ”Tjuvlyssnade du?”

”Det har väll inte med saken att göra?” fräste Haraj irriterat. ”Hur som helts. När jag kollade upp dem i Druidens papper, upptäckte jag att de inte stämde. Medicinmannen tror att den bästa vägen är rakt uppför berget, men det vore mycket smartare att ta vägen genom passet och vid sidan om berget. Men när jag sa det till Arshal, ville han inte lyssna. Därför behöver jag din hjälp nu, så att vi kan hinna ikapp Arshal och du kan hjälpa mig att övertyga honom.” berättade Haraj i ett svep.

Jolanna hade tappat bort sig helt.

”Ehh… va?”

Haraj suckade åt henne.

”Du hörde vad jag sa!” sa han.

”Jag hänger inte med. Jag ska följa efter Arshal, med dig? Varför?” frågade Jolanna skeptisk.

”Jag sa ju det! För att hindra honom från att ta fel väg!”

”Vad händer om… han tar fel väg?” undrade Jolanna.

”Han kommer rakt in i det uråldriga bergsmonstert. Ingen har överlevt det monstret. Men det sägs vara så fruktansvärt att män har dött av skräck.”

Jolanna rös mot sin vilja. Hon var tvungen att tänka igenom det här nu:

Arshal att fått felaktiga uppgifter av Medicinmannen, som bara Haraj visste var fel. Arshal var nu på väg rakt in i ett monsters käftar. Han skulle knappast överleva det. Haraj visste en bättre väg, som var mycket säkrare. Haraj hade dessutom snokat i Druidens papper för att få de här uppgifterna. Varför var han så mån om det? Varför brydde han sig om vilken väg Arshal tog? Varför brydde Haraj sig om, om hennes bror levde eller dog? Och han ville nu ha med henne, för att få Arshal att ta rätt väg. Varför gav sig Haraj inte bara av själv, och tog själv den säkra vägen, tog hem Lambosablomman, räddade Druiden och blev byns hjälte? Det var något som inte stämde. Kunde Haraj ljuga för henne? Men han verkade så uppriktig. Det kändes som att han talade sanning.

”Varför hämtar du inte blomman själv?” frågade Jolanna och lade armarna i kors.

Haraj fick ett bistert ansiktsuttryck.

”Jag kan inte. Jag är varken lika stark eller modig som Arshal. Han har bäst chans att klara det.”

Åter fick hon känslan av att han talade sanning.

”Varför är du så mån om att få hem Lambosablomman då?” ställde hon nästa fråga.

Han såg oförstående på henne.

”För att rädda Druiden såklart!” väste han ilsket.

”Varför är du villig att låta Arshal ta all ära?” frågade Jolanna, utan att låta sig skrämmas av Harajs ilska.

Haraj verkade ha svårt att behärska sig från att skrika.

”Jag skiter väll i äran! Bara den där förbaskade blomman kommer hem så att Druiden överlever.”

Då kom Jolanna ihåg en sak, som hon glömt. Druiden var inte bara Druiden för Haraj, som han var för alla andra. Druiden hade uppfostrat Haraj. Han hade bott i Druidens hydda. Druiden var den som Haraj alltid haft.

”Jag tror att du talar sanning.” sa Jolanna uppriktigt.

”Bra…”

”Men jag vet inte om jag kan följa med dig.”

Haraj höjde ett ögonbryn.

”Varför? Druidens och din brors liv hänger på det här!”

”Jag kan väll inte följa med en pojke som jag inte ens känner!” väste hon åt honom. Det verkade förvåna honom.

”Okej…” suckade han och verkade tänka efter. ”Jag älskar vildsvin, men hatar potatis. När jag var liten blev jag retad, däribland din bror Arshal. Der gjorde att jag drog mig undan från andra barn. Druiden är som en far för mig, och den ända som jag kan prata med. Om han dör, vet jag inte vad jag gör.” sa han i en hård ton. ”Så, nu känner du mig. Nå, följer du med?”

Jolanna var för upptagen av vad han nyss sagt, för att svara på det sista. Hade Arshal retat Haraj? Det lät i för sig som någonting som hennes bror kunde tänkas göra. För ett ögonblick blev hon arg på honom, och tyckte att han gott kunde få ätas upp av ett monster. Men sedan kom hon på att han faktiskt var hennes bror, och hon inte kunde låta honom dö. Hon visste vad hon måste göra.

”Nå?” upprepade Haraj.

”Va?” undrade Jolanna.

”Följer du med? Eller måste jag be din mor om hjälp?”

Jolanna kunde inte låta bli att dra på munnen åt det sista.

”Jag följder med.” viskade hon åt honom.

Haraj log stort och överlyckligt. Han suckade lättnat.

”Tack. Tack, tack!” utbrast han. ”Tack! Jag skulle kunna kyssa dig!” Jolanna såg förskräckt på honom. ”Kom till den stora eken, du vet, den bredvid Den stora brasan så fort du bara kan.”

Så, plötsligt, sprang han förbi henne och nedför kullen, han genade mellan några stugor och så var han borta.

Jolanna skakade på huvudet åt sig själv. Vad hade hon gett sig in i?

 

*

 

Arshal guppade fram och tillbaka på hästryggen. Han hade aldrig ridit förr, men när Hödvigen erbjudit sig sin häst åt honom kunde han inte tacka nej. Han mindes fortfarande folkets jubel när han ridit ut ur byn. Det där jublet kunde han gott vänja sig vid. När han väl tagit hem den där blomman, skulle han bli byns hjälte. Och när Jolanna väl gift sig med den där karl, så skulle han inte bara vara byns hjälte. Han skulle vara rik också. Vad kunde gå fel?

På ryggen hade Arshal en ryggsäck. I den fanns en sovsäck, en karta och mat. Medicinmannen hade varnat honom för många okända faror. Men vid alla gudar! Hur farligt kunde det vara? Arshal var i varje fall inte rädd för någonting.

Han hade ridit i några timmar. Månen stod högt på himmelen. Trots det såg man inte mycket. Men han hade inte tid att stanna. Dessutom såg väll hästar i mörker?

Nattens ljud från djur hördes överallt. Men det skrämde såklart inte Arshal.

 

*

 

Jolanna hade bytt om till sin jacka av rådjusskinn, sina byxor och spänt ett bälte runt byxorna. I bältet fanns en kniv som far ägt. Håret var uppsatt i en hästsvans. Dom nya kläderna låg på bädden. Hon hade dåligt samvete över att lämna mor, för en sån galen idé. Mor själv låg och sov i sin bädd, hon hade lagt sig först efter att Jolanna berättat hela sitt samtal med Conar. Hon fick hitta på lite, eftersom hon varit ute länge än hon talat med Conar. Sen hade de ätit lite, sen hade mor gått till sägns. Hon sov djupt nu. En brasa brann i spisen. Men Jolanna kunde inte få sig till att gå.

Mor var så skör just nu. Nu när Arshal gett sig av, och Druiden insjuknat, och Jolanna förlovat sig, visste hennes mor inte hur hon skulle känna sig. Hon reagerade med att känna massor av känslor på samma gång, vilket inte blev ett särskilt lyckat resultat.

Jolanna hade ingen väska, och hade inte hjärta att ta av maten. Hon stod med handen på handtaget och såg på mor. Kunde hon verkligen lämna henne?

Jolannas hand for automatsikt upp till räven runt halsen.  När hon kände sin fars hantverk under fingrarna, fick hon mod. Hon visste vad hennes far hade gjort.

Jolanna klev ut i natten. Det var inte speciellt kyligt. Månen lyste upp vägen genom byn. Hon började småspringa. Hon tog en genväg. Genom de stugor som hade fönster, lyste det. Men de som ännu var uppe, skulle knappast lägga märke till flickan som sprang där utanför.

När Jolanna kom fram till eken kunde hon skymta en mörk skugga nedför den. Hon gick fram till den.

”Jag började tro att du inte skulle komma.” sa Haraj.

Han var klädd i en tröja av rådjurskinn, och byxor av samma sort. Över midjan hade han ett läderbälte, som det hände en påse och en kniv. Över axlarna hade han en ryggsäck. I handen höll han ännu en som han räckte till Jolanna.

Jolanna hängde ryggsäcken över axlarna.

”Vars ska vi?” frågade hon.

Harajs tänder syntes tydligt i mörkret när han log.

”Det trodde jag du visste.”

”Det gör jag också.” sa Jolanna irriterat. ”Jag menar, vars ska vi gå nu?”

Haraj skrattade, vilket bara irriterade Jolanna ännu mer.

”Jag fattade vad du menade. Jag bara retades med dig. Vi går i din brors fotspår. Han red rakt mot norr. Vi följer efter. Men eftersom han har häst, så får vi skynda på.”

Med de orden började Haraj vandra rakt genom byn, mot norr.

”Han kan ändå inte rida.” muttrade Jolanna och följde efter.

.

Saker händer rätt snabbt, men jag orkar inte dra ut det :)


Prolog

Här kommer Prologen. Säg precis vad du tycker.
.

Prolog

 

Det var mitt på dagen. Skogen strålade av ljus. Det var en otroligt vacker dag.

”Jag tror jag vinner.”

Jolannas far, som stod omkring tio alnar bort, log illmallig emot henne. Hans gröna ögon strålade mot sin sexåriga dotter. Idag hade de båda smygit ifrån arbetet i byn för att tävla i vem som kunde plocka mest blåbär. Jolanna var snabbt, men dessvärre älskade hon blåbär, så det mesta hannade i munnen istället för korgen.

”Få se!” utbrast Jolanna misstroligt och skuttade med kvicka, barfota fötter fram till sin älskade far. Hon kikade ner i hans korg. Det var betydligt mycket mer bär i hans, men Jolanna skulle aldrig kunna erkänna för sig själv att hon hade förlorat.

”Jag tycker det blev rätt lika.” sa hon och gömde sin nästan tomma korg bakom ryggen.

”Är du säker på det, Jol?” sa far med ett högt ögonbryn och ett leende på läpparna. Han hade aldrig kallat henne för något annat en Jol. ”Det rimmar på Sol.” brukade han säga.

”Mmm.” sa Jolanna och nickade. ”Vi får avgöra det med en springtävling. Först den till vattenbrynet!” ropade hon och sköt iväg som ett skott.

Hon hörde sin far skratta bakom henne, och sedan försöka hinna ifatt henne. Men Jolanna var snabb, snabbast i hela byn (om hon fick säga det själv). Hon älskade att känna marken under sina bara fötter och springa fort, fort. Vägen till vattenbrynet kände hon alltför väl. Hon och hennes far brukade alltid träffas där. Det var som deras hemliga ställe. Deras personliga plats.

Jolanna (som var långt före sin far) sköt undan grenarna som dolde brynet. Men så stelnade hon till, och blev så chockad att hon inte ens kunde skrika.

Där, på marken bredvid vattnet, satt en pojke i hennes ålder på knä. Han hade en mörk skinnrock svept om sig, och såg plågad ut i ansiktet. Ögonen var rödkantade och dom svarta lockarna hängde i tovor. När han höjde ansiktet och såg på henne med mörka ögon såg hon att han pressade händerna mot bröstet.

Händerna var täckta av rött blod, och knäna likaså. Jolanna stirrade på blodet och kunde inte få ett ljud ifrån sig.

”Jol, vad…?” hördes hennes fars röst, innan han hann ifatt henne och upptäckte pojken. Han fick en konstigt utryck i ansiktet.

”Jol…” sa han med spänd röst med ögonen fästa på pojken. ”Spring tillbaka till byn och hämta hjälp.”

Jolanna backade några steg, men kunde inte förmå sig att röra sig mer än så. Hon fortsatte stirra på pojken. Det var så mycket blod…

Far tog ett steg emot pojken, som tittade från Jolanna till hennes far. Eller nej, han tittade inte. Han stirrade på honom med en rädd blick.

”Jag vill dig inget ont…” sa far med en trygg röst som bara han kunde få till.

Dock hade det ingen större inverkan på pojken, som försträckt försökte backa undan. Han tog bort händerna för ett hjärtslag, och Jolanna hann skymta ett avlångt sår på bröstet som det blödde ypperligt ifrån.

”Låt mig titta…” fortsatte far och tog ännu ett steg närmare.

Pojken gav till ett tjut och skrek något på ett främmade, vackert språk. Far tog ännu ett steg fram, och tog tag i pojkens handled. Pojken skrek, och reste sig för att fly. Han ramlade genast ihop igen. Han hade svimmat av blodförlusten.

Far gick fram och lyfte upp honom.

”Vi måste ta honom till byn.” sa far allvarligt till Jolanna.

Då var det som om hennes ben vakande till liv. Men ny kraft i benen sprang hon i förväg. Så fort hon kom , långt före hennes far, till den lilla byn skrek hon för sina lungor fulla hals:

”Fort! Vi har hittat en skadad pojke i skogen! Kalla hit Medicinmannen! Fort! Fort!”

Folk avbröt sina arbeten och kom för att se vad som hade hänt. Druiden kom fram till henne.

”Upprepa dina ord, flicka.” sa han med sin djupa röst.

Jolanna hann inte berätta, förrän far dök upp i byn. Han hade den fortfarande medvetslösa pojken i sina armar.

Det blev ett väldigt tulmunt när vad som hade hänt skulle berättas om och om igen. Pojken försvann snabbt in i Medicinmannens hydda. Så fort Druiden hade hört vad som hänt, försvann även han i sin hydda. Jolanna kände sig förvirrad av alla frågor som ställdes till henne. Hon var väldigt tacksam när hon tillslut satt i sin lilla stuga med sin familj bestående av hennes far, hennes mor och hennes storebror Arshal. Far berättade för förhoppningsvis hela historien för sista gången. Sen fick Jolanna lägga sig i sin torfiga bädd.

När hon vakande var det mörkt ute. Arshal och mor låg i sina bäddar, men inte far. Vart hade han tagit vägen?

Jolanna steg upp och gick ut ur stugan. Hon såg Den stora lägerelden brinna i mitten av byn. Trots att hon bodde i utkanten kunde hon se skenet ifrån den. Den stora elden tändes bara när det var fest, eller något viktigt, som ett rådslag skulle äga rum. Jolanna gick dit.

Bredvid Den stora brasan fanns ett altare med tre stolar. I dom stolarna skulle byns mäktigaste sitta, vilket var Medicinmannen, Druiden och Hödvigen. Runt brasan och framför altaret hade en person från varje familj samlas. Jolanna visste vad det betydde. Rådslag. Och hon kunde gissa sig till vad det handlade om.

Jolanna smög fram bakom altaret och hukade sig ner för att gömma sig i dens skugga. Hödvigen började tala. Hon hörde tydligt vad han sa:

”Markel Sigfridsson hittade idag, tillsammans med sin dotter Jolanna Rixansdotter…” Jolanna ryckte till när hon hörde sitt namn. ”… en pojke. Pojken var skadad, med ett djupt sår i bröstet. Om inte Markel burit hem pojken, hade pojken förblött. Ära över Markel.”

Alla knöt ena näven och slog den mot hjärtat. Ett tecken på heder.

”Pojken pratar främmade språk från nord, som bara vår druid kan tala. Pojken har nu fått sitt sår sytt, och har talat med vår druid. Han vet inte vem han är, eller var han kommer ifrån. Han vet inte ens vad han heter.”

Jolanna tänkte att det måste vara väldigt jobbigt att inte vet det.

”Vi kan inte skicka iväg honom. Han måste stanna här. Så, vem tar på sig ansvaret över honom?”

Det blev först knäpptyst. Folk utbytte blickar och sade ingenting. Så ropade plötsligt någon:

”Markel borde göra det! Han hittade honom!”

Många höll med om detta.

”Men jag kan inte ta hand om honom!” utbrast far. ”Jag har redan två barn! Ett till, och vi vår svälta.”

Många höll med om detta, och många inte. Snart hade en livlig diskussion brutit ut. Jolanna satt förstelnad. Hon hade svårt att tänka sig pojken i sin familj. Dom som redan var så fattiga. Mer hann hon inte tänka förrän en kraftig röst skrek:

”STOPP!”

Alla tystande omedelbart och stirrade upp mot altaret, mot den som talat.

Det var Druiden. Han hade rest sig från sin stol och såg på dem alla med sin visa blick.

”Jag tar hand om pojken. Jag är den ende som kan tala hans språk. Jag ska lära honom vårt och uppfostra honom. Han ska bo i min hydda och behandlas som vilket bybarn som helts.”

Alla drog efter andan. Druiden tog på sig ansvaret, det var något stort! Jolanna visste inte vad hon skulle känna. Lättnad?

”Rådet är avslutat.” sa Hödvigen.

Jolanna skulle just resa sig och smita tillbaka när Druiden åter talade och fångade allas uppmärksamhet.

”Han ska heta Haraj. Det betyder Den vilsne.”

.

Kommentera gärna :)