Vidfullmane

.

Far och jag stod först bara och stirrade på det vackra rummet. Far gick fram till garderoben, och precis som lovat fanns det rena, varma bomulls kläder där. Far tog av sig de leriga, våta kläderna, tvättade snabbt av sig och tog sedan på sig rena kläder. Under tiden hade jag stirrat på de vackra änglarna i taket. Gabriel, som ängeln, tänkte jag. Finns ängeln Gabriel målad där uppe? Men jag var en varulv nu. Jag skulle aldrig kunna bli en ängel. Jag förtjänade inte namnet Gabriel.

”Vad står du och tänker på?” undrade far. ”Hoppa i badet nu.”

Jag protesterade inte. Jag tog av mig de blöda kläderna och sjönk ner i det varma vattnet. Det var som en befrielse då kylan äntligen släppte mig kropp. Jag suckade, och lyckades för första gången på flera veckor tänka på något annat än det faktum att jag blivigt en varulv.

Far tog försiktigt bort bandarget från min arm. Jag kikade ner på det. Jag kunde tydligt se märkarna efter varulvens tänder. Trots att såret hade varit väldigt djupt, och att vi inte ens sytt det, så hade en fin, jämn sårskorpa bildats över det. Jag tänkte på hur snabbt det slutat blöda också.

”Giftet ger dig bättre läkekött.” sa far, som om han läst mina tankar.

Jag svarade inte. Far tog ett djup andetag, och senare skulle jag undra hur mycket illvilja som han behövde skjuta undan, och hur mycket mod han behövde uppbringa, för att ställa nästa fråga, och berätta det efterkommande.

”Vet du hur den första varulven kom till, Gabriel?” frågade han, med blicken sint stirrande på sina händer.

Jag skakade på huvudet.

Far började berätta:
”Det var en man, som kom från landet Sverige. Han hette Lars. Hans far var bonde, med en liten gård med en nätt åker. Lars hade inga syskon, så när hans far dog tog han över gården. Men han hade inget intresse av att vara bonde. Han gav sig ut och jagade, fiskade, badade, och annat som roade honom. Åkern stod osådd. Djuren svalt ihjäl. Lars överlevde vintern, enbart genom sin skicklighet inom jagning. Folket i byn trodde då, att Lars lärt sig sin läxa, och skulle till våren plöja sin åker. Men icke. Lars roade sig endast, och struntade i sin åker och gård.

De kommande vintrarna överlevde han genom att jaga, och jaga. Åkern blev så småningom full av sten och förlorande sin näring.

Men en dag, föll Lars ner i en flod som han fiskade i. Han överlevde tack vare några andra fiskare, men innan dess hade han hunnit stöta i många stenar. Olyckan försämrade Lars syn och hörsel. Han lyckades nästan inte skjuta ett enda villebråd. Han återgick till sin åker, men jorden hade förlorat sin bördighet där. Han kunde inte så något. Så Lars gick in till byn, för att försöka få sig ett jobb. Men ingen ville anställa honom, ty han var lika otrevlig som lat. Då försökte han charma sig in hos någon familj, som kunde tänka sig gifta bort en flicka. Men ingen gillade Lars, och de kastade bara ut honom igen.

Utom sig av vrede vandrade Lars hem igen. Han förbannade Gud, över den sits han befann sig i. Och han eldade upp sin mors vackra bibel. Och mitt i allt, så dök plötsligt Djävulen själv upp.”

Mitt grepp om badkarets kant hårdnade.

”Djävulen gav Lars ett förslag. Han skulle få en vätska, som han skulle hälla i ett öppet sår. Vätskan skulle få sprida sig i Lars kropp. När månljuset sken på vätskan, som då skulle vara inuti Lars kropp, skulle Lars få syn som en falk, luktsinne som en hund, hörsel som en fladdermus, mörkerseende som en katt, snabbhet som en hjort och styrka som en björn. Och desto mer månljus, desto starkare skulle han bli. Och Djävulen sa, att Lars skulle få vätskan om han lovade djävulen evig trohet. Detta tyckte Lars var ett väldigt bra förslag, som genast godtog det. Han skrev ett kontrakt med Djävulen. Så fort Djävulen försvunnit, skar Lars upp ett sår i benet och hällde vätskan i såret. I tre veckor vred han sig i plågor. Kunde inte göra något annat. Men på den tjugoförsta dagen efter mötet med Djävulen, lyckades Lars ta sig ur sin säng och ut i natten. Det var en vecka till fullmåne. Månljuset föll på honom, och han vred sig i plågor. Men, han kände att någonting hade förändras. Han såg allt. Han hörde allt. Han luktade sig till allt.

Han jagade. Med bara händerna, lyckades han fälla hjort efter hjort. Han tyckte att detta var fantastiskt.

Men Lars var dum som ett spån, medan Djävulen var slugare än räven. För, vid fullmåne… ja, du vet nog vad som hände då. Lars kände en mycket starkare smärta en han någonsin känt förr. Sen förvandlades han. Vätskan, som i själva verket var gift, hade gjort honom till den första varulven på jorden. En varulv kan inte själv bestämma vad den vill. En varulv… är helt olik människan den lever i. En varulv är Djävulens slav. De gör det som Djävulen vill: Dödar, förintar. Och tack vare giftet, så kan fler varulvar skapas. Djävulen hade, tack vare Lars, fört in en egen mördarmarskin i människornas värd.”

Far ändrade ställning.

”Du förstår Gabriel, du är inget monster.” för första gången under hela samtalet, mötte han min blick. Hans blick var så bestämd, att det nästan fick mig att tro på hans ord. ”Monstret kommer fram till fullmånen. Och det är inte du. Du kommer inte veta vad du gör när du är varulv. Du kommer inte känna igen någon. Du kommer inte känna någon annan känsla, än blodtörst. Och det är för att det inte är du!” sa far bestämt. ”Varulven finns i dig, den lever bara genom din kropp. Men du är inte ansvarlig för dens handlingar. Du kommer inte ens minnas din tid som varulv. Så vad du än gör, skyll inte på sig själv. Hata inte dig själv. För du är Gabriel. Du är Gud trogen. Och varulv eller inte, så är du min son. Och jag älskar dig.”

Det sista sa han i en mjuk ton. Jag hade fått tårar i ögonen. Han älskade mig. Jag var hans son, oavsett om jag var ett monster. Och det fick mig att fatta mod. Fick mig att känna mig stark och älskad.

”Jag älskar dig också.” viskade jag och omfamnade honom.

Jag kramade far hårt, trots att det gjorde så ont att jag ville skrika.

 

Efter badet fick jag på mig ett par mjuka, nötta byxor och en bomulls tröja. Någon hade gått i de här kläderna före mig, men för tillfället undrade jag inte vem. Vi lade oss i den stora, bekväma sängen. Jag låg på fars arm, på hans vänstra sida, för att inte skada mitt sår. Men det spelade egentligen ingen roll. Giftet hade spridit sig i hela min kropp nu, det gjorde ont överallt. Jag kände förändringarna som det gjort med den, men försökte bortse från dem just då.

Jag tror far föll in i en slags halvsömn. Han andades tungt, men när jag frågade om han var vaken hummade han till svar. Jag hade svårt att somna. Och jag tänkte på Lars. Jag ville skylla honom för att jag blivigt varulv, men egentligen så var det inte den idiotens fel. Det var Djävulens. Jag rös när jag tänkte på honom. Som de flesta, så skrämde Djävulen mig. Men mor min hade alltid sagt att jag inte behövde vara rädd för honom. För vi var alla skyddade av Gud. Gud höll Djävulen borta från oss, och skyddade oss i nöd. Men vem skyddade Gud? Ingen, hade mor svarat. Han behöver inget skydd.

Det tyckte jag lät konstigt. Alla måste väl skyddas av någon, även Gud? Men jag fick aldrig något direkt svar på den frågan. Gud kanske skyddade sig själv.

Hur som helts så var det inte Lars fel i slutändan. Om inte Lars gått på det, så hade Djävulen bara lurat någon annan dåre att ta giftet. Det skulle ha slutat på samma sätt. Jag hade ändå drabbats av samma öde.

Innan jag tillslut somnade bad jag en bön. Eller tre snarare. En till Jesus. En till Jungfru Maria. Och en till Gud, förståss. Jag bad dem om förlåtelse för vad jag blivigt, och tackade dem för att vi kommit till en sådan snäll karl som Professorn. Jag bad dem också om hjälp. Jag lovade dem, att om jag bara kunde hitta en sätt så skulle jag aldrig skada någon människa, varken som varulv eller mig själv. Och jag tror nog att de hörde mig bön.

 

Jag vaknade långt före far. Jag hörde stormen utanför. Den pågick fortfarande. Brasan hade brunnit ned. Det var kallt i rummet.

Smärtan hade dämpats, vilket jag var väldigt tacksam för. Jag kanske skulle lyckas äta en smörgås, tänkte jag. Jag låg länge och stirrade upp i taket, och funderade över saker och ting. Far vaknade tillslut.

Sömnigt vände han sig om och omfamnade mig.

”Tänk, vilket tur vi haft...” mumlade han.

Det gjorde så ont av kramen, att jag var tvungen att be far att sluta. Han släppte mig tvärt och mumlade en ursäkt. Vi steg upp. Så fort som jag var på benen, kände jag förändringen. Under natten hade giftet hunnit sätta sig i min kropp och förändrat den. Jag såg så mycket bättre. Jag kunde se varenda liten detalj, varenda penseldrag i änglarna ovan mig. Den förbättrade synen gjorde mig yr. Och jag hörde jättebra. Jag ryckte till av minsta lilla ljud. Och jag kände mig starkare, och snabbare än på länge. Som om jag kunde brotta ner en björn, och att jag kunde springa till värdens ände. Det var besynnerligt, och jobbigt, men jag fortstod att giftet gjort det med mig.

Eftersom vi redan hade våra enda kläder på oss (våra gamla kläder hängde fortfarande på tork), det fanns alltså ingenting att byta om till, gick vi direkt ut i korridoren. Jag hade inte tänkt på det förr, men nu såg jag att väggarna och golvet var i grått marmor. På väggarna hängde ljusstakar med nerbrunna vaxljus. Jag kände en svag doft av ljusrök, råttlort och honung (efter Behilda). Far såg sig från höger till vänster.

”Minns du vilket väg vi tog?” undrade han.

Jag minns det hur tydligt som helts. Med stor säkerhet förde jag far till höger genom korridoren. Vi kom snart till en snäv spiraltrappa i sten. Sen kom vi till ett öde rum, som luktade damm. Ut genom det, kom vi till huvudkorridoren. På dens ena sida var det en lång stenvägg med porträtt. På den andra fanns bara ett räckte. Ställe man sig vid räcket, tittade man ut över entrén. När man kommit till mitten av korridoren hade man nått den enorma trappan. Nedför den, sen till höger. Vi gick genom entrén och öppnade dörren till köket.

Där inne satt Professorn och Behilda vid bordet. Behilda åt en macka med honung, och Professorn åt gröt. I köket kände jag massor av dofter, det vars svårt att urskilja dem alla. Lukten av honung, mjöl, havre, smör, mjölk och en massa mer.

Behilda hälsade med en leende, och Professorn sa:

”Så ni hittade hit. Jag trodde att ni skulle gå vilse, så att jag skulle tvingas skicka Behilda efter er.”

”Gabriel har ett gott minne, som tur var.” sa far. Vi satte oss mittemot våra värdar.

Behilda frågade något, och Professorn översatte:

”Tror du att du kan äta något?” till mig.

Jag kände mig mycket bättre, och faktiskt rätt hungrig, så jag svarade:

”Ja, herrn.”

Professorn skrattade.

”Hoppa över artighets fraserna. De är överflödiga.”

Det hade jag inget emot. Ju mer jag umgicks med Professorn, ju mer uppskattade jag honom. Jag kände att jag kunde lita fullständigt på honom och Behilda, fast jag visste inte riktigt varför. Var det för att de tagigt emot oss i stormen, och visat oss en stor gästfrihet? Kanske.

Behilda dukade genast fram en rejäl skål med havregrynsgröt till oss var. Jag åt av den, och tyckte att den var riktigt god.

”Nå, varför är ni i Italien då, om jag får fråga?” frågade Professorn vänligt.

Far blev stel, men jag tror att det bara var jag som såg det. Innan han hann ljuga något (för jag var säker på att det var det han tänkte göra) hann jag före:

”Vi flyr undan orättvisan.”

Far gav mig en ilsken blick, men jag ignorerade den. Jag ville inte ljuga för Professorn och Behilda. Jag ville vara fullt ärlig mot dem. De hade min fulla tillit.

Professorn höjde förvånat ögonbrynet, och översatte till italienska till Behilda, och granskade oss skeptiskt. Far stirrade ner i sin gröt.

”Hur menar du då?” frågade Professorn mig.

Jag svarade snabbt, åter för att far inte skulle hinna före.

”Om vi hade stannat kvar, hade vi blivigt dömda för brott som vi inte begått.”

Jag kände hur irriterad far var på mig, och hur förvirrad jag gjorde Professorn. Men jag ångrade mig inte. Det blev en tryckande tystnad.

Jag försökte vänja mig vid mina övermänskliga sinnen. Alla dofter gjorde mig förvirrad, och den fantastiska synen gjorde mig yr. Stormen som dånade utanför gjorde mig nästan döv. Kunde sinnena förändras så här mycket under bara en natt? Det var ju otroligt.

När alla ätit upp, erbjöd Professorn oss en rundtur i borgen. Vi tackade genast ja.

Han ledde oss först ner till fängelsehålorna. Där fanns rader av burar med järnstängsel och handbojor i väggarna. Det luktade unket, av smuts och råttskit. Jag hörde råttor som sprang där Professorns ljus inte kunde nå. Jag såg små detaljer jag egentligen inte ville se: märken av naglar mot golvet, sen länge torkat blod. Sådana saker som vittnande om hemskheter, saker som jag inte skulle lagt märkte till om jag haft normal syn. Professorn började berätta om borgens historia:

”Hela den här borgen heter Äppelborg, efter äppelträden här utanför. Den byggdes för etthundrasjuttiotre år sedan, av mina förfäder. Då fanns det små gårdar runt omkring, och det var många resande som stannade till här. Men sedan lockade byn dem som både i gårdarna, så de flyttade härifrån. Vid den tiden agerade borgen också fängelse, för byns kriminella. Ja, det var inte treviga saker som hände här.

Under oss finns yttligare två våningar med fängelsehålor, men jag föreslår att vi går upp igen. Jag gillar inte det här stället.”

Ingen protesterade. Alla fyra (jag, far Behilda och Professorn) skyndade upp. Fängelsehålorna gav mig rysningar. Jag visste inte att hädanefter skulle jag tillbringa en dag i månaden där nere.

 

Vi kom ut i den stora entrén igen. Där gick vi till sidan av trappen, där det fanns en stor dubbeldörr. Genom den kom vi till en stor, vacker balsal. Balsalens golv hade ett lager av damm. Längs dens väggar fanns enorma fönster som doldes av gardiner.

”Vi använder sällan balsalen.” ursäktade sig Professorn.

Genom balsalen kom vi till den verkliga matsalen, som hade ett avlångt ekbord, med en rad av stolar. Genom den matsalen, kom man till yttligare en balsal, som dock var hälften så stor som den föregående.

Vi gick till entrén igen. På trappens högra sida kom vi till ett enormt bibliotek. Det var lika högt i tak där som i balsalen (det vill säga sex famnar) och väggarna var täckta med höga hyllor fyllda av böcker. Med min syn kunde jag läsa namnen på dem allihop utan att behöva gå nära, och vissa intresserade till och med mig (som annars aldrig öppnade en bok). Runt hela biblioteket gick en sorts balkong med tak, där det också fanns bokhyllor. Jag undrade hur man kom upp dit, när den låg tio alnar upp.

Vi gick ut i entrén igen. Vi gick till dörren som låg mittemot köket, och kom in i ett stort sällskapsrum. Professorn berättade stolt, att förr satt byns högsta män här och diskuterade ting. Vidare genom sällskapsrummet kom vi till ännu ett sällskaps rum, och genom det till en mindre matsal. Lilla matsalen, kallade Professorn den.

Vi gick vidare till övervåningen. Där gick vi igenom den långa korridoren med ett räcke på ena sidan och en vägg med porträtt på den andra. Professorn pekade på alla porträtten och berättade vem det var. Det var släktingar allihop, som ett avlångt släckträd. Först när det närmade sig Professorns familj, lyssnade jag ordentligt.

”Det här är min far, Robkin Flivenius. Och här är min mor, Jámin Flivenius. Hon kom från Transsylvanien. Därför kan jag tala flytande transsylvaniska.”

Jag hade inte riktigt ställt mig frågan hur det kom sig att han kunde tala vårat språk så bra, fast nu visste jag det ändå.

”Och här har vi jag, då jag var tjugo.” sa Professorn.

Jag granskade porträttet av Professorn, då han var ung. Han hade varit en stilig ung man, med busiga och nyfikna ögon, ljust hår till axlarna och ett charmigt leende. Behilda skrattade till och sa något. Professorn översatte:

”Hon säger att jag var stilig, men odräglig. Och att jag blivigt mycket klokare med tiden.”

Vi skrattade också. Professorn pekade på nästa, som förställde en kvinna med brunt hår och mörka ögon.

”Min mor dog när jag var tjugotre. Då gifte min far om sig med den här kvinnan, Lóvín. Hon var väldigt god. Jag hade egentligen inget emot henne. Hon och min far fick en son tillsammans, Dorktjan.” Professorn pekade på ett annat porträtt, som föreställde en man i artonårsåldern. Mannen hade brunt hår och samma blåa ögon som Professorn. Han log, och avslöjade ett par skrattgropar. ”Jag gillade verkligen Dorktjan. Han och jag kom på en massa bussträck. Det är hans gamla kläder som Gabriel har, förresten.”

Det fick mig att känna mig olustig. Jag hade inte missat imperfektformen i Professorns ord.

Professorn suckade, och hans ögon blev sorgsna.

”Han dog när han var tjugo, två år efter att det här portsättet målades. Hästarna slet sig när han körde, och han föll ur vagnen. Bröt nacken direkt. Hade inte en chans. Det var så tragiskt. Lóvín klarade inte av sorgen, och dog en månad senare. Ett år efter henne, dog far också. Ja…”

Professorn vände sig mot oss.

”Vi fortsätter.” sa han.

På övervåningen visade han oss otaliga rum. De som fastnade i minnet, var ett laboratorium (vars lukter gav mig huvudvärk), ännu ett bibliotek (för överblivna böcker), Behildas rum (välstädat och doftande), ett sällskaps rum med en orgel, ett stort badrum och ett konstrum. På nästa våning visades vi oräkneliga gästrum, ett gammalt lekrum för barn, ett arbetsrum (med pergament, uppslagsböcker och sånt där) och en liten balsal med ett piano. På nästa våning (vilket var den våning där vi sovit) fanns Professorns stjärnbibliotek (som han kallade det), där hans finaste böcker fanns. Där fanns också Professorns rum (luktade damm och var en enda röra), och vackra gästrum, en liten matsal och ett litet sällskapsrum. Utöver det som jag räknat upp, fanns det en massa andra rum, bland annat en hel våning, som antingen var tomma eller fyllda med gamla saker. Jag var helt säker på att en hel by kunde få plats här.

Ju mer jag såg av Äppelborg, ju mer älskade jag den. Borgens tysthet och stillhet kunde göra vissa nervösa, men jag trivdes i den som handen i handsken. Professorn hade sagt att vi fick stanna en natt till, eftersom ovädret fortfarande pågick.

Rundturen av den enorma borgen hade tagit hela dagen. Kvällen tillbringade vi alla i ett av sällskapsrummen. I rummet stod skinnsoffor och fåtöljer i en ring. Vid sidan av dem fanns en öppen spis och ett piano. Först spelade Behilda för oss. Hon var otroligt duktig, och lät sina fingrar dansa över tangenterna som om de aldrig gjort något annat.

Efter det läste Professorn högt ur en samling sagor. Synd för Behilda att hon inte förstod sagorna, som var på transsylvaniska, för det var verkligen underbara sagor. Jag låg med huvudet i fars knä. Det verkade så självklart, det här med att sitta i sällskapsrummet, med Professorn och Behilda. Som om vi alltid gjort det, inte som om det var första gången, eller att vi bara känt varandra i ett dygn. Utan att jag märkte det, somnade jag.

 

Nästa dag hade stormen mojnat. Men trots det, kunde Professorn inte låta oss åka.  Vi hade ju inga hästar, anmärkte han. Vi fick vänta och se om de kom tillbaka.

Det gjorde jag gärna.

Behilda och far gick ut och reste upp vagnen igen. Den hade inte tagit några större skador. De drog upp den och ställde den i det tomma stallet. Professorn visade mig under tiden hur man tillverkar ett medel som läker sår. Det var inte särskilt svårt, och recepten fastnade i mitt minne. Resten av dagen tillbringade vi alla fyra, tillsammans. Vi gjorde egentligen inget speciellt. Professorn visade oss sina favoritböcker (alla hade konstiga titlar), Behilda lagade mat och spelade för oss, jag undersökte några rum och far och Professorn hade långa samtal. Men det blev aldrig tråkigt. Det var närmast omöjligt att ha tråkigt i Äppelborg.

Nästa dag var likadan. Och den efter det. Plötsligt hade vi stannat i Äppelborg i en vecka. Och jag ville verkligen inte åka. Att träffa Professorn och Behilda, och vara i Äppelborg, det var som att hitta det hem och den familj som jag länge saknat. Jag kände mig helt hemma i Äppelborg, och jag älskade Professorn och Behilda. De var så snälla, ärliga, trofasta och roliga. Professorn verkade aldrig tröttna på mina frågor, och Behilda, med sitt varma leende, dök allting upp när man behövde henne. Hon var inte som en tjänare, snarare som en gammal mor, trots att hon var yngre än Professorn.

Jag fick veta mer om hur Behilda kommit hit: Behildas mor hade också varit hushållerska här, så Behilda hade bott här hela sitt liv. Hon hade inga syskon, inga barn, ingen man. Men Professorns sällskap verkade vara en enda familj som hon behövde. Professorn själv var inte heller gift. Han hade varit ute och rest enda bort till Sverige som ung, och sedan hade han återvänt hit. Han var den enda kvar i släkten Flivenius, så vitt han visste, och han skulle troligtvis också bli den sista.

De berättade massor om sig själva, men vi berättade inget om oss. Det kändes lite orättvist, trots att jag visste att vi inte direkt kunde nämna att jag nyss blivigt varulv så.

Varulvs-sinnerna blev starkare för varje dag, eftersom vi närmade oss fullmånen. Det var svårt att vänja sig vid dem. Jag kunde hoppa högt för ljud som ingen annan hörde, eller stirra på något som ingen annan såg. Jag råkade ibland göra saker av misstag; som den gången då jag råkade dra loss ett handtag från en dörr.

En kväll låg jag i sängen, i gästrummet som vi hade tilldelas. Jag hade nyss tittat på bettet som varulven gett mig. Det hade nu blivigt ett ärr nu. Far pratade med Professorn, om vad skulle jag snart få veta.

Jag hörde fotsteg, och kände doften av honung, damm och mat. Snart knackade Behilda på dörren och steg in. Hon log stort, även för att vara Behilda, och kom fram till sängkanten och satte sig på den. Hon hade en bok i handen. Behilda pekade på mig, på boken och gjorde sedan tummen upp. Eftersom vi inte förstod varandra genom ord, hade vi använt oss mycket av teckenspråk den senaste tiden. Jag antog att det här antingen betydde att jag skulle gilla boken, eller att det skulle vara bra om jag läste den.

Jag tackade och tog emot boken. Titeln stod på italienska (fata immagini), och jag höjde frågade ögonbrynet. Hur skulle jag kunna läsa en bok på italienska? Men Behilda nickade ivrigt, och viftade med handen för att jag skulle öppna boken. Så jag gjorde det.

På varje sida mellan pärmarna fanns vackra, färgglada bilder på skogar, troll, vittror, prinsar och prinsessor, hästar, fåglar… ja, allt möjligt. Jag kunde inte sluta stirra. Boken hade minst tvåhundra sidor, och på varje fanns ännu en vacker bild som täckte hela sidan, med så små detaljer att en vanlig människa hade behövt förstoringsglas för att se dem.

Behilda pekade på mig, och sedan boken. Hon menade att jag fick den. Jag kunde knappt tro det, alla vackra bilder! Till mig?  Jag log stort mot henne och sa tack, tack, tack om och om igen. Trots att hon inte kunde transsylvaniska, så förstod hon nog vad jag sade.

Behilda reste sig med en finurlig blick och gick ut. Jag hörde hur hennes fotsteg långsamt dog ut, och en annans blev starkare. Det måste vara far, för Professorn skulle inte kunna röra sig med den hastigheten som stegen angav. Varför sprang han?

Snart sveptes jag in i fars doft, när han ryckte upp dörren. Han sprang leende fram till mig, och gav mig en hård kram. Han skrattade.

”Du kan inte ana om vad som nyss har hänt, Gabriel! Du kan inte ana!” skrattade han lyckligt.

Nej, det kunde jag verkligen inte. Jag stirrade frågande på honom.

Han lade sina händer på mina axlar och såg in i mina ögon.

”Professorn har erbjudigt oss anställning, Gabriel.” sa han. ”Vi ska började jobba här. Vi ska få varsitt rum, och äta med dem, tillbringa eftermiddagarna med dem… Vi ska stanna här Gabriel.”

Han kunde inte sagt några vackrare ord. Mina ögon tårades av glädje. Jag skulle få stanna. Far skulle stanna med mig. Vi skulle stanna på Äppelborg, med Professorn och Behilda. Det var den största tänkbara glädjen för mig. Jag hade hittat mitt hem och min familj. Jag skulle få stanna oss dem.

Och det var så allting började.

 

 

...............................................................................................................................................................

Måste erkänna att jag gillar sista meningen.