Kapitel 1 (del 2)

Här kommer del två. Säg till vad jag kan förbättra, främst i beskrivningen av borgens rum.
.

Far och jag stod först bara och stirrade på det vackra rummet. Far gick fram till garderoben, och precis som lovat fanns det rena, varma bomulls kläder där. Far tog av sig de leriga, våta kläderna, tvättade snabbt av sig och tog sedan på sig rena kläder. Under tiden hade jag stirrat på de vackra änglarna i taket. Gabriel, som ängeln, tänkte jag. Finns ängeln Gabriel målad där uppe? Men jag var en varulv nu. Jag skulle aldrig kunna bli en ängel. Jag förtjänade inte namnet Gabriel.

”Vad står du och tänker på?” undrade far. ”Hoppa i badet nu.”

Jag protesterade inte. Jag tog av mig de blöda kläderna och sjönk ner i det varma vattnet. Det var som en befrielse då kylan äntligen släppte mig kropp. Jag suckade, och lyckades för första gången på flera veckor tänka på något annat än det faktum att jag blivigt en varulv.

Far tog försiktigt bort bandarget från min arm. Jag kikade ner på det. Jag kunde tydligt se märkarna efter varulvens tänder. Trots att såret hade varit väldigt djupt, och att vi inte ens sytt det, så hade en fin, jämn sårskorpa bildats över det. Jag tänkte på hur snabbt det slutat blöda också.

”Giftet ger dig bättre läkekött.” sa far, som om han läst mina tankar.

Jag svarade inte. Far tog ett djup andetag, och senare skulle jag undra hur mycket illvilja som han behövde skjuta undan, och hur mycket mod han behövde uppbringa, för att ställa nästa fråga, och berätta det efterkommande.

”Vet du hur den första varulven kom till, Gabriel?” frågade han, med blicken sint stirrande på sina händer.

Jag skakade på huvudet.

Far började berätta:
”Det var en man, som kom från landet Sverige. Han hette Lars. Hans far var bonde, med en liten gård med en nätt åker. Lars hade inga syskon, så när hans far dog tog han över gården. Men han hade inget intresse av att vara bonde. Han gav sig ut och jagade, fiskade, badade, och annat som roade honom. Åkern stod osådd. Djuren svalt ihjäl. Lars överlevde vintern, enbart genom sin skicklighet inom jagning. Folket i byn trodde då, att Lars lärt sig sin läxa, och skulle till våren plöja sin åker. Men icke. Lars roade sig endast, och struntade i sin åker och gård.

De kommande vintrarna överlevde han genom att jaga, och jaga. Åkern blev så småningom full av sten och förlorande sin näring.

Men en dag, föll Lars ner i en flod som han fiskade i. Han överlevde tack vare några andra fiskare, men innan dess hade han hunnit stöta i många stenar. Olyckan försämrade Lars syn och hörsel. Han lyckades nästan inte skjuta ett enda villebråd. Han återgick till sin åker, men jorden hade förlorat sin bördighet där. Han kunde inte så något. Så Lars gick in till byn, för att försöka få sig ett jobb. Men ingen ville anställa honom, ty han var lika otrevlig som lat. Då försökte han charma sig in hos någon familj, som kunde tänka sig gifta bort en flicka. Men ingen gillade Lars, och de kastade bara ut honom igen.

Utom sig av vrede vandrade Lars hem igen. Han förbannade Gud, över den sits han befann sig i. Och han eldade upp sin mors vackra bibel. Och mitt i allt, så dök plötsligt Djävulen själv upp.”

Mitt grepp om badkarets kant hårdnade.

”Djävulen gav Lars ett förslag. Han skulle få en vätska, som han skulle hälla i ett öppet sår. Vätskan skulle få sprida sig i Lars kropp. När månljuset sken på vätskan, som då skulle vara inuti Lars kropp, skulle Lars få syn som en falk, luktsinne som en hund, hörsel som en fladdermus, mörkerseende som en katt, snabbhet som en hjort och styrka som en björn. Och desto mer månljus, desto starkare skulle han bli. Och Djävulen sa, att Lars skulle få vätskan om han lovade djävulen evig trohet. Detta tyckte Lars var ett väldigt bra förslag, som genast godtog det. Han skrev ett kontrakt med Djävulen. Så fort Djävulen försvunnit, skar Lars upp ett sår i benet och hällde vätskan i såret. I tre veckor vred han sig i plågor. Kunde inte göra något annat. Men på den tjugoförsta dagen efter mötet med Djävulen, lyckades Lars ta sig ur sin säng och ut i natten. Det var en vecka till fullmåne. Månljuset föll på honom, och han vred sig i plågor. Men, han kände att någonting hade förändras. Han såg allt. Han hörde allt. Han luktade sig till allt.

Han jagade. Med bara händerna, lyckades han fälla hjort efter hjort. Han tyckte att detta var fantastiskt.

Men Lars var dum som ett spån, medan Djävulen var slugare än räven. För, vid fullmåne… ja, du vet nog vad som hände då. Lars kände en mycket starkare smärta en han någonsin känt förr. Sen förvandlades han. Vätskan, som i själva verket var gift, hade gjort honom till den första varulven på jorden. En varulv kan inte själv bestämma vad den vill. En varulv… är helt olik människan den lever i. En varulv är Djävulens slav. De gör det som Djävulen vill: Dödar, förintar. Och tack vare giftet, så kan fler varulvar skapas. Djävulen hade, tack vare Lars, fört in en egen mördarmarskin i människornas värd.”

Far ändrade ställning.

”Du förstår Gabriel, du är inget monster.” för första gången under hela samtalet, mötte han min blick. Hans blick var så bestämd, att det nästan fick mig att tro på hans ord. ”Monstret kommer fram till fullmånen. Och det är inte du. Du kommer inte veta vad du gör när du är varulv. Du kommer inte känna igen någon. Du kommer inte känna någon annan känsla, än blodtörst. Och det är för att det inte är du!” sa far bestämt. ”Varulven finns i dig, den lever bara genom din kropp. Men du är inte ansvarlig för dens handlingar. Du kommer inte ens minnas din tid som varulv. Så vad du än gör, skyll inte på sig själv. Hata inte dig själv. För du är Gabriel. Du är Gud trogen. Och varulv eller inte, så är du min son. Och jag älskar dig.”

Det sista sa han i en mjuk ton. Jag hade fått tårar i ögonen. Han älskade mig. Jag var hans son, oavsett om jag var ett monster. Och det fick mig att fatta mod. Fick mig att känna mig stark och älskad.

”Jag älskar dig också.” viskade jag och omfamnade honom.

Jag kramade far hårt, trots att det gjorde så ont att jag ville skrika.

 

Efter badet fick jag på mig ett par mjuka, nötta byxor och en bomulls tröja. Någon hade gått i de här kläderna före mig, men för tillfället undrade jag inte vem. Vi lade oss i den stora, bekväma sängen. Jag låg på fars arm, på hans vänstra sida, för att inte skada mitt sår. Men det spelade egentligen ingen roll. Giftet hade spridit sig i hela min kropp nu, det gjorde ont överallt. Jag kände förändringarna som det gjort med den, men försökte bortse från dem just då.

Jag tror far föll in i en slags halvsömn. Han andades tungt, men när jag frågade om han var vaken hummade han till svar. Jag hade svårt att somna. Och jag tänkte på Lars. Jag ville skylla honom för att jag blivigt varulv, men egentligen så var det inte den idiotens fel. Det var Djävulens. Jag rös när jag tänkte på honom. Som de flesta, så skrämde Djävulen mig. Men mor min hade alltid sagt att jag inte behövde vara rädd för honom. För vi var alla skyddade av Gud. Gud höll Djävulen borta från oss, och skyddade oss i nöd. Men vem skyddade Gud? Ingen, hade mor svarat. Han behöver inget skydd.

Det tyckte jag lät konstigt. Alla måste väl skyddas av någon, även Gud? Men jag fick aldrig något direkt svar på den frågan. Gud kanske skyddade sig själv.

Hur som helts så var det inte Lars fel i slutändan. Om inte Lars gått på det, så hade Djävulen bara lurat någon annan dåre att ta giftet. Det skulle ha slutat på samma sätt. Jag hade ändå drabbats av samma öde.

Innan jag tillslut somnade bad jag en bön. Eller tre snarare. En till Jesus. En till Jungfru Maria. Och en till Gud, förståss. Jag bad dem om förlåtelse för vad jag blivigt, och tackade dem för att vi kommit till en sådan snäll karl som Professorn. Jag bad dem också om hjälp. Jag lovade dem, att om jag bara kunde hitta en sätt så skulle jag aldrig skada någon människa, varken som varulv eller mig själv. Och jag tror nog att de hörde mig bön.

 

Jag vaknade långt före far. Jag hörde stormen utanför. Den pågick fortfarande. Brasan hade brunnit ned. Det var kallt i rummet.

Smärtan hade dämpats, vilket jag var väldigt tacksam för. Jag kanske skulle lyckas äta en smörgås, tänkte jag. Jag låg länge och stirrade upp i taket, och funderade över saker och ting. Far vaknade tillslut.

Sömnigt vände han sig om och omfamnade mig.

”Tänk, vilket tur vi haft...” mumlade han.

Det gjorde så ont av kramen, att jag var tvungen att be far att sluta. Han släppte mig tvärt och mumlade en ursäkt. Vi steg upp. Så fort som jag var på benen, kände jag förändringen. Under natten hade giftet hunnit sätta sig i min kropp och förändrat den. Jag såg så mycket bättre. Jag kunde se varenda liten detalj, varenda penseldrag i änglarna ovan mig. Den förbättrade synen gjorde mig yr. Och jag hörde jättebra. Jag ryckte till av minsta lilla ljud. Och jag kände mig starkare, och snabbare än på länge. Som om jag kunde brotta ner en björn, och att jag kunde springa till värdens ände. Det var besynnerligt, och jobbigt, men jag fortstod att giftet gjort det med mig.

Eftersom vi redan hade våra enda kläder på oss (våra gamla kläder hängde fortfarande på tork), det fanns alltså ingenting att byta om till, gick vi direkt ut i korridoren. Jag hade inte tänkt på det förr, men nu såg jag att väggarna och golvet var i grått marmor. På väggarna hängde ljusstakar med nerbrunna vaxljus. Jag kände en svag doft av ljusrök, råttlort och honung (efter Behilda). Far såg sig från höger till vänster.

”Minns du vilket väg vi tog?” undrade han.

Jag minns det hur tydligt som helts. Med stor säkerhet förde jag far till höger genom korridoren. Vi kom snart till en snäv spiraltrappa i sten. Sen kom vi till ett öde rum, som luktade damm. Ut genom det, kom vi till huvudkorridoren. På dens ena sida var det en lång stenvägg med porträtt. På den andra fanns bara ett räckte. Ställe man sig vid räcket, tittade man ut över entrén. När man kommit till mitten av korridoren hade man nått den enorma trappan. Nedför den, sen till höger. Vi gick genom entrén och öppnade dörren till köket.

Där inne satt Professorn och Behilda vid bordet. Behilda åt en macka med honung, och Professorn åt gröt. I köket kände jag massor av dofter, det vars svårt att urskilja dem alla. Lukten av honung, mjöl, havre, smör, mjölk och en massa mer.

Behilda hälsade med en leende, och Professorn sa:

”Så ni hittade hit. Jag trodde att ni skulle gå vilse, så att jag skulle tvingas skicka Behilda efter er.”

”Gabriel har ett gott minne, som tur var.” sa far. Vi satte oss mittemot våra värdar.

Behilda frågade något, och Professorn översatte:

”Tror du att du kan äta något?” till mig.

Jag kände mig mycket bättre, och faktiskt rätt hungrig, så jag svarade:

”Ja, herrn.”

Professorn skrattade.

”Hoppa över artighets fraserna. De är överflödiga.”

Det hade jag inget emot. Ju mer jag umgicks med Professorn, ju mer uppskattade jag honom. Jag kände att jag kunde lita fullständigt på honom och Behilda, fast jag visste inte riktigt varför. Var det för att de tagigt emot oss i stormen, och visat oss en stor gästfrihet? Kanske.

Behilda dukade genast fram en rejäl skål med havregrynsgröt till oss var. Jag åt av den, och tyckte att den var riktigt god.

”Nå, varför är ni i Italien då, om jag får fråga?” frågade Professorn vänligt.

Far blev stel, men jag tror att det bara var jag som såg det. Innan han hann ljuga något (för jag var säker på att det var det han tänkte göra) hann jag före:

”Vi flyr undan orättvisan.”

Far gav mig en ilsken blick, men jag ignorerade den. Jag ville inte ljuga för Professorn och Behilda. Jag ville vara fullt ärlig mot dem. De hade min fulla tillit.

Professorn höjde förvånat ögonbrynet, och översatte till italienska till Behilda, och granskade oss skeptiskt. Far stirrade ner i sin gröt.

”Hur menar du då?” frågade Professorn mig.

Jag svarade snabbt, åter för att far inte skulle hinna före.

”Om vi hade stannat kvar, hade vi blivigt dömda för brott som vi inte begått.”

Jag kände hur irriterad far var på mig, och hur förvirrad jag gjorde Professorn. Men jag ångrade mig inte. Det blev en tryckande tystnad.

Jag försökte vänja mig vid mina övermänskliga sinnen. Alla dofter gjorde mig förvirrad, och den fantastiska synen gjorde mig yr. Stormen som dånade utanför gjorde mig nästan döv. Kunde sinnena förändras så här mycket under bara en natt? Det var ju otroligt.

När alla ätit upp, erbjöd Professorn oss en rundtur i borgen. Vi tackade genast ja.

Han ledde oss först ner till fängelsehålorna. Där fanns rader av burar med järnstängsel och handbojor i väggarna. Det luktade unket, av smuts och råttskit. Jag hörde råttor som sprang där Professorns ljus inte kunde nå. Jag såg små detaljer jag egentligen inte ville se: märken av naglar mot golvet, sen länge torkat blod. Sådana saker som vittnande om hemskheter, saker som jag inte skulle lagt märkte till om jag haft normal syn. Professorn började berätta om borgens historia:

”Hela den här borgen heter Äppelborg, efter äppelträden här utanför. Den byggdes för etthundrasjuttiotre år sedan, av mina förfäder. Då fanns det små gårdar runt omkring, och det var många resande som stannade till här. Men sedan lockade byn dem som både i gårdarna, så de flyttade härifrån. Vid den tiden agerade borgen också fängelse, för byns kriminella. Ja, det var inte treviga saker som hände här.

Under oss finns yttligare två våningar med fängelsehålor, men jag föreslår att vi går upp igen. Jag gillar inte det här stället.”

Ingen protesterade. Alla fyra (jag, far Behilda och Professorn) skyndade upp. Fängelsehålorna gav mig rysningar. Jag visste inte att hädanefter skulle jag tillbringa en dag i månaden där nere.

 

Vi kom ut i den stora entrén igen. Där gick vi till sidan av trappen, där det fanns en stor dubbeldörr. Genom den kom vi till en stor, vacker balsal. Balsalens golv hade ett lager av damm. Längs dens väggar fanns enorma fönster som doldes av gardiner.

”Vi använder sällan balsalen.” ursäktade sig Professorn.

Genom balsalen kom vi till den verkliga matsalen, som hade ett avlångt ekbord, med en rad av stolar. Genom den matsalen, kom man till yttligare en balsal, som dock var hälften så stor som den föregående.

Vi gick till entrén igen. På trappens högra sida kom vi till ett enormt bibliotek. Det var lika högt i tak där som i balsalen (det vill säga sex famnar) och väggarna var täckta med höga hyllor fyllda av böcker. Med min syn kunde jag läsa namnen på dem allihop utan att behöva gå nära, och vissa intresserade till och med mig (som annars aldrig öppnade en bok). Runt hela biblioteket gick en sorts balkong med tak, där det också fanns bokhyllor. Jag undrade hur man kom upp dit, när den låg tio alnar upp.

Vi gick ut i entrén igen. Vi gick till dörren som låg mittemot köket, och kom in i ett stort sällskapsrum. Professorn berättade stolt, att förr satt byns högsta män här och diskuterade ting. Vidare genom sällskapsrummet kom vi till ännu ett sällskaps rum, och genom det till en mindre matsal. Lilla matsalen, kallade Professorn den.

Vi gick vidare till övervåningen. Där gick vi igenom den långa korridoren med ett räcke på ena sidan och en vägg med porträtt på den andra. Professorn pekade på alla porträtten och berättade vem det var. Det var släktingar allihop, som ett avlångt släckträd. Först när det närmade sig Professorns familj, lyssnade jag ordentligt.

”Det här är min far, Robkin Flivenius. Och här är min mor, Jámin Flivenius. Hon kom från Transsylvanien. Därför kan jag tala flytande transsylvaniska.”

Jag hade inte riktigt ställt mig frågan hur det kom sig att han kunde tala vårat språk så bra, fast nu visste jag det ändå.

”Och här har vi jag, då jag var tjugo.” sa Professorn.

Jag granskade porträttet av Professorn, då han var ung. Han hade varit en stilig ung man, med busiga och nyfikna ögon, ljust hår till axlarna och ett charmigt leende. Behilda skrattade till och sa något. Professorn översatte:

”Hon säger att jag var stilig, men odräglig. Och att jag blivigt mycket klokare med tiden.”

Vi skrattade också. Professorn pekade på nästa, som förställde en kvinna med brunt hår och mörka ögon.

”Min mor dog när jag var tjugotre. Då gifte min far om sig med den här kvinnan, Lóvín. Hon var väldigt god. Jag hade egentligen inget emot henne. Hon och min far fick en son tillsammans, Dorktjan.” Professorn pekade på ett annat porträtt, som föreställde en man i artonårsåldern. Mannen hade brunt hår och samma blåa ögon som Professorn. Han log, och avslöjade ett par skrattgropar. ”Jag gillade verkligen Dorktjan. Han och jag kom på en massa bussträck. Det är hans gamla kläder som Gabriel har, förresten.”

Det fick mig att känna mig olustig. Jag hade inte missat imperfektformen i Professorns ord.

Professorn suckade, och hans ögon blev sorgsna.

”Han dog när han var tjugo, två år efter att det här portsättet målades. Hästarna slet sig när han körde, och han föll ur vagnen. Bröt nacken direkt. Hade inte en chans. Det var så tragiskt. Lóvín klarade inte av sorgen, och dog en månad senare. Ett år efter henne, dog far också. Ja…”

Professorn vände sig mot oss.

”Vi fortsätter.” sa han.

På övervåningen visade han oss otaliga rum. De som fastnade i minnet, var ett laboratorium (vars lukter gav mig huvudvärk), ännu ett bibliotek (för överblivna böcker), Behildas rum (välstädat och doftande), ett sällskaps rum med en orgel, ett stort badrum och ett konstrum. På nästa våning visades vi oräkneliga gästrum, ett gammalt lekrum för barn, ett arbetsrum (med pergament, uppslagsböcker och sånt där) och en liten balsal med ett piano. På nästa våning (vilket var den våning där vi sovit) fanns Professorns stjärnbibliotek (som han kallade det), där hans finaste böcker fanns. Där fanns också Professorns rum (luktade damm och var en enda röra), och vackra gästrum, en liten matsal och ett litet sällskapsrum. Utöver det som jag räknat upp, fanns det en massa andra rum, bland annat en hel våning, som antingen var tomma eller fyllda med gamla saker. Jag var helt säker på att en hel by kunde få plats här.

Ju mer jag såg av Äppelborg, ju mer älskade jag den. Borgens tysthet och stillhet kunde göra vissa nervösa, men jag trivdes i den som handen i handsken. Professorn hade sagt att vi fick stanna en natt till, eftersom ovädret fortfarande pågick.

Rundturen av den enorma borgen hade tagit hela dagen. Kvällen tillbringade vi alla i ett av sällskapsrummen. I rummet stod skinnsoffor och fåtöljer i en ring. Vid sidan av dem fanns en öppen spis och ett piano. Först spelade Behilda för oss. Hon var otroligt duktig, och lät sina fingrar dansa över tangenterna som om de aldrig gjort något annat.

Efter det läste Professorn högt ur en samling sagor. Synd för Behilda att hon inte förstod sagorna, som var på transsylvaniska, för det var verkligen underbara sagor. Jag låg med huvudet i fars knä. Det verkade så självklart, det här med att sitta i sällskapsrummet, med Professorn och Behilda. Som om vi alltid gjort det, inte som om det var första gången, eller att vi bara känt varandra i ett dygn. Utan att jag märkte det, somnade jag.

 

Nästa dag hade stormen mojnat. Men trots det, kunde Professorn inte låta oss åka.  Vi hade ju inga hästar, anmärkte han. Vi fick vänta och se om de kom tillbaka.

Det gjorde jag gärna.

Behilda och far gick ut och reste upp vagnen igen. Den hade inte tagit några större skador. De drog upp den och ställde den i det tomma stallet. Professorn visade mig under tiden hur man tillverkar ett medel som läker sår. Det var inte särskilt svårt, och recepten fastnade i mitt minne. Resten av dagen tillbringade vi alla fyra, tillsammans. Vi gjorde egentligen inget speciellt. Professorn visade oss sina favoritböcker (alla hade konstiga titlar), Behilda lagade mat och spelade för oss, jag undersökte några rum och far och Professorn hade långa samtal. Men det blev aldrig tråkigt. Det var närmast omöjligt att ha tråkigt i Äppelborg.

Nästa dag var likadan. Och den efter det. Plötsligt hade vi stannat i Äppelborg i en vecka. Och jag ville verkligen inte åka. Att träffa Professorn och Behilda, och vara i Äppelborg, det var som att hitta det hem och den familj som jag länge saknat. Jag kände mig helt hemma i Äppelborg, och jag älskade Professorn och Behilda. De var så snälla, ärliga, trofasta och roliga. Professorn verkade aldrig tröttna på mina frågor, och Behilda, med sitt varma leende, dök allting upp när man behövde henne. Hon var inte som en tjänare, snarare som en gammal mor, trots att hon var yngre än Professorn.

Jag fick veta mer om hur Behilda kommit hit: Behildas mor hade också varit hushållerska här, så Behilda hade bott här hela sitt liv. Hon hade inga syskon, inga barn, ingen man. Men Professorns sällskap verkade vara en enda familj som hon behövde. Professorn själv var inte heller gift. Han hade varit ute och rest enda bort till Sverige som ung, och sedan hade han återvänt hit. Han var den enda kvar i släkten Flivenius, så vitt han visste, och han skulle troligtvis också bli den sista.

De berättade massor om sig själva, men vi berättade inget om oss. Det kändes lite orättvist, trots att jag visste att vi inte direkt kunde nämna att jag nyss blivigt varulv så.

Varulvs-sinnerna blev starkare för varje dag, eftersom vi närmade oss fullmånen. Det var svårt att vänja sig vid dem. Jag kunde hoppa högt för ljud som ingen annan hörde, eller stirra på något som ingen annan såg. Jag råkade ibland göra saker av misstag; som den gången då jag råkade dra loss ett handtag från en dörr.

En kväll låg jag i sängen, i gästrummet som vi hade tilldelas. Jag hade nyss tittat på bettet som varulven gett mig. Det hade nu blivigt ett ärr nu. Far pratade med Professorn, om vad skulle jag snart få veta.

Jag hörde fotsteg, och kände doften av honung, damm och mat. Snart knackade Behilda på dörren och steg in. Hon log stort, även för att vara Behilda, och kom fram till sängkanten och satte sig på den. Hon hade en bok i handen. Behilda pekade på mig, på boken och gjorde sedan tummen upp. Eftersom vi inte förstod varandra genom ord, hade vi använt oss mycket av teckenspråk den senaste tiden. Jag antog att det här antingen betydde att jag skulle gilla boken, eller att det skulle vara bra om jag läste den.

Jag tackade och tog emot boken. Titeln stod på italienska (fata immagini), och jag höjde frågade ögonbrynet. Hur skulle jag kunna läsa en bok på italienska? Men Behilda nickade ivrigt, och viftade med handen för att jag skulle öppna boken. Så jag gjorde det.

På varje sida mellan pärmarna fanns vackra, färgglada bilder på skogar, troll, vittror, prinsar och prinsessor, hästar, fåglar… ja, allt möjligt. Jag kunde inte sluta stirra. Boken hade minst tvåhundra sidor, och på varje fanns ännu en vacker bild som täckte hela sidan, med så små detaljer att en vanlig människa hade behövt förstoringsglas för att se dem.

Behilda pekade på mig, och sedan boken. Hon menade att jag fick den. Jag kunde knappt tro det, alla vackra bilder! Till mig?  Jag log stort mot henne och sa tack, tack, tack om och om igen. Trots att hon inte kunde transsylvaniska, så förstod hon nog vad jag sade.

Behilda reste sig med en finurlig blick och gick ut. Jag hörde hur hennes fotsteg långsamt dog ut, och en annans blev starkare. Det måste vara far, för Professorn skulle inte kunna röra sig med den hastigheten som stegen angav. Varför sprang han?

Snart sveptes jag in i fars doft, när han ryckte upp dörren. Han sprang leende fram till mig, och gav mig en hård kram. Han skrattade.

”Du kan inte ana om vad som nyss har hänt, Gabriel! Du kan inte ana!” skrattade han lyckligt.

Nej, det kunde jag verkligen inte. Jag stirrade frågande på honom.

Han lade sina händer på mina axlar och såg in i mina ögon.

”Professorn har erbjudigt oss anställning, Gabriel.” sa han. ”Vi ska började jobba här. Vi ska få varsitt rum, och äta med dem, tillbringa eftermiddagarna med dem… Vi ska stanna här Gabriel.”

Han kunde inte sagt några vackrare ord. Mina ögon tårades av glädje. Jag skulle få stanna. Far skulle stanna med mig. Vi skulle stanna på Äppelborg, med Professorn och Behilda. Det var den största tänkbara glädjen för mig. Jag hade hittat mitt hem och min familj. Jag skulle få stanna oss dem.

Och det var så allting började.

 

 

...............................................................................................................................................................

Måste erkänna att jag gillar sista meningen.


Kapitel 1 (del 1)

Ja, här kommer kapitel 1. Men eftersom att kapitelet blev så långt att det troligtvis blir drygt att läsa allt på en gång, då delar jag upp den i två delar.
Här kommer del 1:
........................................................................................................................................................
</form>
<img src="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/images/2010/ls-min-bok_113489606.jpg">
<ul>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/june/forsta-kapitlet.html">Prolog</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/june/forsta-kapitlet.html">Kapitel 1</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-2.html">Kapitel 2</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-3.html">Kapitel 3</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-4.html">Kapitel 4</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-5.html">Kapitel 5</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-6.html">Kapitel 6</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-7.html">Kapitel 7</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-8.html">Kapitel 8</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-9.html">Kapitel 9</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-10.html">Kapitel 10</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/august/kapitel-11.html">Kapitel 11</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/august/kapitel-12.html">Kapitel 12</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/august/epilog.html">Epilog</a></li>
<br />

Kapitel 1

Hur allting började

En natt år 1752 i Transsylvanien

 

”Gabriel, spring!”

Far gallskrek bakom mig, samtidigt som varulven bakom oss brakade fram genom korridoren. Det var en stor varulv, med svart päls och röda ögon. Den hade kommit mitt i natten till vårat hus, och brutit sig in genom porten. För tio minuter sen hade jag sovit lugnt i min säng. Nu flydde jag för livet.

Trots att det var fars jobb att bekämpa monster av olika slag, var hans blick panikslagen. Han var med i en hemlig organisation som hette GVH. Det stod för Guds vänstra hand. Deras jobb var att utrota alla djävulens otyg, som varulvar. Far hade varit med i GVH så länge jag kunde minnas. Han har berättat en massa fakta för mig, och varnat mig för faror. Far berättade om hur man besegrat monstren, hur monster levde och hur jag skulle känna igen olika sorter. Min högsta dröm var att också bli en i GVH, precis som min far.  Jag ville slåss mot ondska.

Men far stannade inte för att slåss med varulven. Det var för farligt med mig i närheten, och varulven var så stor.

Far sköt mig nedför en betong trappa, som ledde till källaren. I källaren hade vi en underjordisk tunnel ut. Jag hade aldrig använt den, men far hade visat mig vars den låg för nödfall som nu.

Varulven vrålade och frös varenda läm i mig till is.

Vi kom ner i källaren. Först passerade vi ett rum fyllt med vapen. Far ryckte åt sig en påle av silver. Silver: Det enda som kunde döda en varulv.

Vi sprang in i nästa rum. Det var ett tomt, kallt betong rum med endas en tavla och ett bord som inredning. Bakom tavlan fanns en lucka. Bakom den luckan, fanns en flyktgång som ledde ut i skogen. Jag hade aldrig använt tunneln förut, och visste inte riktigt hur lång den egentligen var.

Far låste den tjocka ekdörren bakom oss. Den skulle inte hindra varulven, men möjligtvis uppehålla honom i en tillräckligt lång tid för att vi skulle hinna fly.

Jag kände mig helt förlamad av skräck, men lyckades ändå rusa fram och hänga ner tavlan. Jag hade aldrig gillat den målningen. Den visade ett slagfält mellan vampyrer och människor. Vampyrerna hade vunnit och höll på att suga blodet ur människorna.

Luckan, vars tunneln dolde sig bakom, var i oljat trä. En rostig hasp fanns på den vänstra sidan. Jag började försöka pilla upp den, men mina händer skakade så mycket att det var omöjligt. Varulven röde om i vapenrummet.

Far dök upp vid min sida, och fick upp haspen med ett enda knyck. Bakom luckan dolde sig ett svart hål, en tunnel. Far knäppte sina händer med handflatorna uppåt och böjde sig ner, på samma sätt som när jag behövde hjälp med att komma upp i sadeln. Jag grep tag i luckan och placerade foten i fars händer. Jag tvekade i någon sekund.

”Men in då!” röt far.

Han brukade aldrig ryta, men nu försökte varulven vräka omkull ekdörren. Snart skulle den lyckas.

Jag hoppa in i tunneln och började krypa. Jord och småsten rispade mot mina knän och handflator. Far tog sats.

Med ett enormt brak kom varulven igenom ekdörren. Jag bet mig i läppen för att inte skrika av den skräck och panik som vällde upp inom mig. Far hoppade in i tunneln samtidigt som varulven vrålade och försökte få tag på honom. Efteråt undrade jag hur far bar sig åt för att komma igenom den där smala tunnel, lika snabbt som en sjuårig pojke (som jag var då). Men hur som helts så kröp vi tätt efter varandra igenom tunnel. Snart dog varulvens vrål bort, och det illa ljus från källaren försvann. Jag tror att jag råkade sätta handen på en mus. Jag började helt plötsligt tänka på mor. Mor hade varit rädd för möss och råttor.

Ülva, hette hon. Hon hade haft ljust hår, och mina mörkblåa ögon. Hon dog när jag var sex i hjärtinfarkt. Far hade blivit så deprimerad att han inte ätit på dagar. Det var en svår tid för mig, som jag ännu inte riktigt kommit över. När far var ute och jagade monster, så hade hon och jag alltid hållit varandra sällskap. När hon försvann, hade det blivigt riktigt ensamt för mig.

Tunneln började gå uppåt. Rätt som det var stötte jag huvudet i en trälucka.

”Försök hitta haspen.” sa far ivrigt.

Jag trevade med fingrarna tills jag hittade en hasp, lika rostig som den förra. Jag hakade med lätthet av den, och fick sedan uppbåda all min kraft för att lyfta luckan. Lättad över att slippa den trånga tunneln klättrade jag upp. Jag kom till en liten glänta, med nerbetat gräs, troligtvis av hjortar. Gläntan omgavs av granar. Vårt hus låg bredvid en skog, så vi var troligtvis i den skogen nu. Fullmånen lyste upp gläntan, men där granarna stod för täta för att kunna släppa in månljuset, var det helt svart.

Far kom upp och ställde sig bakom mig.

”Hur mår du?” frågade han.

Jag ljög inte och sa att jag mådde bra. Far kunde se när man ljög.

”Jag är rädd.” viskade jag och stirrade ner på mina fötter.

”Jag var det med.” erkände far utan att skämmas.

”Vad gjorde varulven hos oss?” frågade jag vidare utan att släppa mina bara fötter med blicken.

Far suckade.

”Jag har försökt döda honom förut. För något halvår sedan. Han kände igen min lukt, och det ledde till vårt hus. Jag har alltid fruktat att mitt jobb skulle försätta dig i fara. Förlåt, Gabriel. Jag…”

Han avbröt sig, för vi hade båda hört det. En knäckande gren. En låg morrning. Jag lyfte långsamt blicken och stirrade in i skogen, för att möta ett par röda ögon.

”Gabriel…” viskade far. ”Ner i tunneln.”

Jag backade och sjönk ner i hålet. Far hade menat jag att skulle krypa tillräckligt djupt ner i tunneln för att vara utan fara, men jag kunde inte. Jag var tvungen att se vad som skulle ske. Därför drog jag igen luckan så pass att jag ändå kunde se ut. Far vände sig mot varulven, stirrade den obevekligt i ögonen. Han kramade silverpålen i ena handen.

Under några ögonblick var varulvens låga morrande och fars lugna andhämtning allt som hördes. Sen anföll varulven.

Varulven kastade sig fram, hoppade över mig och hade landat över far om han inte flyttat på sig. Varulvar kunde lika en varg på långt håll. Men nära, var det många olikheter. Bakbenen är mycket längre och kraftigare än på en vanlig varg, vilket gjorde att en varulv lika gärna kunde gå på två ben som fyra. Ögonen hade två färger: Gula och röda. Var de gula, var människan långt där inne god. Men var de röda, var människan ond. Det enda en varulv tänker på, är att döda. Så mycket som möjligt. Varulvar har längre klor och längre tänder än en varg. Och på tänderna finns ett gift, som antingen skulle förlama dig av smärta, eller (om du väntar länge nog) förvandla dig till en varulv.

Varulven gjorde ett nytt anfall mot far. Far parerade skickligt, och tänkte springa under varulven och på så sätt komma åt ryggen. Men varulven genomskådade det. Den slog ner med tassen, och skrapade med klorna längs hans rygg och slog ner honom till marken. Silverpålen rullade ur hans hand och han försökte resa sig, men lyckades inte. Under en evighets långt ögonblick förstod jag att far skulle dö om jag inte gjorde någonting.

Jag drog mig upp ur tunneln. Luckan föll igen bakom mig när jag reste mig upp. Benen darrade så mycket att det var ett under att jag inte föll ihop. Varulven vände sig mot mig och morrade hotfullt. Långsamt, utan att släppa varulven med blicken böjde jag mig ner och tog upp silverpålen. För ett ögonblick mötte jag fars blick. Han skakade på huvudet. ”Gör det inte.” sa hans blick. Men vad kunde jag göra?

Jag tittade upp mot varulven igen. Den hade aldrig släppt mig med blicken. Jag visste inte vad jag skulle göra. Varulven tog ett steg mot mig. Jag kunde svära på att den log.

Plötsligt hoppade den med ett vrål mot mig. Jag skrek av ren skräck, och höjde silverpålen. Far skrek ”Nej!”. Sen hände en massa saker under loppet av några sekunder, men för mig kändes de sekunderna väldigt långsamma.

Varulven stötte omkull mig och begravde tänderna djupt ner i min vänstra arm. Jag vrålade av den enorma smärtan. Men på något sätt lyckades jag samtidigt trycka in silverpålen i varulven. Svart blod vällde över mig, och varulven vrålade, ett ljud som ekade i natten. Jag tror att far skrek också, men det var svårt att urskilja. Allt som existerade var smärtan.

Varulven låg över mig och tryckte mig mot marken. Det började svarta för ögonen. Trycket lättade, när varulven åter förvandlades till människa. När en varulv dör i vargskepnad, förvandlas denne åter till en människa. Detta gör att det blir svårt att bevisa att varulvar existerar , eftersom man bara har en människokropp att visa upp. Enda chansen för att bevisa att de finns, är att fånga en varulv levande, vilket är ytterst svårt. Men GVH´s uppgift är inte att fånga varulvar och andra monster, utan att döda dem.

Far vräkte undan kroppen från mig. Först då, var det som att den verkliga smärtan kom. Det före, hade bara varit ett myggbett. Nu kom hugget, för nu lyste fullmånen på mig, och aktiverade giftet i såret. Min arm brann. Muskler vred och vände på sig. Ett smärtfyllt skrik ljöd, men om det var jag som skrek visste jag inte. Jag såg far genom smärtan, och ville be honom att hugga av armen, döda mig, vad som helts, bara smärtan slutade. Men det enda som kom ur min mun var skrik.

Jag såg trädtoppar, stjärnor, och fullmånen. Kunde inte riktigt greppa någonting. Utan att jag visste det, lyfte far upp mig, trots sina skador på ryggen, och trots att jag vred mig som en mask, och bar mig hem. Vårt hem är ett stort hus i sten, med ett stall bredvid. Han bar in mig i huset, och vidare till sitt arbetsrum och lade mig på en bädd. Det fanns inga fönster där, så fullmånsljuset försvann. Smärtan dämpades, och jag lyckades hålla mig från att skrika genom att bita mig hårt i läppen.

Far hällde upp en vit vätska i en spruta och vände sig mot mig. Först då gick det upp för mig vad som verkligen hänt. Jag hade blivigt biten av en varulv. Vid nästa fullmåne, skulle jag förvandlas till en blodlysten varg. Jag skulle bli ett monster, en fara för samhället. Fars jobb var att döda sådana som jag. Han var tvungen att döda mig.

Jag trodde då att sprutan med vätskan skulle döda mig. Men när han närmade sig, kämpade jag inte emot. Jag var inte rädd. Stoppa bara smärtan, far, tänkte jag.  Gör vad du måste.

Far sprutade in vätskan i min friska arm. Då kom jag på att det behövdes äkta silver för att döda en varulv, alltså så kunde inte detta döda mig. Senare skulle jag få veta att vätskan som han gav mig, var morfin. Innan jag visste ordet av det dämpades smärtan och jag föll i sömn.

Senare berättade far för mig vad han gjorde medan jag var i min drogade sömn. Först, hade han övervägt att skjuta mig med en silverkula. Men han kunde inte. Jag var hans enda familj. Hans son. Trots att jag nästan ville att han skulle skjuta mig, så förstod jag att han inte kunde. Jag skulle aldrig kunna döda honom, lika lite som han skulle kunna döda mig.

Så han hade skrivit ett brev, till sin vän Garach Hamish, som också var medlem i GVH. Garach har en son, som heter Mikael. Mikael var min enda lekkamrat någonsin. Det var för farligt för mig att beblanda mig med andra barn, eller farligt för GVH får man säga. De var rädda att jag skulle avslöja organisationen för någon.

Men eftersom Mikaels far också var en i GVH, så fick jag leka med honom. Vi hade jättekul ihop, och vi var lika varandra. Både jag och Mikael är döpta efter änglar. Vi båda drömde om att en dag också bli medlemmar i GVH. Mikael hade fortfarande sin chans, även om den drömmen aldrig skulle bli sann för mig.

Brevet som far skrev till Garach löd såhär:

 

Min vän Garach.

Något fruktansvärt har hänt. En varulv bröt sig in i vårt hus. När Gabriel, mitt älskade barn, försökte rädda mig från döden blev han biten. Du vet väl vad som händer då. Det är med darrande händer som jag skriver detta brev. Gabriel ligger nedsövd bredvid mig, men icke kan jag förmå mig att döda honom, ty jag älskar honom för mycket. Hjälp mig.

Jag kan inte döda min son.

A. Dransen

Far skickade iväg brevet med en brevduva. Det skulle dröja en timme innan den nådde fram, och ytligare två timmar innan Garach kommit hit.

 

Jag började smått vakna från morfinet. Först kom smärtan. Obarnhättig. Giftet hade redan spridit sig genom hela armen och börja komma till hjärtat. Sen kom hörseln. Jag hörde hulkningar och snyftningar. Sen kom synen, och jag såg honom.

Far satt med ryggen mot mig, och grät. Han grät så att axlarna skakade. Jag var förlamad, och inte av morfinet. Utan av att min far fällde tårar. Jag hade aldrig sett honom gråta förr. Far hade alltid verkat så stark och obrytbar i mina ögon. Nu grät han. Jag ville trösta honom, men kunde inte tala. Kunde inte röra mig. Bara se på.

Han hade bytt sin blodiga, trasiga skjorta till en ny och ren. Det visste jag inte då, men han hade också lagt om sina sår på ryggen.

Själv kände jag att han lindat om bettet på armen, trots att det slutat blöda. Far kände min blick och vände sig om. Han såg länge på mig med sina rödkantade ögon. Först såg han så oändligt sorgsen ut, men plötsligt tändes plötsligt något i hans ögon. Han sken upp.

”Det här ska fixa sig, Gabriel.” sa han och reste sig upp. ”Allt kommer att ordna sig.”

Jag ville tro honom, men kunde inte. Han gick ut ur rummet.

 

Under den timme som det tog för far att komma tillbaka, hann morfinet sluta ha kontroll över min kropp. Jag låg ned och kved av giftet. Den hade nådde hjärtat nu. För varje hjärtslag, pumpade hjärtat ut giftet i min kropp. Det gjorde så ont, att jag övervägde att stiga upp och sticka närmaste kniv i mig, men jag kunde inte röra mig heller.

Far kom in. Han hade på sig sin svarta kappa och sina läderhandskar. Han såg upprymd ut, och tog upp mig i famnen. Jag skrek till av smärtan, men far stannade inte för det utan bar mig raskt ut på gården. Där, otåligt trampandes i gruset, stod våra två hästar Jumkin och Hamkin. De stod fastspända för våran vagn. Trots att vi hade ett sånt stort hus, hade vi inga tjänare. Så jag brukade hjälpa far att ta hand om Jumkin och Hamkin.

Far öppnade vagnsdörren och lade mig på en av bänkarna i vagnen. På den andra bänken låg en tjock resväska. Först då förstod jag. Vi skulle fly.

Far satte sig på kuskbocken och manade fram hästarna tills de galopperade vildsint fram. Jag skumpade ner från min bänk till golvet. Jag landade på armen med bettet, och skrek högt när det högg till. Som kronan på verket, sken månljuset in genom vagnsdörrens fönster. Jag vred mig av och an. Tårarna rann, och jag skrek till då och så. Men far saktade inte ner. Tack vare att han skrivit till Garach, visste han vad som hänt och skulle resa till huset. Och komma efter oss. Far kunde inte döda mig, men Garach kunde. När han väl upptäckt att vi flytt, skulle han kontakta alla GVH- medlemmar han kände. Och jag skulle vara bytet. Det som de jagade. Det som far skyddade.

Först när gryningen kom saktade far ner farten, och lät hästarna skritta. Månen hade försvunnit, och min smärta hade dämpas. Jag låg på rygg på vagnens golv. På mina kinder fanns torkade tårar. Jag hade ont i halsen efter att ha skrikit hela natten.

Far stannade hästarna med ett lugnt ”Prooo.” Han gick ner från kuskbocken och öppnade vagnsdörren. Jag behövde inte säga något för att han skulle förstå hur jag hade det.

Far hjälpte mig upp till den mjuka bänken igen.

”Vars är vi på väg?” frågade jag hest.

Far ville inte möta min blick när han svarade.

”Vi ska till Italien.”

Vi bodde i Transsylvanien. Italien låg flera mil bort, i sydväst

”Varför ska vi lämna Transsylvanien?”

”Det är för farligt för dig här. GVH… jag kan inte stanna. Jag har svikit min ed till GVH, och döms därför till döden. Och du kommer dödats för…” hasplade far ur. Han gav mig blicken som betydde att han sagt för mycket, avslöjat tankar som inte var lämpiga för en sjuårig pojke. Man pratar inte med en sjuårig pojke om att om de stannar i sitt hemland, så kommer de att dödats. Men för några sekunder hade far glömt det.

 

Mitt på dagen stannade vi på en äng. Hästarna slapp vagnen och fick beta. Far satt med mig i vagnen. Jag försökte äta lite bröd som far tagit med, men spydde direkt upp det igen.

Sen fortsatte färden. De stackars hästarna fick inte mycket vila. Far vågade inte stanna vid värdshus, så de gånger han var tvungen att låta hästarna och sig själv sova, stannade vi vid vägkanten.

Det var en hård tid för mig. Under den vecka som det tog att resa genom Transsylvanien, Ungern och Österrike spred sig giftet i min kropp, tills jag hade det i varenda blodkärl. Månen torterade mig om nätterna. Månljuset aktiverar giftet. Ju mer månljus, desto starkare reagerar giftet. När det är fullmåne, får man tillräckligt med ljus för att giftet ska få en att byta form.

 

När vi var vid Italiska gränsen sålde far våra hästar. Detta tyngde mig väldigt mycket, eftersom jag fäst mig vid Jumkin och Hamkin. Men far sa, att de hästarna inte orkade fly med oss längre, och att de skulle få det bättre hos bonden vi sålde dem till. För pengarna köpte vi ett par nya unghingstar. De var hispiga, men snabba. Vi passerade byar, tills vi kom till skog. Och därefter skog.

 

När vi färdats i elva dagar, därav fyra av dem genom Italien, kom det en stormig natt. Vi var mitt i skogen och körde längs en sällan använd stig. Himmelen var svart, och träden gungade från sida till sida så kraftigt att jag trodde att de skulle blåsa ner. Det tog en sekund för blixten att klyva himmelen. Sen hände allt så snabbt.

Hästarna skriade skräckslaget och stegrade sig. Far kastade sig ner från kuskbocken innan hästarna skenade iväg. Jag kravlade mig fast i bänkkarmen för att inte studsa ut ur vagnen. Vagnen körde på en sten, och i den här farten fick det vagnen att välta.

Hela värden snurrade runt och jag stötte huvudet hårt i väggen, så jag kände mig alldeles yr. Hästarna försökte panikslagna ta sig loss från selarna, vilket naturligtvis endast gjorde att de trasslade in sig ännu mer.

Medan jag försökte samla mig från smällen befriade far hästarna, som genast rusade ut i skogen. Sen öppnade han vagnsdörren, som blev som en lucka i ett tak när vagnen var vält.

”Gabriel?” överröstade han stormen, när han ropade ner till mig.

”Va?” mumlade jag och såg på honom. Jag fick blinka några gånger, innan jag slutade se dubbelt.

Far sträckte ner armen och drog upp mig ur vagnen. Vinden slet i mina kläder och i mitt hår. Han lade armarna om mig och kramade mig hårt.

”Hur gick det?” frågade han.

”Vad gör vi nu?” frågade jag istället. Just då kändes läget hopplöst. Vi var fast, mitt ute i skogen.

Jag kände hur far stelnade till. Jag såg upp i hans ansikte, men han tittade på något annat. Jag skulle just fråga vad, när han sa:
”Gabriel… titta.”

Far flyttade på sig, och jag tappade hakan.

Bakom far, omkring hundra famnar bort, fanns en stor borggård. Gården var omringad av ett gammal trästängsel, som inte direkt skulle hindra någon från att komma in. Det fanns ett litet stall som såg övergivet ut. Bakom stallet skymtades en hage. Borgen var i mörkt sten, grov sten. Den var tre gånger så stort som vårt förra hus, och det förra hade ändå inte varit litet direkt. Den här borgen kunde tillhöra en kunglighet. Det fanns fyra höga torn, alla i varsin ände. Det lyste ur två fönster. Framför borgen fanns det sex äppelträd. Hela borggården låg uppe på en kulle. Borgen utlyste skräck i många, men jag fick inte den känslan. Det var något mystiskt och tilldragande med den. Jag kände att jag ville gå in i borgen. Jag ville vara där, och träffa dem som tänt lyset i fönstren. Det var en besynnerlig känsla, som jag först inte kunde placera. Men jag var inte alls rädd för borgen. Jag gillade den från första gång.

Utan ett ord började vi gå. Genom den knarrande trägrinden, och förbi äppelträden, vars äpplen redan var nedplockade. Fram till den stora ekporten. På ekporten fanns en fågel, med en ring i näbben. Far slog med ringen, så att ett högt knackande ljud hördes.

Jag kramade fars rock hårt.

En knubbig kvinna öppnade. Hon hade bruna ögon och brunt hår uppsatt i en knut. Hon såg förvånat på oss. Sen vände hon sig om ropade något på italienska. Kvinnan bytte snart plats med en gammal man.

Den gamla mannen hade vitt, långt hår och skägg som spretade åt alla håll. På nästippen hade han något runt med svarta järnpinnar (som jag senare skulle få veta var ett par glasögon). Han var kort, och stödde sig med en träkäpp. Jag gillade honom från första stund.

Mannen tittade på oss. På mig, en genomvåt darrande pojke, och till far, som såg så hjälplös ut att det skar i hjärtat.

Far sa några ord på klumpig italienska. Den gamla mannen verkade fatta tack vare brytningen och slangorden som far slängde in, att vi pratade transsylvaniska i vanliga fall.

”Vad har hänt herrskapet?” frågade den gamle mannen på perfekt transsyvaniska. Far verkade förvånad över att den gamle mannen kunde tala vårat språk, men samlade sig snabbt.

”Vår hästvagn gick omkull. Hästarna sprang till skogs. Ähm, skulle vi få kunna sova i stallet inatt?” frågade far tvekade.

Den gamle mannen såg förvånat ut.

”Stallet?” utbrast han. ”När jag har etthundranittiofem rum lediga? Kommer inte på fråga. Kom in i värmen, så ska jag se till att Behilda gör i ordning vårt finaste gästrum åt er.”

Jag och far utbytte förvånade blickar. Men vi gick in.

Först kom man in i en enorm entré. Det fanns hundra gånger sextio famnar bara tom yta. Det var en enorm hall. På väggarna hände tavlor av vackra landskap och stiliga människor. Framför oss, omkring femtio famnar bort, fanns en bred böljade trappa. I trappans ändor fanns statyer av hästar på varda sida. Trappan var tio famnar bred, och av vit marmor. Till höger om trappan fanns ett kök. Till vänster fanns ett sällskapsrum. Vi bara stod och stirrade på storslagenheten.

”Förresten, mitt namn är Farrwick Flivenius. Men ni kan också kalla mig Professor Filvenius. Eller bara Professorn, om ni så önskar.” sa den man som jag skulle komma att kalla Professorn. Jag gillade hans röst också. Den var mjuk och förvirrad, på ett trevlig sätt. ”Och vad heter ni?” frågade han och såg på oss med gråblå ögon.

”Allan… Reinran.” sa far. Vi hette egentligen Dransen i efternamn, men far hade sagt att vi skulle byta nu för att gömma oss bättre. Reinran var min mors flicknamn.

”Och pojken?” sa Professorn och såg på mig. Jag mötte hans blick.

”Gabriel…” sa jag vagt.

”Som ängeln, då.” sa Professorn. Han såg sig omkring med sökande blick. ”Undrar vars Behilda tog vägen… hoppas hon hörde vad jag sa om rummet.” sa han för sig själv.

Han såg åter på oss och sa:

”Kom så ska vi se till att ni får något att äta.”

Vi följde efter Professorn till köket. Köket var stort, med flera spisar och bänkar. I mitten i köket fanns ett matbord. Det fanns inga andra tjänare i köket. Behilda var Professorns enda tjärare, som han skulle berätta sen.

Professorn dukade fram te, ost och bröd, grillad kyckling och lite potatis. Jag drack bara te, av rädsla för att spy upp allt sen. Professorn märkte detta.

”Hur är det fatt, pojk? Varför ät du inget?” frågade Professorn.

Far kom till min räddning.

”Han har nyss varit magsjuk.”

Professorn gav till ett förstående ”Aha!” och vickade av och an på sin stol.

”Jag har också varit magsjuk.” började Professorn berätta. ”Man kräks så förfärligt mycket då. Kanske inte för att detta hör till ämnen ’magsjuk’ men en gång så drack jag så att jag kräktes ner en matta. Och det var ändå en sån där fin fest, där folk spretar med fingrarna när de dricker. Det var år 1691 var jag tjugoen år. Far min ville inte visa sig bland folk i veckor. Men du förstår, jag…”

Jag kunde inte låta bli att småle. Jag gillade redan Professorn. Han var pratsam, och tyckte inte alls att det var konstigt att berätta minnen för främlingar, eller att låta dem får bästa gästrummet mitt i natten. Professorn var en sån där människa som inte tyckte att det var något särskilt med att hjälpa folk. Han tyckte att det var självklart att man skulle hjälpa till när man bad honom. Det tyckte jag verkligen om.

Behilda kom in i köket. Hon märkte direkt att jag inte åt, och frågade Professorn varför på italienska. Professorn förklarade att jag varit magsjuk på samma språk och Behilda såg genast till att hon skulle ställa in en hink gästrummet. Fast, exakt vad de sa till varandra visste jag förståss inte, men innebörden kunde jag gissa mig till.

När far ätit klart, visade Professorn oss gästrummet. Först gick vi uppför den enorma trappan, till övervåningen. Där igenom en lång korridor, sen uppför en trappa och vidare genom ännu en korridor. Tillslut stannade Professorn framför en ekdörr.

”Här tänkte jag att ni skulle få sova.” sa han och sköt upp dörren.

Rummet där inne var stort, omkring tio famnar på bredden och längden. Bredvid ett enormt, tjock glasfönster stod en vit himmelsäng, som säkert skulle rymma fyra män på bredden. Bredvid sängen stod en öppen spis där en varm eld sprakade. Framför brasan fanns ett kar, fyllt med ångande vatten. I rummet fanns också en garderob, ett piano och en massa tom yta. Golvet var i marmor med en glänsande yta och vackra blommönster. På golvet bredde sig en stor, vinröd matta. På väggarna hände en tavla av en öde strand, och i taket var änglar målade.

”Passande kläder bör finnas i garderoben. Säg till om det är något. Och god natt.” sa Professorn och stängde dörren bakom oss.

 

................................................................................................................................................................

Fortsättning följer!



RSS 2.0