Lambosablomman

Japp. Här kommer Kapitel 2. Ursäkta om det dröjde :)

.

Kapitel 2

 

Jolanna och Haraj hade gått hela natten. Haraj hade gått först, och sen Jolanna som ett trött släptåg. Han ledde dem säkert framåt. Då och då hade Jolanna frågat: ”Är du säkert på att det här är rätt håll?” och alla gånger hade Haraj lugnt svarat: ”Ja, ja, helt säker.” Och hon var för trött för att argumentera emot.

När gryningen kom tog de äntligen en rast. Jolanna sjönk trött ner emot en stam. Hon blundade och tog några djupa andetag. Tur att dem båda hade mjuka skor av skinn, annars hade de fått blåsor fulla fötterna. Sedan tog hon fram ryggsäcken och kikade, för första gången, ner i den. I den låg en sovsäck, en filt, torkat kött, bröd och en vattenpluta med något brunt och stinkande inuti. Jolanna tog fram lite torkat kött och började knapra på den. Hon såg Haraj, som slagit sig ner på en sten mittimot, ta fram sin vattenpluta och girigt dricka ur den.

”Vad är det egentligen i den där?” fråga Jolanna och nickade mot vattenplutan.

”Igelusruna.” svarade Haraj. ”Det betyder, kraftdryck. Den innehåller en massa örter, som gör huvudet klarare och ger kroppen mer kraft. Druiden visade mig hur man gjorde.” Vid nämnandet av Druiden mörkande Haraj uppsyn och han stirrade ner på sina händer.

Jolanna tog upp sin egen vattenpluta och tog en klunk av den. Den vridiga smaken fick henne att grimasera, men hon kände genast hur huvudet blev klarare.

”Det funkar.” sa Jolanna, men Haraj ignorerade henne.

Hon funderade ut en fråga.

”Hur fick du tag i maten?”

Haraj såg upp på henne.

”Jag lånade den från Hödvigens kök.”

”Stal du dem?!” utbrast Jolanna förfärat. Var det en tjuv som hon satt och pratade med?

”Än sen då?” fräste Haraj. ”Hödvigen är redan tjock nog.”

”Det är faktiskt min bästa väns far du pratar om!” vrålade Jolanna och flög upp.

”Det bortser inte från det faktum att han är tjock, korkad och snål.”

”Hur vågar du?!” skrek Jolanna. Ilskan kokade inom henne. ”Din… din…”

Haraj reste sig nonchalant och axlade ryggsäcken.

”Kom nu, det är bäst vi sätter fart medan vi ser vars vi sätter fötterna.” sa han och började gå.

Jolanna stod och darrade med knytna näver. Hur vågade han vräka ur sig sådana ord? Även om Jolanna innerst inne höll med om det, kunde man väll inte sitta och säga så om någon? Det var ju rent av elakt.

Hon lade ner vattenplutan och köttet i ryggsäcken och följde efter Haraj.

 

*

 

Arshal hade ridit hela natten. Han var öm i baken, och ögonen föll hela tiden ihop.

Han hade fattat att repet han hade i händerna var till för att styra hästen fram och tillbaka. Men hur stannade man den?

”Häst- stanna.” beordrade Arshal.

Hästen fortsatte framåt.

”Stanna.” upprepade Arshal.

Ingen reaktion.

”Men stanna då, ditt kräk!” röt Arshal ilsket och sparkade hästen i sidorna. Då vaknade hästen till. Med öronen framåt satte den plötsligt av i en snabbt trav. Det var ännu skumpigare än skritt. Arshal kravlade sig fast för glatta livet, men tappade snart greppet om manen och damp ner i marken. Hästen fortsatte trava tills han upptäckte att hans ryttare fallit av. Då stannade han och såg på Arshal.

Arshal reste sig upp. Han hade jord fulla ryggen och halva ansiktet. Han darrade av vrede.

”Ditt förbannade djur!” skrek han åt hästen och gick emot den. ”Jag borde slakta dig på momangen.”

Han ryckte ilsket i repen som ledde till hästens mun. Hästen drog upp huvudet när han ryckte i dem.

”Gör det ont, va?” skrek han åt hästen. ”Det förtjänar du.”

Arshal band hästen vid närmaste träd. På behörigt avstånd satte han sig själv ner och tog upp en brödbit att äta. När han stillat hunger tog han upp kartan som han fått. Han hade nu passerat en stor bit skog. Om några timmar borde han vara framme vid en dal.

Arshal tittade närmare på dalen. Den var stor, och bredvid den var en liten älva målad, med en text bredvid. Det dröjde en stund innan han förstod vad som menades med det. I den dalen, fanns det tydligen älvor. Arshal hade själv aldrig sett en älva, men han hade hört om dem. Han visste att de fanns kring Norra bergen, och att de var mycket farliga. En älvas sång, kan få förtrolla än. Älvorna brukade sjunga, alla på en gång, för att locka människor i döden. Arshal tog fram sin kniv och stack den i närmaste träd. En tjock sörja av koda rann genast ut. Arshal rev loss två bitar av sin tröja. I dem stoppade han koda, sedan rullade han ihop tygbitarna och stoppade dem i öronen. Så, nu kunde inte älvornas sång påverka honom. Arshal gick fram till hästen, och tog sig klumpigt upp igen. Aja, nu visste han i alla fall hur man fick den att gå.

 

*

 

Klockan var tre på dagen. Jolanna och Haraj hade stannat för andra gången. Jolanna tog en klunk av Igelusruna, och Haraj drog fram en karta.

”Kväll borde vi komma till en dal.” sa han och pekade. Jolanna anslöt sig nyfiket till honom. Haraj pekade på en ljusgrön fläck.

”Vad trevligt.” sa Jolanna. ”Då kan vi övernatta där.”

Haraj såg tveksam ut.

”Nja, jag vet inte… det står inget namn på dalen.”

”Vaddå då?” undrade Jolanna. ”Måste alla dalar ha ett namn?”

Haraj vände sig irriterat om.

”Vi befinner oss i närheten av Norra bergen. Där är allting lurt. Medicinmannen nämnde aldrig den, och det står ingenting.”

Då reagerade Jolanna. Han sa ”står”. Kunde han läsa?

På kartan fanns det bokstäver här och där, som berättade om vilket plats det var. Det fanns även kartor med bilder, vilket var lite enklare för dom som inte kunde läsa. Det var mycket få som kunde läsa i byn. Bara dom rikaste. Men kunde Haraj?

”Kan du läsa?” frågade Jolanna förvånat.

”Vaddå, kan inte alla det?” undrade Haraj lika förvånat.

Ilskan flammade upp igen. Trodde han… den idioten… hur…

”Du tror visst att alla får lika fin utbildning som du, va?” fräste Jolanna och reste sig upp.

”Va? Der har jag väll inte alls sagt.” sa Haraj häpet och rullade ihop kartan.

”Nä, det vore ju olikt dig.” snäste Jolanna och axlade sin ryggsäck. ”Du säger ju allt

som du tänker. Snart vräker du väll ur dig, att alla som inte kan läsa är idioter.”

Haraj rynkade ilsket ögonbrynen.

”Kunskap har ingenting med klokhet att göra. Men du verkar ju varken ha det ena eller det andra.”

Jolanna fick krama sina nävar hårt för att inte klippa till honom. Hur vågade han?! Den där uppblåsta idioten! Han trodde han var mycket smartare bara för att han växt upp med Druiden. Men sanningen var att han visste ingenting. Han visste ingenting om värden utanför Druidens lilla hydda. Han visste ingenting om hur det var att leva i fattigdom, om hur det var att offra sig för sin familjs lycka.

När hon började tänka på Conar igen, dog hennes ilska lika snabbt som man släckte ett brinnande vaxljus. Äventyret fanns här, men där hemma väntade något helt annat.

”Kom nu, om vi skyndar oss hinner vi till dalen ikväll.” muttrade Haraj och dom fortsatte gå.

 

*

 

Arshal hade ridit i timmar när han kom fram till dalen. Det var fortfarande dagsljus kvar. Det var tur, för älvor kom aldrig fram i dagsljus. Dalen var stor och vacker. Högt, grönt, fodrigt gräs vajade lätt i vintern. Arshal höll sig fast i manen och sparka hästen försiktigt med hälarna. Hästen började trava. Det var otroligt skumpigt, men den här gången var Arshal beredd på det och höll sig fast. Utan problem travade Arshal genom dalen. Han kunde inte låta bli att skratta när han kom in i skogen igen.

”Kom igen!” utropade han. ”Det här är ju för enkelt!”

 

*

 

Det var omkring midnatt när dom två ungdomarna kom fram till dalen. I månskenet såg det spöklikt ut. Det höga, frodiga gräset vajade lätt i den svala nattbrisen.

”Arshal har passerat här.” kommenterade Jolanna tonlöst. Hon var så trött att hon knappt orkade stå upp. ”Se, delar av gräset är tillplattat.”

Det stämde. Rätt igenom dalen var delar av gräset tillplattat.

”Vi sover här inatt.” kommenterade Jolanna och började gå ut i dalen.

”Stanna…” sa Haraj svagt. ”Den här dalen ger mig en dålig känsla. Vi borde sova här i skogen istället, och korsa dalen imorgon.”

Jolanna fnös.

”Ursäkta mig, ’herr jag kan allt’, men jag vill sova under bar himmel.”

Utan att Haraj följde efter gick Jolanna ut i dalens mitt. Där bredde hon ut sin sovsäck. Utan att orka äta, tog hon av sig sina skor och kröp ner i sovsäcken. Hon somnade direkt.

Hon vakande snart igen av en sång. Jolanna satte sig sömning upp. Hon spärrade upp ögonen och stirrade.

Runt hela dalern, med Jolanna i mitten dansade eldflugor i en ring. De skimrade och lyste. Och de sjöng. En vacker ordlös sång, som förtrollade Jolanna. Hon kunde bara sitta och lyssna.

Ringen blev mindre och mindre. Eldflugorna dansade närmare och närmare, sjöng högre och högre. När dom var fyra alnar ifrån henne upptäckte hon att det inte var eldflugor. Hon flämtade till. Det var älvor.

Älvorna lös med ett guldaktigt sken. Dom hade långt hår, och människoliknande ansikten. På ryggen flimrade ljusa, glittrande vingar. Dom hade kläder av blad. Älvor… Jolanna försökte minnas sagorna om dem, men… ”Äh,” tänkte hon. ”Vad spelar det för roll?”

Älvringen började röra sig. Eftersom Jolanna var i mitten följde hon med. Vad vackra älvorna var… inte kunde dom vilja henne något ont heller…

Jolanna anade inte vad älvorna hade i sinnet. Eller att dom förde henne till en rasande flod som bara låg ett några stenkast från dalen.

 

*

 

Haraj hade brett ut sin sovsäck några alnar från dalen. Den dalen gav honom en obehaglig känsla, och bara för att flickungen var tjurskallig så skulle han inte sova där.

Han hade just somnat när han väcktes av någonting. Han öppnade trött ögonen, och såg något guldglimmade i dalen. Han flämtade till och satte sig knäpprakt upp. Det var älvor, det såg hans genast. Han kunde svagt höra deras sång. Haraj visste vad deras sång gjorde med människor, så han slog snabbt händerna för öronen. Älvorna dansade i en ring runt den irriterade flickan Han förstod direkt att hon hade blivigt förtrollad av sången. Hon stirrade med vidöppna på älvorna, och log ett fåraktigt leende. När älvorna började röra sig, följde hon med. Dom röde sig mot väst. Haraj mindes vad som låg där, den var utmärkt på kartan. Älvorna tog henne till Drolafloden.

Dom tänkte dränka henne.

Haraj rev snabbt bort två tygbitar från ryggsäcken som han stoppade i öronen. Sen började han följa efter älvsvärmen.

 

*

 

Jolanna följde blint efter dom vackra älvorna. Undrar vars dom förde henne? Fast hon brydde sig egentligen inte. Älvorna sjöng så vackert. Om hon bara kunde på lyssna på dom i evighet.

Plötsligt, glesnade träden och en stor flod dök upp. Vattnet brusade vildsint och farligt. Jolanna blev för ett ögonblick rädd, innan hon komihåg att hon var i sällskap av älvorna. Då skulle ju allt gå bra.

”Hoppa i!” bad älvorna henne.

Jolanna tittade ner i forsen. Hon var ju ändå tvungen att göra som älvorna sa.

Hon tog ett steg över stupen och föll ner i vattnet.

Så fort hon kom under ytan tystande älvsången. Hon vakande hur förtrollningen och insåg vad hon hade gjort. Vattnet var iskallt och förlamade varenda lem i henne. Hon försökte simma, men strömmen var för stark. Hon skulle drunka, på grund av sin dumhet. Förtvivlat försökte Jolanna ta sig upp till ytan. Hon såg något glimma där uppe. Strömmen förde henne bort, och hindrade henne från att ta en enda frivillig rörelse själv. Strupen skrek efter luft.

Saltvattnet sved i ögonen när Jolanna försökte titta under ytan. Någon sorts gestalt kom simmade mot henne. En fisk?

Fisken grep tag om hennes midja. Jolanna försökte kämpa emot, men hade ingen kraft kvar.

Plötsligt kunde hon andas igen. Hon fyllde lungorna med luft, och kände nattens kyla mot ansiktet. Hon öppnande ögonen, och såg suddigt en gren. En hand bredvid henne grep tag i grenen och drog dem uppåt. Trädet som grenen hörde till, stod på marken. Hon såg vatten, och så jord. Mark. Hon kände fast mark under sig igen. Det hela hade gått så fort att hon knappt hängde med. Men plötsligt hade hon mark under sig, och kunde andas. Hon flämtade och drog in luften. Hade en fisk räddat henne?

”Din idiot!” flämtade en ilsken röst.

Jolanna öppnande ögonen, och såg upp i Harajs. Lockarna låg platta och blöta kring ansiktet, som stirrade ilsket på henne. Haraj? Vad gjorde han här?

”Jag sa ju att det var något lurt med dalen! Jag sa ju det!” skällde han och svepte sitt blöta hår bakom öronen. ”Men lyssnade du? Nejdå!” fortsatte han upprört.

”Va?” kraxade Jolanna. Det ända som hon kunde minnas var älvornas sång, sedan vattnet. Det kalla, starka, och virvlade vattnet.

”Idiot.” muttrade Haraj, och försvann ur Jolannas synhåll.

Jolanna satte sig upp. Det virvlade till i huvudet. Älvorna syntes inte till. Hon vände sig om och såg på Haraj, som höll på att resa sig upp. Han var genomvåt, precis som Jolanna själv. Ögonen sköt blixtar när han stirrade ner på henne.

”Vad hände?” mumlade Jolanna omtöcknat.

”Vill du verkligen veta det?” röt Haraj. ”Jo, en idiot till flicka övernattade i en dal, som det fanns älvor i. Idioten till flicka blev förtrollad av deras sång, och fick för sig att hon skulle dränka sig i floden. Som tur så vaknade jag, och var klok nog att stoppa tygbitar i öronen. Jag följde efter idioten till flicka och älvorna, och skrek på henne. Men idioten till flicka hörde inte mig, och hoppade i floden. Så, jag blev tvungen att hoppa efter henne, och simma med henne iland. Och ett tag, trodde jag att strömmen var för strak, när jag fick tag på en gren. Och nu frågar idioten till flicka vad som hände.” berättade Haraj snabbt och argt.

”Så du… räddade mitt liv?” frågade Jolanna vagt.

”Ja.” röt Haraj kort och vägrade möta hennes blick.

Haraj räddade hennes liv. Efter allt hon sagt till honom, så räddade han henne. Hon stod i livsskuld till honom. Mot sin vilja fylldes Jolanna av tacksamhet emot honom.

Jolanna drog ur vattnet ur sitt hår. Snodden satt kvar, om än löst. Hon tog ur den, och drog med fingrarna igenom håret några gånger, innan hon fäste snodden igen. Hon reste sig upp på vingliga ben.

”Kom nu.” fräste Haraj och började gå. Jolanna följde lommoket efter. Efter några minuters vandrade kunde Jolanna inte hålla sig längre:

”Tack.” viskade hon.

Haraj visade ingen större reaktion.

”Och förlåt.” lade Jolanna till. ”Jag blev upprörd, och tänkte mig inte för.”

Äntligen sa han något:
”Det var älvornas sång som förtrollade dig. Det har inget med ditt humör att göra.” muttrade han.

Jolanna insåg att han missförstått henne.

”Jag menar förlåt för vad jag sa.” sa hon lågt. ”Du vet om det dära.. innan.”

Haraj stannade så tvärt att hon nästan gick in i honom. Han stod bara sådär, under några hjärtslag.

”Jaha.” sa han, och började gå igen.

”Jag menade det inte riktigt.” försökte Jolanna. ”Tror jag.”

Med ryggen mot sig kunde Jolanna inte urskilja Harajs ansiktsuttryck.

”Jag tror inte heller att jag menade vad jag sa.” sa Haraj kort.

Sen sades inget mer. De vandrade uppför en brant, och kom tillslut dit där Haraj brett ut sin sovsäck och lagt ner sin ryggsäck. I dalen syntes inga älvor, men Jolanna vågade ändå inte gå till och hämta sin ryggsäck.

Men att erkänna för Haraj att hon var rädd, tänkte hon aldrig göra. Så hon sa istället undvikande:

”Jag tror inte att det är så smart att hämta min packning nu.”

Haraj kastade en blick mot dalen och sa som tur:

”Jag tror inte heller det. Här, du får låna min filt.” sa Haraj och drog upp en grå ullfilt. Jolanna tog emot den.

”Ehh, jag ska gå och…” tvekade hon på rösten. Hon gjorde en gest mot skogen.

”Visst.” nickade Haraj.

Jolanna smet iväg så pass långt tills hon var säker på att Haraj inte såg henne. Där tog hon av sig de blöta kläderna, och behöll bara underkläderna på. Sen kramade hon ur kläderna och svepte filten om sig. Tur att filten var stor. Hon gick tillbaka till Haraj, blossande röd om kinderna.

Haraj låg i sin sovsäck. Hans blöta kläder var upphängda i ett träd i närheten. Jolanna tassade fram och hängde sina kläder bredvid. Hon kikade ner på Haraj. Han blundade, men Jolanna visste att han inte sov.

Hon lade sig ner med ryggen mot honom, på den sida som var längst bort från dalen. Hon kurade ihop sig för att hålla värmen. Hur hårt hon än svepte filten om sig, så frös hon. Med kläderna på hade det aldrig varit kallt. Jolanna var trött efter allt som hänt, men kunde inte somna för kylan. Hon låg och hackade tänder tills Haraj plötsligt lade armen om henne.

Jolanna stelnade till och blev illröd i ansiktet.

”Jag är faktiskt förlovad.” mumlade hon generat och försökte mota bort hans arm.

”Du hackar tänder så att jag inte kan sova.” mumlade Haraj oberört.

”Ger det dig rätt till att ta… ta på mig?” stammade Jolanna.

”Jag ser bara till att du inte fryser. Det betyder ingenting. Sluta fåna dig nu, och sov istället.”

Det blev faktiskt mycket varmare med Harajs arm om sig. Snart kunde Jolanna slappna av. Utan att hon märkte det, somnade hon.

 

Jolanna vaknade av solens strålar i ögonen. Hon blinkade några gånger mot ljuset. När hon vred på huvudet, upptäckte hon Haraj, fullt påklädd och sittandes stirrande på kartan. Han tittade upp och såg på henne.

”Trodde aldrig du skulle vakna.” sa han. ”Medan du sov hämtade jag din packning.”

Jolanna upptäckte sin ryggsäck bredvid Harajs.

”Var inte älvorna där?” frågade Jolanna, och försökte låta oberörd.

”Älvor är bara vakna på natten, vet du väll.” kommenterade han. ”Upp med dig nu. Åh, just de.” kom han ihåg och vände sig om.

Jolanna klev upp och tog på sig sina fortfarande fuktiga kläder medan Haraj tittade bort.

”Klar.” sa Jolanna, och Haraj vände sig om.

Han pekade på kartan.

”Här är vi.” sa han. Vi passerar dalen idag, och om vi skyndar på kommer vi till det här träsket ikväll.”

”Vad är det för träsk då?” undrade Jolanna skeptisk och tittade på den punkt som Haraj pekade på.

”Jamdiotaski, vilket betyder Skräckfyllda träsket.” sa Haraj.

”Det låter väll bra.” sa Jolanna och tog på sig sin ryggsäck. ”Bäst vi sätter fart?”

 

*

 

Arshal hade bundit hästen vid ett träd och lagt sig för att sova i närheten. Han visste att han borde tagit av hästen utrustning först, men om han gjorde det skulle han inte få på den igen. Och dessutom var det ju bara ett dumt djur?

När han vaknat på morgonen, var det första han gjorde att titta på kartan. Snart kom han till ett olivgrönt område, vilket betydde träsk. Bredvid träsken var någon… grön varelse målad. Han antog att den bodde i träsket. Fast, med sin båge var Arshal oslagbar. Han var inte rädd.

Arshal packade ner kartan, lossade hästen från trädet och klättrade klumpigt upp på djuret. Sen styrde han den mot norr.

 

*

 

Jolanna och Haraj hade vandrat hela förmiddagen. De hade bara stannat ett par gånger, och det ända som dom sagt till varann var saker som ”Jag är tröstig”, ”Jag måste kissa”, ”Var är vi nu?”

Jolanna var försjunken i tankar. Hon kunde inte sluta tänka på älvorna. Hon började minnas saker och ting tydligare nu. Det var obehagligt att inte ha kontroll över sina tankar. När Jolanna hört älvornas sång, hade hon fått för sig att älvorna var goda. Att någon, något, styrde ens tankar sådär… det var något som hon aldrig ville uppleva igen. Att blint hoppa i floden, fick henne att känna sig svag och dum. Haraj var den som räddat henne, varit modig nog att hoppa i floden för att rädda henne. Att ta hjälp ifrån någon var en sak som Jolanna aldrig gillat, och att dessutom fått hjälp ifrån honom, var ännu värre.

Till slut stannade de för att äta. Dom satte sig några alnar ifrån varann, och plockade upp sin enformiga mat utan att se på varann. Jolanna plockade upp lite bröd. Brödet var trott, men mättade. Efter några tuggor bröt Haraj tystnaden.

”Vem är du förlovad med?” frågade han nyfiket.

Jolanna såg upp, och undrade först hur han kunde veta att hon var förlovad, innan hon mindes vad hon sagt kvällen innan.

”Conar Fredsson.” svarade hon tonlöst.

Haraj sökte i sitt minne efter honom.

”Är han lång och har svart hår?” undrade han.

”Ja.”

”Då vet jag vem det är.” sa Haraj belåtet. ”Han är rik.”

”Jag vet.”

Det blev åter tyst under några hjärtslag.

”När blev du kär i honom då?” fortsatte Haraj.

Jolanna rynkade irriterat ögonbrynen över frågan. Hon trodde först att det var för att frågan var så personlig, men sen insåg hon att det var för att hon egentligen inte var kär i honom. Hur skulle hon svara?

”Jag är inte… helt och hållet… kär i honom.” mumlade Jolanna undvikande.

”Vad sa du?” undrade Haraj.

”Jag är inte kär i honom, okej?” utbrast Jolanna argt.

Haraj rynkade pannan och lutade sig tillbaka mot trädet han satt emot.

”Men du gifter dig med honom?” frågade han.

”Ja.” sa Jolanna kort.

”För pengarna?”

”Alla har inte Druiden som fosterfar!” röt Jolanna åt honom. När Jolanna nämnde Druiden, mörknade Harajs ögon och dom båda försjönk i tystnad. Det där med att hon inte egentligen var kär i Conar, var ett känsligt ämne för Jolanna.

Innan dom reste sig för att fortsätta färden, mumlade Haraj buttert:

”Man ska inte gifta sig utan kärlek.”

Hans ord kom som ett slag i magen. Jolanna var tvungen att vända sig bort för att dölja sin reaktion.

Hennes far hade sagt precis likadant. Med en sträng och allvarlig röst hade han sagt precis likadant, för sju år sedan. Då hade Jolanna dyrt och heligt lovat sig själv att följa sin fars ord. ”Men det är annorlunda nu.” försökte Jolanna övertyga sig själv. ”Jag gör det för min familj.”

Men det var ändå inte utan magknip som hon gick vidare.

 

*

 

Träsken som låg framför Arshal var grönt, vått och dimmigt. Han såg inte till någon grön varelse, men hade ändå en pil på bågen för säkerhets skull. Eftersom han hade bågen i ena handen, och pilen i andra, så kunde han inte hålla fast sig i hästen. Han fick lita på sin balans.

Arshal sparkade hästen i sidorna. Men istället för att lydigt gå framåt, som den annars gjort, frustade den nervöst och vägrade ta ett steg. Arshal blev genast irriterad.

”Men framåt då, din dumma…” började Arshal, av avbröts.

I mitten av träsket sköt plötsligt något stort och grönt fram ur ytan. Den sprätte vatten och alger åt alla håll, och vrålade ett iskallt skri, som faktiskt skrämde livet ur Arshal. Och hästen.

Innan han hann reagera, hade hästen rest sig på bakbenen och visat ögonvitan. Arshal, som inte ens höll i sig, föll hårt till marken. Han landade på ryggen och tappade andan. Hästen skriade skräckslaget och satte av i galopp mot skogen.

Arshal satte sig omtöcknad upp. Hästen hade försvunnit ur synhåll, det förrädiska djuret. Som om det inte räckte med att kasta av honom en gång.

Men han fick annat att tänka på. Det gröna monstret framför honom liknade inget annat han sett. Den hade ben och armar som en groda, skinnet var också grönt och vårtigt, som en groda. Men den stod på bakbenen, som var långa och kraftiga. Mellan fingrarna, som dessutom hade klor, hade den simhud. Huvudet var stort. Ögonen var gula med avlånga pupiller. På halsen hade den gälar, och munnen var bred och full av sylvassa tänder. Monstret vrålade åt honom, och trots att det var tolv alnar mellan dem, kunde Arshal känna lukten av rutten kött.

Arshal hade fortfarande pilbågen i handen. Han spände den, och vilade handen mot hakan. Med ena ögat siktade han, innan han släppte pilen. Han såg direkt att den skulle missa. Rädslan hade gjort honom okoncentrerad, och pilen borrade in sig i ett träd bakom monstret.

Han flög upp på fötter och tog upp en ny pil från kogret vid bältet. Han vilade pilen mot handen och stirrade in i monstrets ögon. Monstret stirrade tillbaka. Långsamt höjde Arshal bågen, spände och siktade. Han höll andan för att inte skaka, och släppte pilen.

Av döma monstrets vrål hade han träffat, men Arshal stannade inte för att se var. Han rusade ut i träsket. Han sjönk ner i ett hav av gyttja, alger och vatten som räckte honom upp till knäna. Det var tungt, men han kämpade sig ändå igenom det. När monstret vrålade igen, stannade han upp och lade en ny pil på bågen.

Den förra pilen hade träffat i en av gälarna. Arshal sköt iväg pilen, som träffade monstret rakt i ögat. Monstret vrålade ännu högre, och skräckslagen hasade Arshal vidare genom träsket. Ur ögonvrån såg Arshal hur monstret sjönk ner under ytan. Han stannade och spände en ny pil. Han väntade.

Men när monster inte kommit upp under tio hjärtslag, hasade Arshal vidare. Först när han kommit till andra sidan av träsket, förstod Arshal att den inte tyckte att han var värd besväret. Utmattad stoppade han tillbaka pilen i kogret.

Hästen hade sprungit sin kos, och därmed hade Arshal förlorat sin sovsäck och transport. Men han hade fortfarande ryggsäcken på sig, och där låg kartan och maten. Och i handen hade han sin båge.

Arshal strängade av sin båge, och hasade vidare. Han hade blivigt rädd av monstret, trots att han aldrig skulle erkänna det för sig själv.

 

*

 

”Där. Jag ser träsket.” sa Haraj och pekade.

Jolanna följde hans finger, och såg något grönt mellan träden.

Det var skymning nu. De hade gått i en rask takt hela eftermiddagen, och hade som tur hunnit hit innan mörkrets inbrott. Nu behövde de bara korsa träsken, där det tydligen fanns något skräckfyllt, och sen kunde de vila för natten.

De gick fram tills träden glesnade och träsket kom fram. En dimma låg över träsket, som sträckte sig trettio alnar på bredden, och ännu fler på längden. När Jolanna blickade över träsket, upptäckte hon något som hon genast kände igen.

”Titta!” utbrast hon och pekade. ”Det är min brors pil!”

På andra sidan, inborrad i ett träd, fanns en pil som Jolanna genast kände igen som Arshals.

”Är du säker?” frågade Haraj och kikade mot pilen.

”Klart jag är. Jag var ju själv med och gjorde pilarna.”

Arshal måste alltså varit här. Då var dom ju på rätt spår, i alla fall.

”Undra vad han sköt emot…” funderade Haraj.

Plötsligt krusades ytan i träskets mitt. Innan någon av dem hann reagera, sköt något stort upp ur vattnet. Jolanna gav till ett skräckslaget skrik, och backade några steg. Ur träsket reste sig ett grodliknande monster. Monstret var sju alnar hög, och hade en rad av sylvassa tänder. Ur vänstra ögat stack en pilspets ut: ännu ett bevis för att Arshal varit här.

”Det var som…” sa Haraj lågt bredvid henne.

”Hur gör vi nu?” viskade Jolanna åt honom. Det stod helt still i hennes huvud. ”Hur ska vi klara den här?”

Haraj gav henne en snabbt sidoblick.

”Arshal klarade det ju.” svarade han lika lågt.

”Hur vet du de?” pep Jolanna. Hon slogs av en hemsk tanke. ”Tänk om monstret slet honom itu.”

”I så fall skulle det vara en massa blod här. Han kom sig förbi, då kan vi också göra det.”

Monstret vrålade åt dem och vände huvudet åt sidan för att kunna se dem ordentligt med sitt friska öga.

”Där har vi det!” viskade Haraj förtjust och låg smått. Hur kunde han le nu? ”Han kan inte se med vänster. Om vi skadar hans högra också, blir han helt blind.”

Jolanna stirrade på honom.

”Och hur ska vi göra det då?” väste hon. ”Vi har väll ingen båge heller!”

”Nä. Men jag har en plan.” sa Haraj och drog sin kniv. ”Uppehåll monstret.”

”Va?” utbrast Jolanna.

”Du hörde!”

Haraj sprang kvickt iväg till höger. Jolanna hade ingen aning om vad det var för galen plan han hade, men hon måste se till att han hade en chans att lyckas med den.

Jolanna sprang ut i träsket. Hennes skor och byxor sög genast åt sig gyttjan och vattnet. Det räckte henne en bit över knäna och gjorde den söligt att gå framåt.

”Hallå!” skrek Jolanna åt monstret, som var åtta alnar ifrån henne. Monstret vände sig mot henne och röt. Hon rynkade på näsan åt lukten av ruttet kött. ”Ditt fula monster!” fortsatte hon. ”Din fula, äckliga best!”

Jolanna sneglade snabbt åt Haraj. Han hade klättrat upp i ett träd, nära monstret. Vad i hela höll han på med…?

”Du är så ful att jag vill spy över dig!” fortsatte Jolanna att skrika. ”Och äcklig! Har du hört talas om att borsta tänderna nån gång?”

Då gjorde Haraj något som antingen var det dummaste, eller det modigaste Jolanna någonsin sett. Ifrån trädet, tog han ett jättelikt skutt och landade på monstrets rygg.

Monstret vrålade och försökte göra sig av med Haraj genom att hoppa upp och ner. Haraj klängde sig fast, och lyckades komma upp till huvudet. Där, med ena handen för att hålla i sig, och med den andra ett hårt grepp om kniven, högg han monstret i ögat. Monstret vrålade ännu högre, och slog med sin klobesatta hand, bort Haraj från sin nacke.

Haraj flög som en vante ner från monstret, och landade med ett splash! i träsket.

Jolanna började plöja sig fram genom träsket. Från monstrets öga rann svart blod. Den vrålade ilsket, och skrämde Jolanna, men hon fortsatte ändå. Haraj försökte resa sig, men skrek till och sjönk ihop igen. Den nu blinda varelsen hörde honom, och vände sig ditåt. Om monstret tog ett steg till skulle han trampa ihjäl Haraj.

”Dags att återgärda min skuld.” tänkte Jolanna, med hjärtat dunkade i bröstet. Hon drog sin kniv, kastade sig fram och högg en djup skåra i monstrets ben.

Svart blod vällde fram över Jolannas händer. Monstret vrålade återigen, och slog efter henne, men hon hann ducka. Så kvick som man kunde vara i ett träsk, tog hon sig emellan monstrets ben och fram till Haraj.

Han var blek i ansiktet, och från den vänstra armen rann blod från två rivmärken.  Han hade fortfarande kniven i handen.

Jolanna drog bryskt upp honom i den högra armen.

”Aj!” skrek Haraj, men Jolanna ignorerade honom.

Hon ville bara komma bort ifrån träsket.

Monstret vrålade, och överröstade ljudet av Jolanna och Haraj som försökte ta sig igenom träsket. Det var som en mardröm: man försökte springa ifrån någonting, men hur man än försökte så gick det för långsamt.

Monstret slutade vråla, och Jolanna stannade tvärt.

”Så still.” mimade hon åt Haraj, som nickade.

De stod stilla som två statyer, medan monstret försökte höra vars de var.

Efter vad som kändes en evighet, sjönk monstret ner i träsket igen. Den var borta.

Dom ödslade ingen tid, utan skyndade sig över till andra sidan. Jolanna fick halvt släpa Haraj.

Först när de åter var inne bland träden pustade de ut. De sjönk ner mot varsin stam, och bara flämtade.

”Jag antar att vi är kvitt nu.” flämtade Haraj.

”Jag antar det.” sa Jolanna, och log för första gången mot Haraj.

.

.

Kapitel  1

 

Jolanna stirrade tillbaka på sig själv i spegeln. Det såg inte ut som hon. De ljusa lockarna, som annars var toviga och slarvig uppsatta i en hästsvans, var nu prydligt utkammade och uppsatta i ett silverspänne. Ansiktet var nu tvättat och rent stället för fullt av smuts. Istället för en rådjurskinnjacka hade hon nu en ren, grön tunika med vackra broderier och träpärlor i alla möjliga färger. Nertill hade hon en vacker grön kjol, stället för lappade byxor. Över midjan hade hon ett svart läderbälte med silverspänne. Det var så olikt Fattiga Jolanna som alla i byn kände henne som, att det nästan gjorde henne rädd. Jolannas väninna Patricas spegelbild dök upp bakom henne.

”Du är så vacker.”, suckade Patrica avundsjukt.

Själv var Patrica klädd i en ännu vackrare klädsel än Jolanna. Hon hade en ljusblå känning, fylld med vita pärlor och guldbroderier. Armband klädde hennes handleder, och fick det att klirra om henne så fort hon röde sig. Det röda håret var uppsatt i en knut i nacken. Hela hon utstrålade att hon var rik. Fast, såklart, vad kan man vänta sig av Hödvigens enda barn?

”Skönheten finns inuti oss.” mumlade Jolanna. Repliken kom ifrån hennes far. Far…

Sedan far dött för två år sedan i en sjukdom, hade familjen (som redan var fattiga), skänks i största fattigdom. Jolannas mor Rixana jobbade dagarna ända för att livnära sin familj. Det var något som man tyckte att Arshal, Jolannas storebror, borde göra. Arshal var stiligast i byn. Han var starkast, charmigast, och (enligt han själv) modigast. Arshal tillbringade sin tid med att jaga i skogen och jaga töser. Jolanna tyckte att detta var otroligt själviskt av honom, men när hon försökte berätta det ville han inte lyssna.

Jolanna jobbade med att städa Patricas enorma rum. Hon hade börjat för sex år sedan, då hon var nio. Det var på så sett som hon och Patrica hade blivigt så goda vänner, trots att dom var så olika. Dagarna brukade börja med att hon och Patrica åt frukost tillsammans. Sen städade Jolanna rummet medan Patrica satt på sägen och berättade det senaste skvallret. När Patrica väll börjat, var det svårt att få stopp på henne. Men Jolanna sällan aldrig Patrica, och det var därför som Patrica gillade henne så mycket. Jolanna tyckte aldrig att hon var irriterande eller jobbig.

Det som dom båda flickorna hade klätt upp sig för var Midsommar festen. Det var den viktigaste festen på hela året. Det var då man firade att sommarn var här och den hårda vintern var över. När det hade vankas fest hade Patrica genast lånat ut kläder till Jolanna, trots protester. Nu stod hon där och kunde knappt tro att det var hon själv som stirrade tillbaka på henne.

”När du ser ut sådär kommer Conar aldrig att kunna ta ögonen ifrån dig.” log Patrica.

Jolanna kände hur modet sjönk. Conar var son till byns rikaste man. Han var fem år äldre än Jolanna, och hade varit en lekkamrat till Arshal när dom var små. Han var varken trevlig eller otrevlig, varken stilig eller ful. Han var kall, kylig och ingenting, på något sätt. Jolanna gillade honom inte.

Men därimot kunde hon inte bortse från att han var intresserad av henne, eller att ett giftermål med honom skulle säkra familjens framtid för alltid. Men hon visste inte om hon var beredd att offra sin egen lycka för det.

”Vi måste gå nu, det börjar.” kommenterade Jolanna och dom både flickorna började röra sig utåt.

Hödvigens hus låg inte långt ifrån Den stora elden, där fetsen skulle hållas. På altaret satt som vanligt Medicinmannen, Hödvigen och Druiden. Druidens långa gråa hår var flätat i många flätor, och den visa gråa blicken såg ut över församlingen. Medicinmannen hade som vanligt massa påsar med läkepulver i bältet, och Hödvigen bar en röd kappa. Han vinkade diskret åt Patrica, och fäktade vildsint med armarna tillbaka.

Runt elden hade människor från hela byn samlas. De var klädda i sina bästa kläder och pratade glatt. Ett avlångt bord fylld med gottigheter som vildsvin, oxe, röding och massa mer, hade ställts fram. Arshal hade varit med och dödat flera vildsvin. Han var alltid så stolt efteråt, och pratade inte om något annat i flera veckor. Jolanna upptäckte Arshal. Han stod bredvid en söt flicka, med hjärtformat ansikte och brunt hår. Det förvånade inte henne. Arshal skulle aldrig ta sig tid att prata med en flicka som inte var söt.

Men mor kunde Jolanna inte se till. Hon visste att mor skulle jobba med att ta fram mat till bordet under festen, så Jolanna kanske inte skulle få se till henne. Det gjorde henne sorgsen. Hennes mor förtjänade något bättre än att bara arbeta hela tiden.

”Titta, där är Conar!” viskade Patrica ivrig och pekade.

Nog var det Conar alltid. Håret var vällkammat och ansiktet noga tvättat. Han var klädd i en grå klädnad med rika broderier. Hans mungipor pekande neråt och han såg sig omkring. Jolanna försökte gömma sig bakom sin väninna, men det var för sent. Conar hade redan upptäckt henne och börjat gå mot henne.

”Han kommer hitåt!” utbrast Patrica förtjust.

”Tack, jag vet det.” tänkte Jolanna ilsket.

När Conar plötsligt stod framför henne koncentrerade hon sig på att inte visa hur mycket hon ogillade honom.

”God kvälll, Jolanna.” sa han och log. Hans leende såg glatt ut, men rösten lät uttråkad.

”God kvälll, Conar.” sa Jolanna.

Patrica stirrade på dem, som om hon beskådade en pjäs.

”Du är välldigt vacker ikvälll utan all smuts och… säckighet.” sa Conar tvekande.

Jolanna antog att det var en komplimang, så hon sa:

”Tack.”

Musikerna började spela en glad melodi. Flera par slöts upp och började dansa Gneka. Gneka är en tradisonell dans i byn. Den dansades i par. Man skulle skutta i sidled med fötterna, i takt med musikern och sin partner. Sen ska man skutta samtidigt i sidled med fötterna, runt och runt. Det kan se enkelt ut, men för den som inte är snabbfotat och stadig på benen kan man lätt falla eller tappa bort sig.

Conar räckte henne handen.

”Får jag lov?”

Jolanna ville helts tacka nej, men det var välldigt oartigt. Så hon tog tveksamt Conars hand och lät honom leda henne mot Den stora brasan, där alla danspar dansade i en ring runt brasan, som brann för fullt. Jolanna lade sin hand på Conars axel. Han var ett helt huvud längre än henne. Conar lade sin enorma hand på hennes midja och tog hennes hand i sin. Hans hand var svettig.

Conar log mot henne, och Jolanna gjorde ett misslyckat försök att le tillbaka. Så började de dansa.

Jolanna hade alltid varit säker på foten och kvick. Gneka var ingen match för henne. Hon hittade snabbt takten i musiken och skuttade snart runt utan problem. Conar var inte heller så dum. Han hade antagligen fått duktiga lärare. Hur som helts så förde han henne säkert och snabbt. De var de mest synkade dansparet av alla. Jolanna glömde snart hur mycket hon föraktade Conar, och kom ihåg hur mycket hon älskade Gneka.

I mitten av dansen slog en av musikerna, som hette Per, ett extra ackord och ropade:

”Å byt håll!”

Alla danspar bytte snabbt håll och fortsatte dansen. När dansen var slut stannade alla danspar och tog emot applåder från de som inte deltagit. Jolanna pustade andfått ut. Conar log mot henne.

”Du dansar välldigt bra.”

”Tack.” sa Jolanna frånvarande, för hon hade upptäckt något bakom Conars rygg.

Mor stod där, och höll just på att ställa till en gryta med potatis på bordet. Hon höjde blicken och log, och Jolanna som log tillbaka. Mor såg så trött ut. Trots att hon log hängde hon med hela kroppen. Hyn var grådaskig, och ögonlocken hänge. Hon såg så trött och slut ut att Jolanna inte förstod hur hon kunde le igenom det. Hon fick dåligt samvete. Hur kunde hennes mor må så dåligt? Hon förtjänade så mycket bättre.

Bakom mor upptäckte Jolanna en annan varelse. Hon kände genast igen honom, trots att hon aldrig pratat med honom. Det var Haraj. Han påminde fortfarande mycket om den pojke som hon hittat i skogen.

Svarta lockarna hängde ner till axlarna och döljde det mesta av ansiktet. Han bara stod där i svarta kläder och såg vilsen ut. Jolanna kunde inte riktigt sätta fingret på det, men det var någonting med honom som var annorlunda. Det var inte att han hade mörkast ögon i hela byn, eller att han aldrig sa något, eller att han bodde hos Druiden. Det bara var någonting, som Jolanna inte kunde sätta ord på, som fick honom att verka annorlunda. Något som fick honom att sticka ut, och samtidigt fick honom att smälta in.

Så började musiken spela igen, och Jolanna avbröts i sina tankar. Hon väntade sig att Conar skulle bjuda upp igen, men istället sa han:

”Vill du följa med mig? Jag vill fråga dig en sak.”

Varenda nerv i Jolanna frös till is, och hon blev skräckslagen. Nej. Nej. Så här skulle det inte gå. Hon ville inte följa med Conar någonstans, nej, nej…

Men hon följde ändå med honom bort ifrån festen, in till skuggan från en stor ek som stod i byn, och spelade rollen som klätterträd för barn. Här stannade dom och såg på varann. Conar glatt, Jolanna skräckslaget. Hennes hjärta slog dubblaslag, men inte av en positiv andledning. Hon kastade en blick tillbaka till festen. Skulle hon kanske kunna fly? Bara springa iväg så fort benen bar henne? Men hon visste att hon inte skulle kunna göra det.

Conar tog Jolannas händer i sina och såg henne i ögonen. Jolanna motstod lusten att dra undan sina händer.

”Jolanna Rixanasdotter…” sa Conar högtidligt. Hans ögon hade en smutsgrå färg. ”Vill du gifta dig med mig?”

Jolanna stirrade på honom, tills hennes hjärna tagit in vad han frågade om.

Då ville hon genast skrika NEJ! rakt upp i ansiktet på honom, men något hejdade henne. Det var en innrebild av mor, där hon såg så trött och slitet ut. Hon förtjänade bättre. Och nu kunde Jolanna se till det.

Hennes hjärta skrek i protest, men hon svarade ändå med ynklig röst:

”Ja.”

Conar såg först bara förvånad ut, sen en antydan till glädje.

”Vad… bra. Ehh…” sa han tafatt.

Jolanna bara stod stilla och kunde knappt fatta vad hon nyss tackat ja till. Hon skulle gifta sig med Conar. Bli hans hustru. Vara med honom för evigt…

Så plötsligt böjde sig Conar fram för att kyssa henne. Jolanna blev förskräckt, och just som hon tänkte dra sig undan hördes flera skrik från altaret.

Hon och Conar avbröt alla sina tankar och rusade dit. Jolanna hann först, och trängde sig fram mellan folkmassan som samlats runt altaret.

På altaret låg Druiden. Han var vit i ansiktet och andades rosslande andetag. Hödvigen stod över honom och såg rådlös ut. Jolanna kunde knappt röra sig. Bredvid Druiden låg en matskål.

”Nej!”

Skriket kom ifrån en röst hon Jolanna inte hört på tio år. Hon vände blicken mot honom, när han armbågade sig fram till altaret. Trots att bara dom mäktigaste och dom som blivigt uppbjudna fick komma upp på altaret, klättrade Haraj smidigt upp och föll på knä bredvid Druiden.

”Men gör något då!” skrek han åt Hödvigen, som bara förlamat stod och stirrade. ”Kalla hit Medicinmannen!”

När han pratade bröt han på det där vackra, främmade språket som han talat för första gången.

”Hit med Medicinmannen!” befallde Hödvigen.

Efter några minuters skrikande dök Medicinmannen upp. Omilt makade han undan Haraj, och började sig över Druiden. Han tog upp en av sina påsar, och hällde pulvret över Druiden. Han började andas lättare, men var fortfarande vit i ansiktet.

”Ta honom till min hydda!” befallde Medicinmannen, och tre män som hette Fraj, Hedfred och Jylge började bära in Druiden. Utan ett ord följde Haraj efter.

Medicinmannen böjde sig ner över Druidens mat. Han doppade fingret i den, och smakade eftertänksamt. Han spottade genast ut det igen. Medicinmannen blev röd i ansiktet av ilska.

”Gott folk!” skrek han ut så att alla kunde höra. ”Något har hällt gift i våran Druids mat. Någon har förgiftat våran Druid!”

Jolanna drog efter andan. Förgiftat Druiden? Vem vågade göra något sånt? Vem var så ond?

Folk vågade inte ens röra Druiden. Han var i kontakt med gudarna, och ens förolämpa honom kunde kosta en livet. Och deras Druid var ju dessutom så god och klok. Vem skulle vilja honom något ont? Det hela gick inte ihop för Jolanna.

”Rådslag om en timme!” ropade Hödvigen.

Alla började mumla till varann. Jolanna gick för att söka upp sin mor.

”Vad har hänt? Vad är alla så upprörda för?” frågade mor när hon hittat henne.

Jolanna berättade vad som hänt med Druiden för henne. Hennes mor gjorde stora ögon.

”Men vem vill Druiden något ont?” undrade hon oförstående.

”Det undrar jag med.”

Mor suckade.

”Jag ska söka upp Arshal. Han får gå på rådet. Jag har inte tid. Vi ses hemma om en stund, okej?”

”Mm, jag måste lämna tillbaka kläderna till Patrica.” mumlade Jolanna.

Mor och dotter sade adjö till varann och Jolanna började leta efter Patrica. Hon fann henne snabbt. Hon stod och pratade med en ung flicka. Eller skvallrade, snarare.

”…och då kom den där pojken fram, vad är det nu han heter?” sa hon i upphetsad ton. ”Du vet, han som är så konstig?”

”Han heter Haraj.” sa Jolanna, som kom upp bakom Patrica.

Väninnan vände sig om och log stort.

”Hej, Jolanna. Såg du vad som hände?”

”Ja, jag såg det.” sa Jolanna till henne. Innan Patrica hann säga något mer, sa Jolanna:
”Jag undrar vars jag ska lägga kläderna jag lånade.”

Patrica tittade ner på Jolannas klädnad.

”Åh, behåll dem du.” sa hon med en avfärdande gest.

Jolanna bara stirrade på Patrica. Behålla, de här vackra kläderna? Dom måste ju kosta jätte mycket.

”Patrica, är du säker…?”

Patrica såg menade på Jolanna.

”Det är väll det minsta jag kan göra för min bästa vän?”

Jolanna log stort och omfamnade Patrica.

”Tack!”

Patrica log mot Jolanna, och började sedan skvallra med flickan igen.

”Ja, den där Haraj kom upp på altaret…”

Jolanna började gick till Hödvigens hus. Där gick hon in till Patricas rum och hämtade sina gamla kläder. Sen började hon gå hem. Deras stuga låg i kanten på byn, just bredvid skogen. Hon samlade upp kjolen i ena handen och började springa. Hon var van vid att springa i byxor, så kjolen kändes väldigt ovant. Hon upprörde många i byn genom att alltid gå i byxor. Dom ansåg att kvinnor skulle bära kjoltyg, och män byxor. Jolanna brydde sig inte om det. Byxor var mycket pratiskare.

Jolanna tänkte, att hon skulle kunna sälja bältet. Det var i äkta silver, och skulle ge mat i veckor. Men så kom hon på… att hon inte behövde sälja saker, eller jobba längre. Hon skulle gifta sig med Conar. Hon skulle leva i rikedom resten av sitt liv.

Och på något sett glädje det henne inte alls.

 

Jolannas familjs stuga låg på en kulle just bredvid skogen. Den var väldigt liten, byggt i sten med halmtak. Jolanna öppnande dörren och steg in. Dom låste aldrig dörren, dom hade ju ingenting värt att stjäla.

Stugan bestod av ett ända rum. I ett hörn fanns ett kök, i ett en eldstad och i ett tre bäddar. Jolannas bädd motsvarade Patricas rum. Det var hennes lilla plats. Över Arshals säng hände hans käraste ägodel: hans båge i ask. Under Jolannas kudde låg hennes käraste ägodel: ett bylock som hon fått far. Hon hade tagit av det idag för festen. Nu gick hon dit, lade sina kläder på bädden och tog fram det.

Det bestod av liten räv i trä. Räven satt och tittade rätt in i Jolannas ögon. Hon minns när hon fick det.

 

Jolanna och far satt vid vattenbrynet. Solen värmde deras ansikten. Far stack ner handen i fickan och drog upp något som han tryckte in Jolannas hand.

”Jag har gjort den åt dig, Jol.”

Jolanna tittade ner i sin handflata. I ett läderband satt en liten räv. Räven hade svansen virad om sig själv och ansiktet vänt mot henne. Den var jätte vacker.

”Har du gjort den här!? Bara till mig?” utbrast Jolanna glatt.

Far log stort mot henne.

”Bara till dig. För du är lika kvick och smart som en räv”

”Du är bäst!” utbrast Jolanna och kramade sin far hårt. Far skrattade.

Trots att det var sex år sedan mindes Jolanna det så tydligt. Varför var far tvungen att dö i den där sjukdomen? Varför kunde Medicinmannen inte bota honom?

Jolanna kunde skylla på massor av människor för sin fars död, men hon visste innerst inne att det inte var någons fel. Det hade bara blivigt så. Hur orättvist det än var.

Jolanna hängde räven runt sin nacke. Hon behövde fundera. Så mycket hade hänt på en så kort tid.

Men hon hann inte tänka en tanke till förrän dörren öppnades och mor och Arshal kom in.

”Det är en sån stor uppståndelse överallt.” sa mor. Hon tittade på Jolanna. ”Skulle inte du lämna tillbaka kläderna?”

”Jag fick dem.” sa Jolanna.

Både Arshal och mor såg förvånat på henne.

”Vad bra!” utbrast Arshal. ”Vi kan sälja bältet, det måste vara äkta silver. Tänk vad mycket…”

”Det måste ut.” tänkte Jolanna bistert.

”Vi behöver inte oroa oss mer för pengar.”

Både såg oförstående på henne. Jolanna drog in ett djupt andetag och släppte det:

”Jag ska gifta mig med Conar Fredsson. Han frågade mig ikväll.”

Dom båda stirrade med öppna munnar på henne i några evighetslånga sekunder. Sedan började de hurra.

”Är det sant, Jolanna? Menar du det?” ropade mor och sprang fram till Jolanna. Hon såg så överlycklig ut, nästan som en flicka igen. Dom blåa ögonen lyste och leendet var äkta. När mor såg sådär lycklig ut, kändes det för ett ögonblick rätt val att gifta sig.

”Det sant, mor.” viskade Jolanna och log lite.

”Jag behöver aldrig jobba mer!” skrattade mor lycklig och började dansa runt i stugan.

”Inte jag heller!” utropade Arshal.

Jolanna fnös åt honom.

”Du har väll aldrig jobbat?

”Har jag visst det!” protesterade Arshal.

”Börja inte nu igen.” bad mor glatt.

Syskonen tystnade och såg på sin mor, som höll på att plocka fram lite torkat kött och vatten.

”Vi måste fira det här.” sa mor.

Jolanna gick fram och hjälpte henne att hälla upp vatten i tre träkoppar och skära upp tre köttbitar.

Dom satt sig på sina bäddar och åt köttet och drack vattnet.

”Gift vid femton års ålder.” mumlade mor lyckligt. ”Inte alla som lyckas med det inte.”

Jolanna tittade ner i sin kopp.

”Jag måste till rådet snart.” sa Arshal. ”Kan jag få låna ditt bälte? Jag vill ju se bra ut.”

”Klart du vill.” tänkte Jolanna ilsket, men tog av sig bältet och gav det till sin bror.

Arshal spände bältet över sin billiga, vita tunika som Jolanna tvättat åt honom för någon dag sedan.

”Då gåe jag.” sa han och gick ut genom dörren.

Jolanna kände sig förvirrad. Hon ville tänka igenom allt som hänt. Men innan det, visste hon att hon var tvungen att göra en sak. Hon måste höra vad som sades på mötet.

”Jag går ut i skogen.” ljög hon för sin mot, som nickade. Det var normalt att Jolanna gick ut i skogen ibland, utan en riktigt andledning.

Jolanna smög ut. Stugan hade inga fönster, så det var ingen risk att mor såg henne smita iväg mot mitten av byn.

Arshal gick ungefär tjugo alnar framför henne. Jolanna tog en annan, snabbare väg mot bys mitt. Genom den vägen skulle hon komma just bakom altaret, ett perfekt gömställe för att avlyssna rådslaget.

Jolanna hade avlyssnat två möten förr. Ett när hon var fyra, bara för att det var så spännande. Andra när Haraj hade hittats.

Dom flesta hade redan samlats. Den stora brasan brann fortfarande, och maten hade inte riktigt plockats undan ännu. Jolanna kura ihop sig. Hon visste att ingen såg henne. Tack vare att Den stora brasan alltid brann när det var rådslag, så kastades en skugga bakom altaret. Som sagt, det perfekta gömstället.

Hon väntade i tio minuter innan rådet började. Hödvigen började tala:

”Det har hänt något väldigt upprörande. Något har lagt gift i Druidens mat.”

”Giftet var gift från en Flaristört. Den örten växter bara i söder. ” fortsatte Medicinmannen. Jolanna kände inte till den örten. ”Druiden hann bara få i sig en tugga, men det är illa nog. Jag befarar…” Jolanna höll andan. ”… att han bara lever i en vecka till.”

Beskedet föll tungt. Många mumlade till varann. ”Nej” tänkte Jolanna. ”Han få inte dö.”

Hon blev tvungen att sätt sig ner. Druiden skulle dö inom en vecka. Det kunde inte vara möjligt. Plötsligt fylldes Jolanna med ett häftigt hat emot den som lagt giftet i Druidens mat. Vem var så ond? Nu skulle Druiden dö. Den som lagt giftet i Druidens mat var en mördare. Mördare förtjänade galgen. Det var sällan som Jolanna tänkte något sådant, men det var ju mord som dom pratade om här.

”Men…” sa Medicinmannen plötsligt, och allt mumlade slutade tvärt. ”Det finns en lösning.” Jolanna höll andan. ”Uppe i Norra bergen, finns det en blomma vid namn Lambosablomman. Den blommans stjälk kan rädda Druiden.”

Folk började genast prata i munnen på varann. Jolanna släppte sina mordtankar och kände hoppet komma. Om dom kunde få tag i blomman innan en vecka skulle Druiden överleva. Men så blev hon modfälld igen. Norra bergen låg långt bort ifrån, flera dagars resa. Och det var en farlig plats. Osaliga andar vilade där. Det var få som återvänt.

”Vi måste få hit blomman innan en vecka.” började Medicinmannen igen, och alla tystande åter. ”Som ni vet är Norra bergen en farlig plats. Inte alla har återvänt.” sa han allvarligt. ”Men en av oss ska åka dit. Vem är frivillig?”

”Jag!” ropade genast en röst som Jolanna kände alltför väl.

Hon knep ihop ögonen och önskade att Arshal bara ville hålla tyst. Men självklart gjorde han inte det.

”Jag hämtar blomman!” fortsatte han. ”Jag är stark, snabbt och inte rädd för någonting.”

En tystnad rådde.

”Låt honom inte gå, låt honom inte gå.” bad Jolanna. ”Snälla gudar, snälla!”

”Vem tycker att vi ska låta den unga mannen här utföra detta uppdrag?”

Jolanna hörde bara tystand medan folket räckte upp sina händer.

Så sade Medicinmannen:

”Då är det bestämt. Den unge mannen hämtar blomman vid de Norra bergen. Gör dig klar för avfärd redan ikväll. Kom till min hydda om en timme för information.”

Jolanna suckade högt, vilket inte hördes i larmet som kom. Tårarna började trängas, och det kändes som om något knöt ihop sig i bröstet. Arshal skulle gå och hämta en blomma I Norra bergen, ett ställe där få återvänt ifrån. Nej, han fick inte gå! Trots att han var självupptagen och irriterande, så var han hennes bror.

Jolanna reste sig och sprang därifrån. Genom byn, och in i skogen. Hon kände skogen så väl att hon knappt behövde titta ner när hon sprang. När hon kommit en bit in, sjönk hon ner med ryggen mot ett träd. Tårarna svämmade över och hon började snyfta. Hur kunde allt ha gått så fel, på bara några timmar? Plötsligt skulle hon gifta sig med en man hon inte ens gillade, Druiden låg på sin dödsbädd och hennes bror skulle ut på ett livsfarligt uppdrag. Vad hade gudarna emot henne?

 

*

 

Rixana stod och diskade i Hödvigens hus. På faten som hon diskade hade det förr varit mat som varit med på Midsommar festen. Trots det hemska som hänt Druiden kunde hon inte låta bli att fira. Hennes enda dotter skulle gifta sig med den rikaste mannen i byn. Hon hade hört att Conar var trevlig också. Hon hade alltid vetat att han var intresserad av hennes Jolanna. Hon ville inte skryta, men Jolanna var den vackraste flickan i byn. Och nu skulle Rixana aldrig behöva arbeta mer. Hon skulle kunna luta sig tillbaka och bara njuta resten av sitt liv.

”Vad du är munter, Rixana.” sa hennes väninna Ottilia. ”Har du inte hört om Druiden?”

”Jo…” sa Rixana. Hon fick genast dåligt samvete.

”Vad är det då?” undrade Ottilia nyfiket.

”Min dotter förlovade sig ikväll.” kunde Rixana inte låta bli att berätta.

Ottilia stirrade på henne och lade ner fatet som hon höll på att diska.

”Nähä!”

”Joho.” kvittrade Rixana.

”Har Jolanna förlovat sig? Hon är ju bara femton! Katrinna har inte någon karl svansade efter sig.” Katrinna var Ottilias tjugoåriga dotter.

”Du kommer inte tro mig när jag säger vem det är.” gnolade Rixana.

Ottilia stirrade uppfodrande på Rixana, tills hon inte kunde hålla sig längre.

”Conar Fredsson.”

Ottilia gav till ett tjut.

”Han är ju rik!” utbrast hon.

”Jag vet.”

”Du behöver aldrig mer jobba!”

”Jag vet.”

Rixana log stort. Hon öppnade munnen för att säga något mer, när dörren till köket slogs upp och Ulltrikie, en nervös liten kvinna, kom inrusandes.

”Har ni hört!” utbrast Ulltrikie men sin pipiga röst. ”Jag kommer nyss ifrån rådet. Druiden dör inom en vecka, om inte man får tag i Lambosablomman i Norra bergen.” Innan någon hann hämta sig, fortsatte hon: ”En ung man anmälde sig frivilligt för att hämta den, han hette, han hette…” Ulltrikie tänkte efter i några sekunder. ”Arshal Markelsson!”

Rixanas hjärta frös till is. Hon visste vad Norra bergen var för plats.

Utan ett ord rusade hon ut för att leta upp sin son.

 

*

 

Jolanna visste inte hur länge som hon satt i skogen. Solen hade gått ner, och myggorna kom i svärmar. Hon hade gråtit alla tårar som kunde komma ur henne. Hon orkade inte resa sig, trots att hon borde det. Det började bli kyligt, och tunikan var tunn.

Plötsligt prasslade något framför henne. Jolanna tittade försträckt upp. Framför henne, omkring tio alnar bort, satt en räv. Hon slappnade genast av. Rävar var inte farliga för människor, det visste hon. Jolanna tittade på räven. Det var en besynnerlig räv. Istället för att vara rädd för henne, satt den bara där och tittade på henne. Jolanna mötte den svarta blicken. Hon fick känslan av att räven ville säga henne något. Men vad?

Så, försvann räven. Under lika lång tid som det tar för ett hjärta att slå ett slag, var den där. Sedan, var den borta. Med sig hade den tagit känslan, den där speciella känslan som hon inte kunde sätta ord på.

Nu kände hon att hon hade mer kraft i sig. Hon reste sig upp och började vandra hem. Hon kunde en genväg, så snart var hon hemma. Hon gick in.

Mor satt på sin bädd och tryckte en trasa mot näsan. Hon hade gråtit.

Mor tittade upp när Jolanna kom in.

”Åh, Jolanna.” syftade hon. Hon reste sig och omfamnade sin dotter. ”Arshal ska… Arshal ska…” snyftade hon.

”Jag vet.” viskade Jolanna och kramade sin mor tillbaka.

”Jag försökte övertyga honom.” fortsatte mor. ”Men han ville inte lyssna. Han sa att det här var hans stora chans. Vaddå för chans? Jag… jag fattar inte.”

Jolanna strök sin mor över håret, som om det var hon som var dottern, och inte Jolanna.

”Han har redan åkt, va?” frågade Jolanna.

”Ja.”

Länge stod de så, mor och dotter och sörjde. Tills det knackade på dörren. Jolanna öppnade. Till hennes stora förvåning stod Conar där. Han hade fortfarande den gråa tunikan på sig och han vred på händerna.

När mor upptäckte vem det var, drog hon sig snabbt undan. Det rådde en pinsam tystnad i några sekunder.

”Ehhm… jag ser att du har gråtit.” sa Conar.

Jolanna gick ut ur stugan och stängde dörren efter sig. Det hela var pinsamt nog utan att hennes mor stod och stirrade i bakgrunden.

Hon knäppte händerna och såg uppfodrande på Conar, som nervöst flackade med blicken.

”Jag ville bara se hur du mår. Du vet, efter allt det där med Arshal.”

Jolanna var tvungen att erkänna att det var ganska omtänksamt. Om Conar bara ville låta som om han verkligen ville veta hur hon mådde, inte bara stå där som om han ville få samtalet avslutat så fort som möjligt.

”Jag har gråtit.” mumlade Jolanna. Hon ville också ha samtalet avslutat snart. ”Men Arshal kommer klara sig.” Hon hörde själv hur hon inte riktigt trodde på sina egna ord.

Conar sträckte tveksamt fram handen mot henne och strök bak en hårslinga. Jolanna drog sig inte undan, men hon avskydde beröringen av hans hud mot sin.

”Ja, jag ville bara se hur du mår.” upprepade Conar.

”Okej.” sa Jolanna.

”Så…” sa Conar tveksamt. ”Då går jag. Adjö.”

”Adjö.”

Conar nickade och vände sig om och gick. Jolanna stod kvar och såg honom gå. Hon undrade varför han hade kommit, när han egentligen inte verkade bry sig.

Jolanna vände sig om för att gå in igen, och fick sedan pressa handen hårt mot munnen för att inte skrika.

Vid dörren stod en svart skugga. Jolanna hann tänka tusen tankar om vad det kunde tänkas vara, innan skuggan hyssade henne.

”Tyst. Det är jag. Bara jag.”

Jolanna kände igen den brytningen. Förr hade han skrikit, nu viskade han.

”Haraj?” utbrast Jolanna överrumlat. Vad i hela friden gjorde han här?

”Shyyy!” hyssande Haraj nervöst och kastade en blick mot dörren. Där inne hördes mor gnola och skramla. Han slappnade av, och tog ett steg från stugans skugga.

De svarta lockarna hände ner över ögonen, som var så mörkbruna att de nästan blev svarta. Han var inte lika kraftig som Arshal, eller lika lång som Conar. Han var spenslig, och bara några tum längre än Jolanna. Han var klädd i en svart kolt med mörkbruna byxor. Runt nacken hängde tre halsband. Ett med tre pärlor, en liten blå, en stor grön och en liten röd. Ett med en järnamulett och ett med tre järnnycklar.

”Hur vet du vad jag heter?” viskade Haraj till Jolanna.

Hon tyckte att det var en konstig fråga.

”Jag vet vad alla här i byn heter. Det är inte en särskilt stor by, trots allt. Och dessutom hörde jag när Druiden gav dig det. Och vad gör du här?” väste hon lågt till Haraj.

”Jag behöver din hjälp.”

Jolanna blev bara ännu mer förvirrad för varje ord som sades.

”Min hjälp? För vaddå?”

”Kolla.” sa Haraj ivrigt. ”Jag hörde uppgifterna som Medicinmannen gav till din bror. Men när jag kollade efter…”

”Hur kunde du höra dem?” frågade Jolanna. ”Tjuvlyssnade du?”

”Det har väll inte med saken att göra?” fräste Haraj irriterat. ”Hur som helts. När jag kollade upp dem i Druidens papper, upptäckte jag att de inte stämde. Medicinmannen tror att den bästa vägen är rakt uppför berget, men det vore mycket smartare att ta vägen genom passet och vid sidan om berget. Men när jag sa det till Arshal, ville han inte lyssna. Därför behöver jag din hjälp nu, så att vi kan hinna ikapp Arshal och du kan hjälpa mig att övertyga honom.” berättade Haraj i ett svep.

Jolanna hade tappat bort sig helt.

”Ehh… va?”

Haraj suckade åt henne.

”Du hörde vad jag sa!” sa han.

”Jag hänger inte med. Jag ska följa efter Arshal, med dig? Varför?” frågade Jolanna skeptisk.

”Jag sa ju det! För att hindra honom från att ta fel väg!”

”Vad händer om… han tar fel väg?” undrade Jolanna.

”Han kommer rakt in i det uråldriga bergsmonstert. Ingen har överlevt det monstret. Men det sägs vara så fruktansvärt att män har dött av skräck.”

Jolanna rös mot sin vilja. Hon var tvungen att tänka igenom det här nu:

Arshal att fått felaktiga uppgifter av Medicinmannen, som bara Haraj visste var fel. Arshal var nu på väg rakt in i ett monsters käftar. Han skulle knappast överleva det. Haraj visste en bättre väg, som var mycket säkrare. Haraj hade dessutom snokat i Druidens papper för att få de här uppgifterna. Varför var han så mån om det? Varför brydde han sig om vilken väg Arshal tog? Varför brydde Haraj sig om, om hennes bror levde eller dog? Och han ville nu ha med henne, för att få Arshal att ta rätt väg. Varför gav sig Haraj inte bara av själv, och tog själv den säkra vägen, tog hem Lambosablomman, räddade Druiden och blev byns hjälte? Det var något som inte stämde. Kunde Haraj ljuga för henne? Men han verkade så uppriktig. Det kändes som att han talade sanning.

”Varför hämtar du inte blomman själv?” frågade Jolanna och lade armarna i kors.

Haraj fick ett bistert ansiktsuttryck.

”Jag kan inte. Jag är varken lika stark eller modig som Arshal. Han har bäst chans att klara det.”

Åter fick hon känslan av att han talade sanning.

”Varför är du så mån om att få hem Lambosablomman då?” ställde hon nästa fråga.

Han såg oförstående på henne.

”För att rädda Druiden såklart!” väste han ilsket.

”Varför är du villig att låta Arshal ta all ära?” frågade Jolanna, utan att låta sig skrämmas av Harajs ilska.

Haraj verkade ha svårt att behärska sig från att skrika.

”Jag skiter väll i äran! Bara den där förbaskade blomman kommer hem så att Druiden överlever.”

Då kom Jolanna ihåg en sak, som hon glömt. Druiden var inte bara Druiden för Haraj, som han var för alla andra. Druiden hade uppfostrat Haraj. Han hade bott i Druidens hydda. Druiden var den som Haraj alltid haft.

”Jag tror att du talar sanning.” sa Jolanna uppriktigt.

”Bra…”

”Men jag vet inte om jag kan följa med dig.”

Haraj höjde ett ögonbryn.

”Varför? Druidens och din brors liv hänger på det här!”

”Jag kan väll inte följa med en pojke som jag inte ens känner!” väste hon åt honom. Det verkade förvåna honom.

”Okej…” suckade han och verkade tänka efter. ”Jag älskar vildsvin, men hatar potatis. När jag var liten blev jag retad, däribland din bror Arshal. Der gjorde att jag drog mig undan från andra barn. Druiden är som en far för mig, och den ända som jag kan prata med. Om han dör, vet jag inte vad jag gör.” sa han i en hård ton. ”Så, nu känner du mig. Nå, följer du med?”

Jolanna var för upptagen av vad han nyss sagt, för att svara på det sista. Hade Arshal retat Haraj? Det lät i för sig som någonting som hennes bror kunde tänkas göra. För ett ögonblick blev hon arg på honom, och tyckte att han gott kunde få ätas upp av ett monster. Men sedan kom hon på att han faktiskt var hennes bror, och hon inte kunde låta honom dö. Hon visste vad hon måste göra.

”Nå?” upprepade Haraj.

”Va?” undrade Jolanna.

”Följer du med? Eller måste jag be din mor om hjälp?”

Jolanna kunde inte låta bli att dra på munnen åt det sista.

”Jag följder med.” viskade hon åt honom.

Haraj log stort och överlyckligt. Han suckade lättnat.

”Tack. Tack, tack!” utbrast han. ”Tack! Jag skulle kunna kyssa dig!” Jolanna såg förskräckt på honom. ”Kom till den stora eken, du vet, den bredvid Den stora brasan så fort du bara kan.”

Så, plötsligt, sprang han förbi henne och nedför kullen, han genade mellan några stugor och så var han borta.

Jolanna skakade på huvudet åt sig själv. Vad hade hon gett sig in i?

 

*

 

Arshal guppade fram och tillbaka på hästryggen. Han hade aldrig ridit förr, men när Hödvigen erbjudit sig sin häst åt honom kunde han inte tacka nej. Han mindes fortfarande folkets jubel när han ridit ut ur byn. Det där jublet kunde han gott vänja sig vid. När han väl tagit hem den där blomman, skulle han bli byns hjälte. Och när Jolanna väl gift sig med den där karl, så skulle han inte bara vara byns hjälte. Han skulle vara rik också. Vad kunde gå fel?

På ryggen hade Arshal en ryggsäck. I den fanns en sovsäck, en karta och mat. Medicinmannen hade varnat honom för många okända faror. Men vid alla gudar! Hur farligt kunde det vara? Arshal var i varje fall inte rädd för någonting.

Han hade ridit i några timmar. Månen stod högt på himmelen. Trots det såg man inte mycket. Men han hade inte tid att stanna. Dessutom såg väll hästar i mörker?

Nattens ljud från djur hördes överallt. Men det skrämde såklart inte Arshal.

 

*

 

Jolanna hade bytt om till sin jacka av rådjusskinn, sina byxor och spänt ett bälte runt byxorna. I bältet fanns en kniv som far ägt. Håret var uppsatt i en hästsvans. Dom nya kläderna låg på bädden. Hon hade dåligt samvete över att lämna mor, för en sån galen idé. Mor själv låg och sov i sin bädd, hon hade lagt sig först efter att Jolanna berättat hela sitt samtal med Conar. Hon fick hitta på lite, eftersom hon varit ute länge än hon talat med Conar. Sen hade de ätit lite, sen hade mor gått till sägns. Hon sov djupt nu. En brasa brann i spisen. Men Jolanna kunde inte få sig till att gå.

Mor var så skör just nu. Nu när Arshal gett sig av, och Druiden insjuknat, och Jolanna förlovat sig, visste hennes mor inte hur hon skulle känna sig. Hon reagerade med att känna massor av känslor på samma gång, vilket inte blev ett särskilt lyckat resultat.

Jolanna hade ingen väska, och hade inte hjärta att ta av maten. Hon stod med handen på handtaget och såg på mor. Kunde hon verkligen lämna henne?

Jolannas hand for automatsikt upp till räven runt halsen.  När hon kände sin fars hantverk under fingrarna, fick hon mod. Hon visste vad hennes far hade gjort.

Jolanna klev ut i natten. Det var inte speciellt kyligt. Månen lyste upp vägen genom byn. Hon började småspringa. Hon tog en genväg. Genom de stugor som hade fönster, lyste det. Men de som ännu var uppe, skulle knappast lägga märke till flickan som sprang där utanför.

När Jolanna kom fram till eken kunde hon skymta en mörk skugga nedför den. Hon gick fram till den.

”Jag började tro att du inte skulle komma.” sa Haraj.

Han var klädd i en tröja av rådjurskinn, och byxor av samma sort. Över midjan hade han ett läderbälte, som det hände en påse och en kniv. Över axlarna hade han en ryggsäck. I handen höll han ännu en som han räckte till Jolanna.

Jolanna hängde ryggsäcken över axlarna.

”Vars ska vi?” frågade hon.

Harajs tänder syntes tydligt i mörkret när han log.

”Det trodde jag du visste.”

”Det gör jag också.” sa Jolanna irriterat. ”Jag menar, vars ska vi gå nu?”

Haraj skrattade, vilket bara irriterade Jolanna ännu mer.

”Jag fattade vad du menade. Jag bara retades med dig. Vi går i din brors fotspår. Han red rakt mot norr. Vi följer efter. Men eftersom han har häst, så får vi skynda på.”

Med de orden började Haraj vandra rakt genom byn, mot norr.

”Han kan ändå inte rida.” muttrade Jolanna och följde efter.

.

Saker händer rätt snabbt, men jag orkar inte dra ut det :)

.