Kapitel 1

Kapitel 1

Linda

 

David är den bästa bror man kan tänka sig. Han har ljusbrunt hår, som han hastigt skurit kort med en kniv, vilket ger honom en taggig frisyr. Hans ögon har exakt samma färg som himlen en molnfri dag, och när han ler kan man inte låta bli att le tillbaka.

Sen far dog har han helt tagit över jobbet med jordbruket. Farfar har försökt hjälpa honom, men han är så gammal och har så ont.

Att dra plogen själv är ett hårt jobb, men David klagar aldrig. Och när han kommer hem efter dagens arbete ute på åkern, så döljer han alltid för mig hur trött han är.

De andra pojkarna i byn retar honom. Jag har sett hur de puttar ner honom i jorden och skriker glåpord. Men när jag frågade honom om det, log han bara och sa:

”Men Linda, var har du fått det ifrån?”

Så jag nämnde det aldrig igen. Men jag kunde samtidigt inte förstå hur någon kunde vilja David något ont. Han tog på sig hela ansvaret för vår familj: för mor, för farfar och för mig. Större än så här inte vår familj, som man inte räknar med David förstås. Utan Davids arbete ute på gården skulle vi alla svälta om vintern.

David har inga vänner i vår by. Han säger också att han inte behöver några, så länga han har mig.

Jag har en vän, Greta, men jag hade ändå inte klarat mig utan David. David är som klistret som håller oss samman. Han hindar oss från att falla sönder av förtvivlan, över det faktum att vi knappt kan betala skatterna. Speciellt nu när krig råder i Sverige, landet som vi bor i, då är det extra fattigt.

Kriget började för fem år sedan. Det var vår kung, Karl XII som startade det. Jag hatar krig. Det spiller bara människors liv. Jag vare sju år när det startade, samma år som far dog.

 

En dag, det var en måndag och solen sken, satt jag i vår lilla stiga, i det rum som var hall, kök och matsal på samma gång. Vår stuga bestod bara av de här rummen och två rum till. Ett sovrum för mig för mor, och ett för David och farfar. Jag och mor lappade kläder. Jag stack metallnålen ut och in mellan en tygbit som skulle täcka hålet på ett par byxor. David var ute på åkern. Farfar rensade en fisk, som han hade fångat.

Allt var så vanligt. Att något som skulle förändra mitt liv totalt snart skulle inträffa verkade närmast omöjligt.

 

Det första tecknet, var hovarna som kom klapprande. Vi alla tittade upp när vi hörde det. Vår stuga låg i utkanten av en skog, varför skulle någon rida hit?

Mor, som satt närmast den öppna glugg som agerade fönster, höjde ögonbrynen och reste sig för att kika ut. Hon blev genast likblek.

”Vad?” utbrast farfar och jag i kör, och skyndade fram till gluggen. Jag blev genast lika blek som mor.

Utanför vår stuga stod två sadlande hästar. Men det var inte de som oroade oss, utan deras ryttare som höll på att stiga av. Det var två män, klädda i arméns blåa uniformer. De hade svärd i bältet. Den ene av dem höll i ett pergament.

De båda soldaterna började gå mot ytterdörren. Det var det andra tecknet. Vi alla borde ha flytt hals över huvud då, men vi var förstelnade.

De knackade på dörren.

Mor lyckades samla sig så pass att hon kunde gå och öppna ytterdörren.

”Fru Härnsjö?” frågade en av soldaterna. Hans tonfall var artigt och vänligt, men jag litade inte en sekund på honom.

”Ja.” svarade mor vagt.

”Vi är från den svenska armén. På uppdrag och order av kungen. Kan vi stiga in?”

Mor klev åt sidan och soldaterna steg in. Den ene var lång, med mustasch och gråa ögon. Den andre var kraftig med rött skägg och bruna ögon. Jag gillade ingen av dem. De uppträdde sig förnämt, som om de inbillade sig att de var värda mycket mer än oss andra.

De betackade med skeptiska blickar rummet, farfar, mor och mig. Den långe harklade sig och vecklade upp pergamentet. Han läste:

”Hans storhet, kungliga höghet Karl XII befaller att en man från varje hushåll ska gå med i armén. Detta är en svensk medborgares skyldighet…”

Soldaten fortsatte, men jag lyssnade inte längre. Han ord ekade i huvudet. ”En man från varje hushåll ska gå med i armén…” En man från vår familj skulle tvingas att gå med i armén. Farfar eller David. Vi skulle förlora en familjemedlem.

Jag var tvungen att sätta mig ner. Jag vill egentligen springa därifrån. Eller försvinna. Bara sådär. I tomma luften. Försvinna från det här hemska landet, och den här hemska kungen som ville ta min familj ifrån mig…

”Jag antar…” sa farfar och sträckte på sig. ”Att jag får gå med i armén då.”

Soldaterna granskade honom missnöjt.

”Du är för gammal.” konstaterade de. ”Finns det några fler i er familj?”

Mor öppnade munnen för att svara, när en hästs gnäggning hördes utanför. Alla vred huvudet och tittade ut genom gluggen. Den syn som mötte mig, skrämde livet ur mig.

Det var David. Svettig och med ärmarna uppkavlade gick han mot vår stuga. Han stirrade förundrat på hästarna.

Ni kanske undrar hur David kunde skrämma livet hur mig. Men det var inte själva David som skrämde mig, utan det faktum att han var där. Nu skulle de ta honom. David skulle tvingas gå med i armén.

Visst finns det de som återvänt från armén. Men de är inte sig själva. De kan ha förlorat en kroppsdel. Eller så har de blivigt galna av all död de sett.

Och någonstans, inom mig, visste jag att om David gick med i armén så skulle han inte återvända. Han skulle bli dödad, i sin första strid. David skulle aldrig kunna förmå sig att försvara sig själv mot fienden. Han kunde inte ens förmå sig att slakta en gris! Aldrig att han skulle kunna skjuta en annan människa.

David såg våra ängsliga blickar genom gluggen.

”Vad är det?” ropade han till oss. Mor såg bort med tårar i ögonen. Jag försökte svara men kunde inte få rösten att lyda. Då rusade han fram till stugan och slet upp dörren.

Han tvärstannade när han fick syn på soldaterna. Han stirrade på dem, utan att förstå vad som höll på att hända.

”God dag.” sa den soldat som inte höll i pergamentet. ”Hör du till den här familjen?”

David nickade och kastade en skrämd blick åt vårt håll.

”Vi är från den svenska armén.” sa soldaten. ” Vi kommer med order från kungen.”

Den andre soldaten vecklade på nytt upp pergamentet och läste upp innehållet. David bleknade mer för varje ord.

”Vad menas med det?” sa han så lågt att det inte blev mer än en viskning. Jag var övertygad om att förstod vad det betydde, men att han inte ville förstå.

Soldaterna utväxlade en road blick.

”Det betyder att du ska infinna dig på torget klockan tolv för att skriva in dig till armén.”

”Men… men…” stammade David. ”Jag kan inte döda någon!”

”Då får du väll servera soppa då.” sa den rödhårige ironiskt, och dom både brast ut i gapskratt.

Sen sa den adjö och gick. Och efter sig lämnade de förstörelse.

 

På kvällen, efter det all mor gråtit ögonen ur sig och David suttit blek och tyst, gikc jag ut till boden. Där tog jag en väska, fyllde den med en kniv, en vattensäck och torkad fisk. Sen gick jag in igen.

David satt vid matborden och stirrade ner på träet. Farfar och mor hade gått och lagt sig. Tack vare att det var sommar, och somrarna i Sverige var alltid ljusa så att behövdes några vaxljus.

Jag satte mig mittimot honom och lade väskan på borden mellan oss.

”Du måste rymma.” sa jag. ”Nu.”

David tittade upp från bordet. Hans blick gled från mig till väskan. Sen skakade han på huvudet.

”Nej.” sa han bestämt. ”Om jag rymmer, så kommer de att straffa er i mitt ställe. Jag måste skriva in mig i morgon, Linda. Jag har inget val.”

Gråten började välla upp i halsen, men jag höll envist tillbaka den.

”Då kommer du att dö.” sa jag. ”Du vet lika väl som jag att du inte kommer överleva några strider! Att rymma är din enda chans!”

”Nej Linda!” utbrast David.  ”Det går inte, kan du inte bara acceptera det?”

Nej! ville jag skrika. Jag tänker inte acceptera att min bror går och dör, för någon dum kung som vill ha mera mark.

Men jag kunde inte skrika det. För i nästa sekund började jag gråta.

Snyftningarna rev i bröstet och tårarna svämmade över. Jag försökte hålla tillbaka dem, men det gick inte. Jag hatade att behöva gråta inför David. Han som aldrig grät, han som alltid stod med ryggen rak och huvudet höjt. Han som alltid var stark. Jag ville vara som honom. Men jag kunde inte. Därför hatade jag att gråta inför David.

Men David föraktade mig inte för att jag grät, nej, självklart inte. David är inte sån. Han reste sig från sin stol och satte sig bredvid mig. Där tog han mig i sin famn och höll mig tätt intill sig. Jag pressade ansiktet mot hans axel och skakade av gråt.

”Såja.” mumlade David tröstande. ”Allting kommer att bli bra. Jag kommer tillbaka.”

”Lova!” snyftade jag. ”Lova att du återvänder!”

Jag ville så förtvivlat gärna ha det där löftet; han var tvungen att komma tillbaka, annars så skulle vi inte klara oss. Jag skulle inte klara mig.

”Jag lovar.” svor David.

Och dom två orden, som sedan skulle betyda så mycket för mig, var dom sista orden jag hörde av David innan han gick med i armén.

......................................................................................................................................................................

Kommentera gärna :)


Kommentarer
Postat av: June

Jätte bra! Jag älskar den!

2011-02-13 @ 21:47:45
Postat av: Vera

Du är så j*vligt duktig på att skriva! Jag gillar denna jätte mycket, lite små dramatisk, spännande ända fRån början, och enkel att följa och förstå. Den har jätte bra flyt, dessutom!

2011-02-22 @ 17:31:55
URL: http://author.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0