Lova att du återvänder

Kapitel 2

David

 

Jag gick upp samtidigt som solen. Jag hade inte sovit en blund. Jag kunde inte få alla hemska historier om kriget ur huvudet. För min inre syn såg jag blod och död, hörde skrik och skott. Armén. Det sista sättet jag hade velat dö på.

Jag tog på mig de varmaste kläderna jag hade, vilket var en utsliten skjorta, ett par bomullsbyxor och en mantel av hjortskinn. Jag tog väskan som Linda packat kvällen tidigare, och gav mig av. Jag hade dåligt samvete för att jag inte sa farväl till min familj. Men jag kunde inte. Om jag skulle göra det, var jag säker på att jag skulle bryta ihop, som mor och Linda gjort. Och det fick jag inte. Jag fick inte verka svag inför dem. För om jag skulle göra det, så skulle de förlora hoppet. Jag var tvungen att fylla deras hjärtan med hopp istället för sorg, så som jag givit Linda hopp kvällen innan då jag lovade att återvända.

Det löftet tänker jag hålla. Man lovar inte saker som man inte tänker hålla. Jag skulle återvända till Linda, som jag så skulle få kämpa hela livet.

När jag kastade en sista blick på stugan som var mitt hem, grumlades min syn av tårar. Men eftersom ingen såg, så lät jag dem rinna. Det svåraste att lämna av Linda. Min älskade, älskade lillasyster. Vem skulle sköta plogen när jag var borta? Hur skulle de hinna plöja jorden, innan det var dags att så? Hur skulle de hinna skörda innan frosten kom?

Det var nära att jag sprang in igen. Men vid tanken på att de där hemska soldaterna isåfall skulle komma och straffa dem för att jag inte skrev in mig, fick mig att genast vända om och börja vandra längs den nötta stigen. Jag var tvungen att gå med i armén, för min familj. För Linda.

När jag kommit förbi vår lilla gård kom jag till en stor äng. Solen som steg allt säkrare på skyn färgade himlen orange. Jag stannade och vände mig den. Jag lade varenda kontur, varenda nysas på minnet, ty denna soluppgång ville jag aldrig glömma. Vad än det var för hemskt som jag skulle uppleva i armén, så ville jag alltid kunna blunda och se denna soluppgång för min inre syn. För bara genom att blunda, så ville jag kunna vara tillbaka och blicka ut över denna äng och denna soluppgång. Då skulle jag vara hemma.

Jag vet inte hur länge jag stod där. Men när jag väl ruskade om mig och fortsatte mot torget hade solen stigit upp, och soluppgången var väl inpräglad i mitt minne. Snart lämnade jag den mindre stig som jag tidigare följt, och kom ut på en bredare. Om en timme kanske så skulle jag vara framme vid torget.

Efter en stund hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om och upptäckte Gösta, fadern i familjen som var våra närmaste grannar. Han hade reskläder på sig och en allvarlig min, så jag antog att han också var på väg till torget för att skriva in sig. Egentligen har jag ingenting emot Gösta. Han är en kraftig man, som arbetar mycket men är oftast tyst. Därimot så har han en son som jag inte alls gillar. Hans son heter Karl (efter vår kung) och är väldigt släpphänt och lat. Han och några av hans vänner brukar reta mig och förstöra. De är så barnsliga, trots att de inte är yngre än jag. Men Gösta, han var bättre.

Därför väntade jag, som en artig ung man, på Gösta tills han kom ifatt mig. Gösta hade rakat sig. Han såg med en bister blå blick på mig.

”Jag hoppas att du inte är på väg mot där jag tror att du är på väg.” sa han när jag kommit inom hörhåll.

”Jag ska skriva in mig.” sa jag rakt på sak. ”Du med?”

Gösta stannade framför mig. Han nickade.

”Det är synd att du…” började Gösta, men kom av sig. Han försökte igen. ”Du är för ung för att vara med i armén, egentligen. Jag menar, du är ju inte äldre än mig son Karl.”

”Kungen har ingen känsla för sånt.” sa jag stelt och började gå. Jag visste att den kommentaren var att ta vatten över huvet, för Gösta råkade inte dela min familjs förakt mot kungen. Men han behärskade sig och började gå han med.

” De kom till oss igår.” sa jag. ”Två soldater. Jag har inget val.”

”Jag kanske hade gått med i armén ändå. Utan värjeplikten.” sa Gösta. ”Man måste offra vissa saker för sin kung och sitt fosterland.”

Jag fnös bara.

”Jag tänker inte offra mitt liv för en kung som aldrig gjort någonting för mig.” sa jag föraktfullt.

”Men var är det du säger!” utbrast Gösta. ”En man måste vara beredd att offra allt för sin kung.”

”Då är jag väl ingen man.” konstaterade jag oberört.

Gösta gav mig en arg blick, och resten av färden förgick i tystnad.

 

Torget var en stor stenlagt plats, där det vanligtvis var marknad så här på morgonen. Men idag var en fylld med män i en lång kö. Jag såg att soldaterna igår inte hade skonat någon familj. Jag kände igen de flesta. Jag upptäckte också att jag var den yngsta. Många kastade sorgsna blickar mot mig och mumlade saker som ”stackaren…” eller ”så ung, så synd…”, eller andra liknande saker. Men vissa såg hånfulla ut och sade saker som ”direkt från vaggan.”.

Jag ställde mig i kön, utan att egentligen veta vad vi köade till. Förs när det blev min tur upptäckte jag det.

Det satt en krokig man vid ett nött skrivbord. Hans gråspränga hår var välkammat och han hade en sträng uppsyn. Framför honom låg en lång lista. Bredvid sig hade han ett bläckhorn, och i handen hade han en fjäderpenna.

”Namn?” muttrade han till mig. När jag inte svarade direkt tittade han upp på mig.

”Da- David Härnsjö.” stammade jag. Jag hörde skratt bakom mig.

Mannen framför mig tecknade snabbt ner något på listan.

”Kan du hantera ett vapen?” frågade mannen vidare.

Jag förstod inte riktigt vad han menade med ’vapen’. Vad för sorts vapen?

”Eh, ursäkta?” sa jag. Mer skratt.

”Kan du skjuta med ett gevär eller slåss med ett svärd?” förtydligade mannen surt.

”Eh… nej.”

Han antecknade.

”Kan du rida?”

”Nej.”

Han skrev lite grann. Sen gav han mig en utnött, gammal, blå rock.

”Ta på dig den.” sa han. ”Gå och ställ dig sedan vid nybörjarna.”

”Vars är de?” frågade jag med rocken i min hand, men mannen bakom mig knuffade bort mig och sa att det var hans tur nu.  Så jag steg samarbetsvilligt åt sidan och sökte med blicken efter några ’nybörjare’. Överallt gick män i blåa rockar omkring, vissa bar på svärd eller gevär. Men några som utmärkte sig som nybörjare kunde jag inte se.

Jag tittade ner på rocken. Det fanns kvar blodfläckar på den från dens förra ägare. Jag tog på mig den, och lade ner manteln i väskan. Rocken var en aning för stor.

”Du pojk?” sa plötsligt en grov röst bakom mig.

Jag hoppade till och snodde runt. Mannen som ägde rösten hade gråsprängt hår och skägg. Huden var väderbiten. Han tonade upp framför mig, men de bruna ögonen var vänliga.

”Ja?” sa jag frågade, och tillade snabbt: ”Herrn?”

Mannen log och plötsligt kände jag en väldigt tillit för honom.

”Du hör till nybörjargruppen, hörde jag?” sa mannen.

”Jo, herrn.”

”Det är jag som tränar nybörjarna. Följ med mig.”

Mannen började gå och jag var inte sen med att följa efter.

”Jag Sergeant Udme, föresten.” sa mannen. ”Du är..?”

”David.” skyndade jag mig att säga. Sergeant Udme ledde mig bakom ett stort stenhus. ”Härnsjö.”

Sergeant Udme stannade vid en skjutbana. Män stod med gevär och sköt mot halmdockor, med en röd prick utmålat för hjärtat. Tanken vid att de dockorna snart skulle bytas ut mot ritiga människor fick mig att må illa.

Sergeant Udme tog upp ett gevär. Först visade han mig hur man laddade ett; sen satte han gevärskolven mot axeln och tog sikte. Han träffade mitt i hjärtat på dockan.

”Här har du siktet.” sa Sergeant Udme och pekade. ”Den där järnfliken ska vara så liten som möjligt, för att du ska få bäst sikte.”

När han såg min oförstående min förtydligade han:

”Du måste vrida, höja och sänka geväret tills den ser liten ut från ditt synhåll. Om du har försökt tända eld med en glasbit förr, så vet du vad jag menar.”

Det hade jag inte gjort, men jag tror att jag förstod ungefär i alla fall. Sergeant Udme räckte mig geväret. Jag kände hur svetten bröt fram i handflatorna när jag lyfte det. Det enda jag kunde tänka på var att jag lärde mig detta för att döda. För att avsluta folks liv, för att skapa sorg…

”Det gör inget som du missar första gången, det gör de flesta.” sa Sergeant Udme som missförstod min panikslagna blick. ”Försökt nu.”

Jag sköt undan tankarna från död, och satte gevärskolven mot axeln. Gevären vägde ingenting jämfört med plogen. Jag lutade kinden mot gevärets kalla metall och lyfte och flyttade pipan tills den lilla gevärsfliken var liten och tunn. Då sköt jag.

Jag ryckte till när det small över banan. När den tunna röken lagt sig visslade Sergeanten imponerat.

Jag hade träffat någon kant handbredd från den röda pricken på dockan. Ett dödande skott. Sergeant Udme såg glad ut, men jag mådde illa.

”Dig måste vi ha i fronten.” log han mot mig.

Det blev för mycket. Jag ville inte, jag tänkte inte vara bra på att skjuta. Jag ville inte kunna döda någon med ett bra skott.

Jag gjord en grimas och lade ifrån mig geväret.

”Men vad är det?” utbrast Sergeant Udme besviket.

”Jag tänker inte skjuta mer.” mumlade jag. Jag satte mig ner och slöt ögonen. Genast dök den vackra soluppgången upp framför mina ögonlock. Hemma… undrar vad Linda gjorde nu.

”Men det gick ju så bra.” sa Sergeant Udme och förstörde bilden av soluppgången. ”Nästa gång så träffar du nog mitten. Kom nu.”

Men kom igen. Trodde han verkligen att jag surade över att jag inte träffat mitten? Jag kanske var yngst här, men jag var väl inte tre år för det.

”Jag mår illa av…” började jag förklara, men avbröts.

”Om du mår illa av att skjuta på dockor, så har du ingen aning om hur det blir ute på fältet!” sa Sergeant Udme. ”Där kommer det vara blod överallt! Du måste nog tuffa till dig lite.”
Och så skrattade han.

Jag tittade upp och gav Sergeant Udme min allra kyligaste blick. Min tidigare tillit för honom hade försvunnit.

”Bara för att andra inte tänker på att de där dockarna kommer bytas ut mot människor, så betyder det inte att jag gör det.” började jag ilsket. ”Bara för att andra tycker att det är helt normalt att gå över lik för att få mer land, så betyder det inte att jag gör det.” Jag reste mig upp. När jag väl hade börjat, hade jag svårt att sluta. ”Bara för att andra tycker att det är vår rätt att döda andra, så tycker inte jag det! Och bara för att du…” tillade jag viskade ”…tycker att allt det här bara är att skratta åt, så tycker inte jag det.”

Därmed vände jag på klacken och gick rakt iväg, jag visste inte vars, bara bort från träningsbanan, där skotten ekade. Sergeant Udme ropade efter mig, men jag stannade inte.

 

Dagen tillbringade jag med att sitta längs en husvägg och bara vänta. Om kvällen kom skeppet som skulle föra all nya rekryter bort från det som kallas trygget till det som kallas död.

Skeppet hette Flygande Skuggan och var ett stort, fyrmastat skepp. Massa män med blåa rockar klev ombord. Jag anslöt mig med dem. Jag kände mig ostadig när jag gick upp på landgången och kom upp på däck. Där vände jag mig om och såg ut över hamnen. Snart skulle jag lämna mitt hem. Min by. Min stad.

När alla stigit ombord drog de in landgången. Och så var vi på väg. Det var många som kommit för att vinka av sina kära som skulle ut i kriget. Det var fullt med folk som vinkade. Jag kramade relingen hårt. Så fick jag syn på en välbekant figur bland alla andra. Det var Linda. De ljusa lockarna som hon ärvt från mor dansade när hon frenetiskt vinkade till mig med hela armen. Trots att det var så många vid hamnen så stack hon ut, på så sätt att det var lätt att hitta henne med blicken. Det var alltid lätt att hitta henne. Om hon så stod bland en folkmassa på tusen människor så hade hon ändå stuckit ut.

Jag vinkade tillbaka, och hoppades att hon såg mig. Hon kanske bara vinkade mot skeppet utan att veta exakt vars jag var. Jag fick tårar i ögonen och försökte torka bort dem med ärmen. Om de andra männen fick se mig gråta skulle jag bli kallad för vekling. Fast föresten, varför bry sig om vad de tycker? Linda var värd att gråta för.

Så jag lät dem rinna. Flygande Skuggan drog sig mer och mer utåt havs. Jag fortsatte att vinka tills jag inte kunde se hamnen längre, för jag visste att Linda gjorde likadant.

Jag vände mig om. Alla höll på att trängas för att komma under däck och få en sovplats. Jag stannade där jag var. Jag mådde redan illa, att trängas under däck skulle knappast göra saken bättre. Så jag letade upp ett hörn, där jag lät min väska dimpa ner. Sen satte jag mig bredvid den. Tack vare havsvinden hade tårarna på mina kinder torkat.

Jag längtade efter Linda så att det gjorde ont i bröstet. Jag slog armarna om mig själv i ett försök att hålla inne smärtan. Jag hade aldrig anat att det gjorde så här ont att längta. Tänk om jag inte skulle få se Linda igen? Tänk ifall…

Nej! tänkte jag åt mig själv. Sådana tankar var förbjudna. Jag skulle återvända. Jag hade lovat.

 

Trots att sommarnatten var varm, och att jag låg i lä för vinden blev det inte mycket sömn. Skeppet gungade så förfärligt att jag fick ägna hela min uppmärksamhet på att inte kräkas. Jag var glad för att jag valt att ligga här uppe i friska luften istället för under däck.

På morgonen serverades en kall salt gröt. Det var då jag kunde uppskatta hur många som var med. Det var ungefär hundra män som var klädda i billiga rekrytuniformer. Sen var det ytligare fem andra än, som var klädda i finare uniformer. Bland dem fanns Sergeant Udme. Jag trodde att han var arg på mig p.g.a. mina ord igår, med till min förvåning kom han fram till mig när jag höll på att sluka min gröt.

”David, visst var det så du hette?”

”Ja, Sergeant.” sa jag.

Sergeant Udme satte sig bredvid mig. Han verkade generad.

”Jo…” började han. ”Jag har tänkt på det där du sa. Om att… du vet… När vi talades vid i skjutbanan.”

Jag satt alldeles stilla och väntade på att han skulle fortsätta. Han kliade sig i skägget.

”Och… du har rätt.” sa han till min stora förvåning. ”För tusan, varenda ord du sa var sant! Du fick en gammal man att skämmas. Jag har aldrig gillat det här med armén. Men det är tänkt att jag ska lära upp unga rekryter att skjuta, och då ska jag också peppa upp dem till att göra sitt bästa på fältet. Det där jag sa, och att jag skrattade… det var bara för att få dig att skämmas, så att du skulle rycka upp dig. Men istället så fick du mig att skämmas.”

Sergeant Udme tittade på mig. Han plötsliga erkännande gjorde mig chockad.

”Jag växte upp på en bondgård, förstår du.” berättade Sergeant Udme. ”I Norrland. Det är väldigt kallt om vintrarna där. När jag var tjugo brann hela gården ner. Alla utom jag brann inne, för jag var ute på gården då. Jag ansåg att det då inte fanns någonting kvar för mig där, så jag skrev in mig till armén. Då var det ju inget krig, förståss, men kungen ville ändå ha soldater. Alla skrattade åt mig i början, för att jag var bondpojk och hade växt upp… ja, du vet. Inte lika fint som de andra. Men jag fortsatte. Jag mådde dåligt över allt dödande ute på fältet, men i rädslan för att bli retad höll jag god min tills jag vande mig, helt enkelt. Men du ska veta att jag drömmer om de jag dödat varje natt. Jag ser deras ansikten… de är arga.”

Sergeant Udme tystande. Jag bara stirrade honom, utan att förstå varför han öppnade sig så för mig. Jag måste verkligt gjort intryck igår.

”Jag växte också upp på en bondgård.” sa jag tyst. När Sergeant Udme vände sig mot mig tittade jag bort. Att prata om hemma var känsligt, så jag ville inte riktigt att han skulle se mitt ansiktsutryck. Men jag fortsatte berätta. ”Eller bondgård och bondgård… vi har en liten stuga, en matbod och en nätt åker.”

”Vi?” undrade Sergeant.

”Jag och min familj.”

Nu vågade jag titta på Sergeant Udme igen. Han hade ett sorgset utryck, men han smålog lite.

”Har du några vänner där hemma?” frågade han. Jag misstänkte att han ville få mig på bättre humör, kanske få mig att glömma var jag befann mig och vars jag var på väg.

Jag skakade på huvudet och frågade ”Du då?”

Sergeant Udme skrattade.

”I armén får man inga vänner.” sa han. Han slutade le. ”Men jag har en fru, och en dotter. Fast de vill inte veta av mig.”

”Varför inte?”

”För att jag aldrig finns där för dem. Det stämmer ju. Jag älskar dem båda jätte mycket, och det bär mig emot att såra dem. Men armén behöver mig. Och dig också.” tillade han.

Jag grimaserade.

”Jag tänker inte döda någon.”

”Då är du på fel ställe.” sa Sergeant Udme.

”Jag kom inte hit frivilligt.” fräste jag utan att tänka mig för.

Men Sergeant Udme verkade inte ta illa upp.

”Värjeplikt?” frågade han.

Jag vände bort ansiktet innan jag svarade: ”Ja.”

”Då är det ju en annan femma. Var du tvungen att lämna någon du håller av?” undrade Sergeant Udme milt.

Jag nickade.

”En flicka?”

Jag tänkte på Linda.

”Ja.”

”Vad heter hon då?”

”Linda.”

Ur ögonvrån såg jag hur Sergeant Udme smålog, och jag skyndade mig att säga:

”Det är min syster.”

”Åh.” sa Sergeant Udme och slutade le. ”Hur gammal är hon?”

”Tolv.”

”Saknar du henne?”

Jag tittade ner i min skål med gröt.

”Ja.”

Kapitel 1

Linda

 

David är den bästa bror man kan tänka sig. Han har ljusbrunt hår, som han hastigt skurit kort med en kniv, vilket ger honom en taggig frisyr. Hans ögon har exakt samma färg som himlen en molnfri dag, och när han ler kan man inte låta bli att le tillbaka.

Sen far dog har han helt tagit över jobbet med jordbruket. Farfar har försökt hjälpa honom, men han är så gammal och har så ont.

Att dra plogen själv är ett hårt jobb, men David klagar aldrig. Och när han kommer hem efter dagens arbete ute på åkern, så döljer han alltid för mig hur trött han är.

De andra pojkarna i byn retar honom. Jag har sett hur de puttar ner honom i jorden och skriker glåpord. Men när jag frågade honom om det, log han bara och sa:

”Men Linda, var har du fått det ifrån?”

Så jag nämnde det aldrig igen. Men jag kunde samtidigt inte förstå hur någon kunde vilja David något ont. Han tog på sig hela ansvaret för vår familj: för mor, för farfar och för mig. Större än så här inte vår familj, som man inte räknar med David förstås. Utan Davids arbete ute på gården skulle vi alla svälta om vintern.

David har inga vänner i vår by. Han säger också att han inte behöver några, så länga han har mig.

Jag har en vän, Greta, men jag hade ändå inte klarat mig utan David. David är som klistret som håller oss samman. Han hindar oss från att falla sönder av förtvivlan, över det faktum att vi knappt kan betala skatterna. Speciellt nu när krig råder i Sverige, landet som vi bor i, då är det extra fattigt.

Kriget började för fem år sedan. Det var vår kung, Karl XII som startade det. Jag hatar krig. Det spiller bara människors liv. Jag vare sju år när det startade, samma år som far dog.

 

En dag, det var en måndag och solen sken, satt jag i vår lilla stiga, i det rum som var hall, kök och matsal på samma gång. Vår stuga bestod bara av de här rummen och två rum till. Ett sovrum för mig för mor, och ett för David och farfar. Jag och mor lappade kläder. Jag stack metallnålen ut och in mellan en tygbit som skulle täcka hålet på ett par byxor. David var ute på åkern. Farfar rensade en fisk, som han hade fångat.

Allt var så vanligt. Att något som skulle förändra mitt liv totalt snart skulle inträffa verkade närmast omöjligt.

 

Det första tecknet, var hovarna som kom klapprande. Vi alla tittade upp när vi hörde det. Vår stuga låg i utkanten av en skog, varför skulle någon rida hit?

Mor, som satt närmast den öppna glugg som agerade fönster, höjde ögonbrynen och reste sig för att kika ut. Hon blev genast likblek.

”Vad?” utbrast farfar och jag i kör, och skyndade fram till gluggen. Jag blev genast lika blek som mor.

Utanför vår stuga stod två sadlande hästar. Men det var inte de som oroade oss, utan deras ryttare som höll på att stiga av. Det var två män, klädda i arméns blåa uniformer. De hade svärd i bältet. Den ene av dem höll i ett pergament.

De båda soldaterna började gå mot ytterdörren. Det var det andra tecknet. Vi alla borde ha flytt hals över huvud då, men vi var förstelnade.

De knackade på dörren.

Mor lyckades samla sig så pass att hon kunde gå och öppna ytterdörren.

”Fru Härnsjö?” frågade en av soldaterna. Hans tonfall var artigt och vänligt, men jag litade inte en sekund på honom.

”Ja.” svarade mor vagt.

”Vi är från den svenska armén. På uppdrag och order av kungen. Kan vi stiga in?”

Mor klev åt sidan och soldaterna steg in. Den ene var lång, med mustasch och gråa ögon. Den andre var kraftig med rött skägg och bruna ögon. Jag gillade ingen av dem. De uppträdde sig förnämt, som om de inbillade sig att de var värda mycket mer än oss andra.

De betackade med skeptiska blickar rummet, farfar, mor och mig. Den långe harklade sig och vecklade upp pergamentet. Han läste:

”Hans storhet, kungliga höghet Karl XII befaller att en man från varje hushåll ska gå med i armén. Detta är en svensk medborgares skyldighet…”

Soldaten fortsatte, men jag lyssnade inte längre. Han ord ekade i huvudet. ”En man från varje hushåll ska gå med i armén…” En man från vår familj skulle tvingas att gå med i armén. Farfar eller David. Vi skulle förlora en familjemedlem.

Jag var tvungen att sätta mig ner. Jag vill egentligen springa därifrån. Eller försvinna. Bara sådär. I tomma luften. Försvinna från det här hemska landet, och den här hemska kungen som ville ta min familj ifrån mig…

”Jag antar…” sa farfar och sträckte på sig. ”Att jag får gå med i armén då.”

Soldaterna granskade honom missnöjt.

”Du är för gammal.” konstaterade de. ”Finns det några fler i er familj?”

Mor öppnade munnen för att svara, när en hästs gnäggning hördes utanför. Alla vred huvudet och tittade ut genom gluggen. Den syn som mötte mig, skrämde livet ur mig.

Det var David. Svettig och med ärmarna uppkavlade gick han mot vår stuga. Han stirrade förundrat på hästarna.

Ni kanske undrar hur David kunde skrämma livet hur mig. Men det var inte själva David som skrämde mig, utan det faktum att han var där. Nu skulle de ta honom. David skulle tvingas gå med i armén.

Visst finns det de som återvänt från armén. Men de är inte sig själva. De kan ha förlorat en kroppsdel. Eller så har de blivigt galna av all död de sett.

Och någonstans, inom mig, visste jag att om David gick med i armén så skulle han inte återvända. Han skulle bli dödad, i sin första strid. David skulle aldrig kunna förmå sig att försvara sig själv mot fienden. Han kunde inte ens förmå sig att slakta en gris! Aldrig att han skulle kunna skjuta en annan människa.

David såg våra ängsliga blickar genom gluggen.

”Vad är det?” ropade han till oss. Mor såg bort med tårar i ögonen. Jag försökte svara men kunde inte få rösten att lyda. Då rusade han fram till stugan och slet upp dörren.

Han tvärstannade när han fick syn på soldaterna. Han stirrade på dem, utan att förstå vad som höll på att hända.

”God dag.” sa den soldat som inte höll i pergamentet. ”Hör du till den här familjen?”

David nickade och kastade en skrämd blick åt vårt håll.

”Vi är från den svenska armén.” sa soldaten. ” Vi kommer med order från kungen.”

Den andre soldaten vecklade på nytt upp pergamentet och läste upp innehållet. David bleknade mer för varje ord.

”Vad menas med det?” sa han så lågt att det inte blev mer än en viskning. Jag var övertygad om att förstod vad det betydde, men att han inte ville förstå.

Soldaterna utväxlade en road blick.

”Det betyder att du ska infinna dig på torget klockan tolv för att skriva in dig till armén.”

”Men… men…” stammade David. ”Jag kan inte döda någon!”

”Då får du väll servera soppa då.” sa den rödhårige ironiskt, och dom både brast ut i gapskratt.

Sen sa den adjö och gick. Och efter sig lämnade de förstörelse.

 

På kvällen, efter det all mor gråtit ögonen ur sig och David suttit blek och tyst, gikc jag ut till boden. Där tog jag en väska, fyllde den med en kniv, en vattensäck och torkad fisk. Sen gick jag in igen.

David satt vid matborden och stirrade ner på träet. Farfar och mor hade gått och lagt sig. Tack vare att det var sommar, och somrarna i Sverige var alltid ljusa så att behövdes några vaxljus.

Jag satte mig mittimot honom och lade väskan på borden mellan oss.

”Du måste rymma.” sa jag. ”Nu.”

David tittade upp från bordet. Hans blick gled från mig till väskan. Sen skakade han på huvudet.

”Nej.” sa han bestämt. ”Om jag rymmer, så kommer de att straffa er i mitt ställe. Jag måste skriva in mig i morgon, Linda. Jag har inget val.”

Gråten började välla upp i halsen, men jag höll envist tillbaka den.

”Då kommer du att dö.” sa jag. ”Du vet lika väl som jag att du inte kommer överleva några strider! Att rymma är din enda chans!”

”Nej Linda!” utbrast David.  ”Det går inte, kan du inte bara acceptera det?”

Nej! ville jag skrika. Jag tänker inte acceptera att min bror går och dör, för någon dum kung som vill ha mera mark.

Men jag kunde inte skrika det. För i nästa sekund började jag gråta.

Snyftningarna rev i bröstet och tårarna svämmade över. Jag försökte hålla tillbaka dem, men det gick inte. Jag hatade att behöva gråta inför David. Han som aldrig grät, han som alltid stod med ryggen rak och huvudet höjt. Han som alltid var stark. Jag ville vara som honom. Men jag kunde inte. Därför hatade jag att gråta inför David.

Men David föraktade mig inte för att jag grät, nej, självklart inte. David är inte sån. Han reste sig från sin stol och satte sig bredvid mig. Där tog han mig i sin famn och höll mig tätt intill sig. Jag pressade ansiktet mot hans axel och skakade av gråt.

”Såja.” mumlade David tröstande. ”Allting kommer att bli bra. Jag kommer tillbaka.”

”Lova!” snyftade jag. ”Lova att du återvänder!”

Jag ville så förtvivlat gärna ha det där löftet; han var tvungen att komma tillbaka, annars så skulle vi inte klara oss. Jag skulle inte klara mig.

”Jag lovar.” svor David.

Och dom två orden, som sedan skulle betyda så mycket för mig, var dom sista orden jag hörde av David innan han gick med i armén.

......................................................................................................................................................................

Kommentera gärna :)