Kapitel 1 (del 1)

Ja, här kommer kapitel 1. Men eftersom att kapitelet blev så långt att det troligtvis blir drygt att läsa allt på en gång, då delar jag upp den i två delar.
Här kommer del 1:
........................................................................................................................................................
</form>
<img src="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/images/2010/ls-min-bok_113489606.jpg">
<ul>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/june/forsta-kapitlet.html">Prolog</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/june/forsta-kapitlet.html">Kapitel 1</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-2.html">Kapitel 2</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-3.html">Kapitel 3</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-4.html">Kapitel 4</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-5.html">Kapitel 5</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-6.html">Kapitel 6</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-7.html">Kapitel 7</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-8.html">Kapitel 8</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-9.html">Kapitel 9</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/july/kapitel-10.html">Kapitel 10</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/august/kapitel-11.html">Kapitel 11</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/august/kapitel-12.html">Kapitel 12</a></li>
<li><a href="http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/2010/august/epilog.html">Epilog</a></li>
<br />

Kapitel 1

Hur allting började

En natt år 1752 i Transsylvanien

 

”Gabriel, spring!”

Far gallskrek bakom mig, samtidigt som varulven bakom oss brakade fram genom korridoren. Det var en stor varulv, med svart päls och röda ögon. Den hade kommit mitt i natten till vårat hus, och brutit sig in genom porten. För tio minuter sen hade jag sovit lugnt i min säng. Nu flydde jag för livet.

Trots att det var fars jobb att bekämpa monster av olika slag, var hans blick panikslagen. Han var med i en hemlig organisation som hette GVH. Det stod för Guds vänstra hand. Deras jobb var att utrota alla djävulens otyg, som varulvar. Far hade varit med i GVH så länge jag kunde minnas. Han har berättat en massa fakta för mig, och varnat mig för faror. Far berättade om hur man besegrat monstren, hur monster levde och hur jag skulle känna igen olika sorter. Min högsta dröm var att också bli en i GVH, precis som min far.  Jag ville slåss mot ondska.

Men far stannade inte för att slåss med varulven. Det var för farligt med mig i närheten, och varulven var så stor.

Far sköt mig nedför en betong trappa, som ledde till källaren. I källaren hade vi en underjordisk tunnel ut. Jag hade aldrig använt den, men far hade visat mig vars den låg för nödfall som nu.

Varulven vrålade och frös varenda läm i mig till is.

Vi kom ner i källaren. Först passerade vi ett rum fyllt med vapen. Far ryckte åt sig en påle av silver. Silver: Det enda som kunde döda en varulv.

Vi sprang in i nästa rum. Det var ett tomt, kallt betong rum med endas en tavla och ett bord som inredning. Bakom tavlan fanns en lucka. Bakom den luckan, fanns en flyktgång som ledde ut i skogen. Jag hade aldrig använt tunneln förut, och visste inte riktigt hur lång den egentligen var.

Far låste den tjocka ekdörren bakom oss. Den skulle inte hindra varulven, men möjligtvis uppehålla honom i en tillräckligt lång tid för att vi skulle hinna fly.

Jag kände mig helt förlamad av skräck, men lyckades ändå rusa fram och hänga ner tavlan. Jag hade aldrig gillat den målningen. Den visade ett slagfält mellan vampyrer och människor. Vampyrerna hade vunnit och höll på att suga blodet ur människorna.

Luckan, vars tunneln dolde sig bakom, var i oljat trä. En rostig hasp fanns på den vänstra sidan. Jag började försöka pilla upp den, men mina händer skakade så mycket att det var omöjligt. Varulven röde om i vapenrummet.

Far dök upp vid min sida, och fick upp haspen med ett enda knyck. Bakom luckan dolde sig ett svart hål, en tunnel. Far knäppte sina händer med handflatorna uppåt och böjde sig ner, på samma sätt som när jag behövde hjälp med att komma upp i sadeln. Jag grep tag i luckan och placerade foten i fars händer. Jag tvekade i någon sekund.

”Men in då!” röt far.

Han brukade aldrig ryta, men nu försökte varulven vräka omkull ekdörren. Snart skulle den lyckas.

Jag hoppa in i tunneln och började krypa. Jord och småsten rispade mot mina knän och handflator. Far tog sats.

Med ett enormt brak kom varulven igenom ekdörren. Jag bet mig i läppen för att inte skrika av den skräck och panik som vällde upp inom mig. Far hoppade in i tunneln samtidigt som varulven vrålade och försökte få tag på honom. Efteråt undrade jag hur far bar sig åt för att komma igenom den där smala tunnel, lika snabbt som en sjuårig pojke (som jag var då). Men hur som helts så kröp vi tätt efter varandra igenom tunnel. Snart dog varulvens vrål bort, och det illa ljus från källaren försvann. Jag tror att jag råkade sätta handen på en mus. Jag började helt plötsligt tänka på mor. Mor hade varit rädd för möss och råttor.

Ülva, hette hon. Hon hade haft ljust hår, och mina mörkblåa ögon. Hon dog när jag var sex i hjärtinfarkt. Far hade blivit så deprimerad att han inte ätit på dagar. Det var en svår tid för mig, som jag ännu inte riktigt kommit över. När far var ute och jagade monster, så hade hon och jag alltid hållit varandra sällskap. När hon försvann, hade det blivigt riktigt ensamt för mig.

Tunneln började gå uppåt. Rätt som det var stötte jag huvudet i en trälucka.

”Försök hitta haspen.” sa far ivrigt.

Jag trevade med fingrarna tills jag hittade en hasp, lika rostig som den förra. Jag hakade med lätthet av den, och fick sedan uppbåda all min kraft för att lyfta luckan. Lättad över att slippa den trånga tunneln klättrade jag upp. Jag kom till en liten glänta, med nerbetat gräs, troligtvis av hjortar. Gläntan omgavs av granar. Vårt hus låg bredvid en skog, så vi var troligtvis i den skogen nu. Fullmånen lyste upp gläntan, men där granarna stod för täta för att kunna släppa in månljuset, var det helt svart.

Far kom upp och ställde sig bakom mig.

”Hur mår du?” frågade han.

Jag ljög inte och sa att jag mådde bra. Far kunde se när man ljög.

”Jag är rädd.” viskade jag och stirrade ner på mina fötter.

”Jag var det med.” erkände far utan att skämmas.

”Vad gjorde varulven hos oss?” frågade jag vidare utan att släppa mina bara fötter med blicken.

Far suckade.

”Jag har försökt döda honom förut. För något halvår sedan. Han kände igen min lukt, och det ledde till vårt hus. Jag har alltid fruktat att mitt jobb skulle försätta dig i fara. Förlåt, Gabriel. Jag…”

Han avbröt sig, för vi hade båda hört det. En knäckande gren. En låg morrning. Jag lyfte långsamt blicken och stirrade in i skogen, för att möta ett par röda ögon.

”Gabriel…” viskade far. ”Ner i tunneln.”

Jag backade och sjönk ner i hålet. Far hade menat jag att skulle krypa tillräckligt djupt ner i tunneln för att vara utan fara, men jag kunde inte. Jag var tvungen att se vad som skulle ske. Därför drog jag igen luckan så pass att jag ändå kunde se ut. Far vände sig mot varulven, stirrade den obevekligt i ögonen. Han kramade silverpålen i ena handen.

Under några ögonblick var varulvens låga morrande och fars lugna andhämtning allt som hördes. Sen anföll varulven.

Varulven kastade sig fram, hoppade över mig och hade landat över far om han inte flyttat på sig. Varulvar kunde lika en varg på långt håll. Men nära, var det många olikheter. Bakbenen är mycket längre och kraftigare än på en vanlig varg, vilket gjorde att en varulv lika gärna kunde gå på två ben som fyra. Ögonen hade två färger: Gula och röda. Var de gula, var människan långt där inne god. Men var de röda, var människan ond. Det enda en varulv tänker på, är att döda. Så mycket som möjligt. Varulvar har längre klor och längre tänder än en varg. Och på tänderna finns ett gift, som antingen skulle förlama dig av smärta, eller (om du väntar länge nog) förvandla dig till en varulv.

Varulven gjorde ett nytt anfall mot far. Far parerade skickligt, och tänkte springa under varulven och på så sätt komma åt ryggen. Men varulven genomskådade det. Den slog ner med tassen, och skrapade med klorna längs hans rygg och slog ner honom till marken. Silverpålen rullade ur hans hand och han försökte resa sig, men lyckades inte. Under en evighets långt ögonblick förstod jag att far skulle dö om jag inte gjorde någonting.

Jag drog mig upp ur tunneln. Luckan föll igen bakom mig när jag reste mig upp. Benen darrade så mycket att det var ett under att jag inte föll ihop. Varulven vände sig mot mig och morrade hotfullt. Långsamt, utan att släppa varulven med blicken böjde jag mig ner och tog upp silverpålen. För ett ögonblick mötte jag fars blick. Han skakade på huvudet. ”Gör det inte.” sa hans blick. Men vad kunde jag göra?

Jag tittade upp mot varulven igen. Den hade aldrig släppt mig med blicken. Jag visste inte vad jag skulle göra. Varulven tog ett steg mot mig. Jag kunde svära på att den log.

Plötsligt hoppade den med ett vrål mot mig. Jag skrek av ren skräck, och höjde silverpålen. Far skrek ”Nej!”. Sen hände en massa saker under loppet av några sekunder, men för mig kändes de sekunderna väldigt långsamma.

Varulven stötte omkull mig och begravde tänderna djupt ner i min vänstra arm. Jag vrålade av den enorma smärtan. Men på något sätt lyckades jag samtidigt trycka in silverpålen i varulven. Svart blod vällde över mig, och varulven vrålade, ett ljud som ekade i natten. Jag tror att far skrek också, men det var svårt att urskilja. Allt som existerade var smärtan.

Varulven låg över mig och tryckte mig mot marken. Det började svarta för ögonen. Trycket lättade, när varulven åter förvandlades till människa. När en varulv dör i vargskepnad, förvandlas denne åter till en människa. Detta gör att det blir svårt att bevisa att varulvar existerar , eftersom man bara har en människokropp att visa upp. Enda chansen för att bevisa att de finns, är att fånga en varulv levande, vilket är ytterst svårt. Men GVH´s uppgift är inte att fånga varulvar och andra monster, utan att döda dem.

Far vräkte undan kroppen från mig. Först då, var det som att den verkliga smärtan kom. Det före, hade bara varit ett myggbett. Nu kom hugget, för nu lyste fullmånen på mig, och aktiverade giftet i såret. Min arm brann. Muskler vred och vände på sig. Ett smärtfyllt skrik ljöd, men om det var jag som skrek visste jag inte. Jag såg far genom smärtan, och ville be honom att hugga av armen, döda mig, vad som helts, bara smärtan slutade. Men det enda som kom ur min mun var skrik.

Jag såg trädtoppar, stjärnor, och fullmånen. Kunde inte riktigt greppa någonting. Utan att jag visste det, lyfte far upp mig, trots sina skador på ryggen, och trots att jag vred mig som en mask, och bar mig hem. Vårt hem är ett stort hus i sten, med ett stall bredvid. Han bar in mig i huset, och vidare till sitt arbetsrum och lade mig på en bädd. Det fanns inga fönster där, så fullmånsljuset försvann. Smärtan dämpades, och jag lyckades hålla mig från att skrika genom att bita mig hårt i läppen.

Far hällde upp en vit vätska i en spruta och vände sig mot mig. Först då gick det upp för mig vad som verkligen hänt. Jag hade blivigt biten av en varulv. Vid nästa fullmåne, skulle jag förvandlas till en blodlysten varg. Jag skulle bli ett monster, en fara för samhället. Fars jobb var att döda sådana som jag. Han var tvungen att döda mig.

Jag trodde då att sprutan med vätskan skulle döda mig. Men när han närmade sig, kämpade jag inte emot. Jag var inte rädd. Stoppa bara smärtan, far, tänkte jag.  Gör vad du måste.

Far sprutade in vätskan i min friska arm. Då kom jag på att det behövdes äkta silver för att döda en varulv, alltså så kunde inte detta döda mig. Senare skulle jag få veta att vätskan som han gav mig, var morfin. Innan jag visste ordet av det dämpades smärtan och jag föll i sömn.

Senare berättade far för mig vad han gjorde medan jag var i min drogade sömn. Först, hade han övervägt att skjuta mig med en silverkula. Men han kunde inte. Jag var hans enda familj. Hans son. Trots att jag nästan ville att han skulle skjuta mig, så förstod jag att han inte kunde. Jag skulle aldrig kunna döda honom, lika lite som han skulle kunna döda mig.

Så han hade skrivit ett brev, till sin vän Garach Hamish, som också var medlem i GVH. Garach har en son, som heter Mikael. Mikael var min enda lekkamrat någonsin. Det var för farligt för mig att beblanda mig med andra barn, eller farligt för GVH får man säga. De var rädda att jag skulle avslöja organisationen för någon.

Men eftersom Mikaels far också var en i GVH, så fick jag leka med honom. Vi hade jättekul ihop, och vi var lika varandra. Både jag och Mikael är döpta efter änglar. Vi båda drömde om att en dag också bli medlemmar i GVH. Mikael hade fortfarande sin chans, även om den drömmen aldrig skulle bli sann för mig.

Brevet som far skrev till Garach löd såhär:

 

Min vän Garach.

Något fruktansvärt har hänt. En varulv bröt sig in i vårt hus. När Gabriel, mitt älskade barn, försökte rädda mig från döden blev han biten. Du vet väl vad som händer då. Det är med darrande händer som jag skriver detta brev. Gabriel ligger nedsövd bredvid mig, men icke kan jag förmå mig att döda honom, ty jag älskar honom för mycket. Hjälp mig.

Jag kan inte döda min son.

A. Dransen

Far skickade iväg brevet med en brevduva. Det skulle dröja en timme innan den nådde fram, och ytligare två timmar innan Garach kommit hit.

 

Jag började smått vakna från morfinet. Först kom smärtan. Obarnhättig. Giftet hade redan spridit sig genom hela armen och börja komma till hjärtat. Sen kom hörseln. Jag hörde hulkningar och snyftningar. Sen kom synen, och jag såg honom.

Far satt med ryggen mot mig, och grät. Han grät så att axlarna skakade. Jag var förlamad, och inte av morfinet. Utan av att min far fällde tårar. Jag hade aldrig sett honom gråta förr. Far hade alltid verkat så stark och obrytbar i mina ögon. Nu grät han. Jag ville trösta honom, men kunde inte tala. Kunde inte röra mig. Bara se på.

Han hade bytt sin blodiga, trasiga skjorta till en ny och ren. Det visste jag inte då, men han hade också lagt om sina sår på ryggen.

Själv kände jag att han lindat om bettet på armen, trots att det slutat blöda. Far kände min blick och vände sig om. Han såg länge på mig med sina rödkantade ögon. Först såg han så oändligt sorgsen ut, men plötsligt tändes plötsligt något i hans ögon. Han sken upp.

”Det här ska fixa sig, Gabriel.” sa han och reste sig upp. ”Allt kommer att ordna sig.”

Jag ville tro honom, men kunde inte. Han gick ut ur rummet.

 

Under den timme som det tog för far att komma tillbaka, hann morfinet sluta ha kontroll över min kropp. Jag låg ned och kved av giftet. Den hade nådde hjärtat nu. För varje hjärtslag, pumpade hjärtat ut giftet i min kropp. Det gjorde så ont, att jag övervägde att stiga upp och sticka närmaste kniv i mig, men jag kunde inte röra mig heller.

Far kom in. Han hade på sig sin svarta kappa och sina läderhandskar. Han såg upprymd ut, och tog upp mig i famnen. Jag skrek till av smärtan, men far stannade inte för det utan bar mig raskt ut på gården. Där, otåligt trampandes i gruset, stod våra två hästar Jumkin och Hamkin. De stod fastspända för våran vagn. Trots att vi hade ett sånt stort hus, hade vi inga tjänare. Så jag brukade hjälpa far att ta hand om Jumkin och Hamkin.

Far öppnade vagnsdörren och lade mig på en av bänkarna i vagnen. På den andra bänken låg en tjock resväska. Först då förstod jag. Vi skulle fly.

Far satte sig på kuskbocken och manade fram hästarna tills de galopperade vildsint fram. Jag skumpade ner från min bänk till golvet. Jag landade på armen med bettet, och skrek högt när det högg till. Som kronan på verket, sken månljuset in genom vagnsdörrens fönster. Jag vred mig av och an. Tårarna rann, och jag skrek till då och så. Men far saktade inte ner. Tack vare att han skrivit till Garach, visste han vad som hänt och skulle resa till huset. Och komma efter oss. Far kunde inte döda mig, men Garach kunde. När han väl upptäckt att vi flytt, skulle han kontakta alla GVH- medlemmar han kände. Och jag skulle vara bytet. Det som de jagade. Det som far skyddade.

Först när gryningen kom saktade far ner farten, och lät hästarna skritta. Månen hade försvunnit, och min smärta hade dämpas. Jag låg på rygg på vagnens golv. På mina kinder fanns torkade tårar. Jag hade ont i halsen efter att ha skrikit hela natten.

Far stannade hästarna med ett lugnt ”Prooo.” Han gick ner från kuskbocken och öppnade vagnsdörren. Jag behövde inte säga något för att han skulle förstå hur jag hade det.

Far hjälpte mig upp till den mjuka bänken igen.

”Vars är vi på väg?” frågade jag hest.

Far ville inte möta min blick när han svarade.

”Vi ska till Italien.”

Vi bodde i Transsylvanien. Italien låg flera mil bort, i sydväst

”Varför ska vi lämna Transsylvanien?”

”Det är för farligt för dig här. GVH… jag kan inte stanna. Jag har svikit min ed till GVH, och döms därför till döden. Och du kommer dödats för…” hasplade far ur. Han gav mig blicken som betydde att han sagt för mycket, avslöjat tankar som inte var lämpiga för en sjuårig pojke. Man pratar inte med en sjuårig pojke om att om de stannar i sitt hemland, så kommer de att dödats. Men för några sekunder hade far glömt det.

 

Mitt på dagen stannade vi på en äng. Hästarna slapp vagnen och fick beta. Far satt med mig i vagnen. Jag försökte äta lite bröd som far tagit med, men spydde direkt upp det igen.

Sen fortsatte färden. De stackars hästarna fick inte mycket vila. Far vågade inte stanna vid värdshus, så de gånger han var tvungen att låta hästarna och sig själv sova, stannade vi vid vägkanten.

Det var en hård tid för mig. Under den vecka som det tog att resa genom Transsylvanien, Ungern och Österrike spred sig giftet i min kropp, tills jag hade det i varenda blodkärl. Månen torterade mig om nätterna. Månljuset aktiverar giftet. Ju mer månljus, desto starkare reagerar giftet. När det är fullmåne, får man tillräckligt med ljus för att giftet ska få en att byta form.

 

När vi var vid Italiska gränsen sålde far våra hästar. Detta tyngde mig väldigt mycket, eftersom jag fäst mig vid Jumkin och Hamkin. Men far sa, att de hästarna inte orkade fly med oss längre, och att de skulle få det bättre hos bonden vi sålde dem till. För pengarna köpte vi ett par nya unghingstar. De var hispiga, men snabba. Vi passerade byar, tills vi kom till skog. Och därefter skog.

 

När vi färdats i elva dagar, därav fyra av dem genom Italien, kom det en stormig natt. Vi var mitt i skogen och körde längs en sällan använd stig. Himmelen var svart, och träden gungade från sida till sida så kraftigt att jag trodde att de skulle blåsa ner. Det tog en sekund för blixten att klyva himmelen. Sen hände allt så snabbt.

Hästarna skriade skräckslaget och stegrade sig. Far kastade sig ner från kuskbocken innan hästarna skenade iväg. Jag kravlade mig fast i bänkkarmen för att inte studsa ut ur vagnen. Vagnen körde på en sten, och i den här farten fick det vagnen att välta.

Hela värden snurrade runt och jag stötte huvudet hårt i väggen, så jag kände mig alldeles yr. Hästarna försökte panikslagna ta sig loss från selarna, vilket naturligtvis endast gjorde att de trasslade in sig ännu mer.

Medan jag försökte samla mig från smällen befriade far hästarna, som genast rusade ut i skogen. Sen öppnade han vagnsdörren, som blev som en lucka i ett tak när vagnen var vält.

”Gabriel?” överröstade han stormen, när han ropade ner till mig.

”Va?” mumlade jag och såg på honom. Jag fick blinka några gånger, innan jag slutade se dubbelt.

Far sträckte ner armen och drog upp mig ur vagnen. Vinden slet i mina kläder och i mitt hår. Han lade armarna om mig och kramade mig hårt.

”Hur gick det?” frågade han.

”Vad gör vi nu?” frågade jag istället. Just då kändes läget hopplöst. Vi var fast, mitt ute i skogen.

Jag kände hur far stelnade till. Jag såg upp i hans ansikte, men han tittade på något annat. Jag skulle just fråga vad, när han sa:
”Gabriel… titta.”

Far flyttade på sig, och jag tappade hakan.

Bakom far, omkring hundra famnar bort, fanns en stor borggård. Gården var omringad av ett gammal trästängsel, som inte direkt skulle hindra någon från att komma in. Det fanns ett litet stall som såg övergivet ut. Bakom stallet skymtades en hage. Borgen var i mörkt sten, grov sten. Den var tre gånger så stort som vårt förra hus, och det förra hade ändå inte varit litet direkt. Den här borgen kunde tillhöra en kunglighet. Det fanns fyra höga torn, alla i varsin ände. Det lyste ur två fönster. Framför borgen fanns det sex äppelträd. Hela borggården låg uppe på en kulle. Borgen utlyste skräck i många, men jag fick inte den känslan. Det var något mystiskt och tilldragande med den. Jag kände att jag ville gå in i borgen. Jag ville vara där, och träffa dem som tänt lyset i fönstren. Det var en besynnerlig känsla, som jag först inte kunde placera. Men jag var inte alls rädd för borgen. Jag gillade den från första gång.

Utan ett ord började vi gå. Genom den knarrande trägrinden, och förbi äppelträden, vars äpplen redan var nedplockade. Fram till den stora ekporten. På ekporten fanns en fågel, med en ring i näbben. Far slog med ringen, så att ett högt knackande ljud hördes.

Jag kramade fars rock hårt.

En knubbig kvinna öppnade. Hon hade bruna ögon och brunt hår uppsatt i en knut. Hon såg förvånat på oss. Sen vände hon sig om ropade något på italienska. Kvinnan bytte snart plats med en gammal man.

Den gamla mannen hade vitt, långt hår och skägg som spretade åt alla håll. På nästippen hade han något runt med svarta järnpinnar (som jag senare skulle få veta var ett par glasögon). Han var kort, och stödde sig med en träkäpp. Jag gillade honom från första stund.

Mannen tittade på oss. På mig, en genomvåt darrande pojke, och till far, som såg så hjälplös ut att det skar i hjärtat.

Far sa några ord på klumpig italienska. Den gamla mannen verkade fatta tack vare brytningen och slangorden som far slängde in, att vi pratade transsylvaniska i vanliga fall.

”Vad har hänt herrskapet?” frågade den gamle mannen på perfekt transsyvaniska. Far verkade förvånad över att den gamle mannen kunde tala vårat språk, men samlade sig snabbt.

”Vår hästvagn gick omkull. Hästarna sprang till skogs. Ähm, skulle vi få kunna sova i stallet inatt?” frågade far tvekade.

Den gamle mannen såg förvånat ut.

”Stallet?” utbrast han. ”När jag har etthundranittiofem rum lediga? Kommer inte på fråga. Kom in i värmen, så ska jag se till att Behilda gör i ordning vårt finaste gästrum åt er.”

Jag och far utbytte förvånade blickar. Men vi gick in.

Först kom man in i en enorm entré. Det fanns hundra gånger sextio famnar bara tom yta. Det var en enorm hall. På väggarna hände tavlor av vackra landskap och stiliga människor. Framför oss, omkring femtio famnar bort, fanns en bred böljade trappa. I trappans ändor fanns statyer av hästar på varda sida. Trappan var tio famnar bred, och av vit marmor. Till höger om trappan fanns ett kök. Till vänster fanns ett sällskapsrum. Vi bara stod och stirrade på storslagenheten.

”Förresten, mitt namn är Farrwick Flivenius. Men ni kan också kalla mig Professor Filvenius. Eller bara Professorn, om ni så önskar.” sa den man som jag skulle komma att kalla Professorn. Jag gillade hans röst också. Den var mjuk och förvirrad, på ett trevlig sätt. ”Och vad heter ni?” frågade han och såg på oss med gråblå ögon.

”Allan… Reinran.” sa far. Vi hette egentligen Dransen i efternamn, men far hade sagt att vi skulle byta nu för att gömma oss bättre. Reinran var min mors flicknamn.

”Och pojken?” sa Professorn och såg på mig. Jag mötte hans blick.

”Gabriel…” sa jag vagt.

”Som ängeln, då.” sa Professorn. Han såg sig omkring med sökande blick. ”Undrar vars Behilda tog vägen… hoppas hon hörde vad jag sa om rummet.” sa han för sig själv.

Han såg åter på oss och sa:

”Kom så ska vi se till att ni får något att äta.”

Vi följde efter Professorn till köket. Köket var stort, med flera spisar och bänkar. I mitten i köket fanns ett matbord. Det fanns inga andra tjänare i köket. Behilda var Professorns enda tjärare, som han skulle berätta sen.

Professorn dukade fram te, ost och bröd, grillad kyckling och lite potatis. Jag drack bara te, av rädsla för att spy upp allt sen. Professorn märkte detta.

”Hur är det fatt, pojk? Varför ät du inget?” frågade Professorn.

Far kom till min räddning.

”Han har nyss varit magsjuk.”

Professorn gav till ett förstående ”Aha!” och vickade av och an på sin stol.

”Jag har också varit magsjuk.” började Professorn berätta. ”Man kräks så förfärligt mycket då. Kanske inte för att detta hör till ämnen ’magsjuk’ men en gång så drack jag så att jag kräktes ner en matta. Och det var ändå en sån där fin fest, där folk spretar med fingrarna när de dricker. Det var år 1691 var jag tjugoen år. Far min ville inte visa sig bland folk i veckor. Men du förstår, jag…”

Jag kunde inte låta bli att småle. Jag gillade redan Professorn. Han var pratsam, och tyckte inte alls att det var konstigt att berätta minnen för främlingar, eller att låta dem får bästa gästrummet mitt i natten. Professorn var en sån där människa som inte tyckte att det var något särskilt med att hjälpa folk. Han tyckte att det var självklart att man skulle hjälpa till när man bad honom. Det tyckte jag verkligen om.

Behilda kom in i köket. Hon märkte direkt att jag inte åt, och frågade Professorn varför på italienska. Professorn förklarade att jag varit magsjuk på samma språk och Behilda såg genast till att hon skulle ställa in en hink gästrummet. Fast, exakt vad de sa till varandra visste jag förståss inte, men innebörden kunde jag gissa mig till.

När far ätit klart, visade Professorn oss gästrummet. Först gick vi uppför den enorma trappan, till övervåningen. Där igenom en lång korridor, sen uppför en trappa och vidare genom ännu en korridor. Tillslut stannade Professorn framför en ekdörr.

”Här tänkte jag att ni skulle få sova.” sa han och sköt upp dörren.

Rummet där inne var stort, omkring tio famnar på bredden och längden. Bredvid ett enormt, tjock glasfönster stod en vit himmelsäng, som säkert skulle rymma fyra män på bredden. Bredvid sängen stod en öppen spis där en varm eld sprakade. Framför brasan fanns ett kar, fyllt med ångande vatten. I rummet fanns också en garderob, ett piano och en massa tom yta. Golvet var i marmor med en glänsande yta och vackra blommönster. På golvet bredde sig en stor, vinröd matta. På väggarna hände en tavla av en öde strand, och i taket var änglar målade.

”Passande kläder bör finnas i garderoben. Säg till om det är något. Och god natt.” sa Professorn och stängde dörren bakom oss.

 

................................................................................................................................................................

Fortsättning följer!


Kommentarer
Postat av: fridah

Spännande! Det passar perfekt med jag-form, man får rätt känsla då.

Ibland skriver jag också så, men då ska man ha en person som kan berätta liksom, eftersom man missar känslan av att sakerna händer just nu.



Jobbig påpekan, du menar väl "enda" egentligen när du skriver "ända" hela tiden.



Själv skriver jag också vidare på min berättelse, sakta men säkert. Har inte gett upp iaf ;)

2010-11-17 @ 13:34:10
URL: http://fridahlin.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0