Kapitel 4

I detta kapitel förkommer det lite kärlek. Det är första gången som jag skriver om kärlek, så ge mig gärna tips. Jag är inte 100 % nöjd med kapitlet, som jag ska vara ärlig...
.

Kapitel 4

 

Nästa dag stod Jolanna och granskade bistert himlen. Under natten hade vädret försämrats kraftigt. De mörka molnen hade spridit sig och täckte nu hela himlen. Vinden blåste oroande kraftigt och fick de kala träden att vagga.

De hade vaknat tidigt av det dåliga vädret. Snabbt hade de packat ihop sina saker och givit sig av. Nu hade de kommit så långt upp på berget att man kunde se med blotta ögat att det sluttade.

”Det kommer att börja regna.” konstaterade Haraj, som stod bredvid henne. Jolanna suckade. Han hade rätt, det var bara en tidsfråga. Regnet skulle uppehålla dem, men det skulle också uppehålla Arshal. Men Druidens tid rann ut.

”Vi borde fortsätta i varje fall.” sa Jolanna. Hon vek av blicken från himlen och såg på Haraj istället. ”Ingen av oss kan hursomhelst bygga ett regntätt vindskydd, och det är ingen mening att stanna under de här träden.”

Haraj nickade instämmande. ”Vi sätter fart.”

Sedan fortsatte de i rask takt, enda tills en blixt klöv himlen och regnet började vräka fram.

De blev genomvåta på bara några sekunder. Snart föll regnet så tätt att de knappt kunde se fem famnar framför sig. Haraj grep tag i hennes arm och pekade mot en mörk kontur uppåt berget.

”Det finns en sorts grotta där!” skrek han för att överrösta regnet.

Jolanna nickade och de stapplade mot grottan. När de kom tillräckligt nära såg hon att den bestod av två klippblock som lutade sig mot varann. Bakom klippblocken fann ännu ett sorts klippblock, så att de hade lä för vinden och regnet.

Tacksamma kröp de in i grottan. Den var fyrkantig, och en famn lång och tre alnar bred. Ljudet från regnet dämpades genast till ett högljutt smatter. Eftersom grottan inte var speciellt stor, så fick de sitta intill varann mot den skrovliga bergväggen med näsan mot öppningen. De bredde ut sovsäckarna under sig, så att de satt på dem, och svepte in sig filtarna.

Jolanna pustade ut, lättad över att slippa regnet. Hon var blöt enda in till skinnet, och trots filten så frös hon. Hon hoppades att Arshal också hade sökt skydd.

”Jag hatar åska.” muttrade Haraj när ännu en blixt slog ner och ett muller följde. Jolanna dog på munnen.

”Jag har inget emot åska.” sa hon. ”Men regn däri mot… det är bara irriterande.”

”Tycker du det?” sa Haraj. Hon hörde på rösten att han log.

”Ja. Man kan inte göra något när det regnar. Bara vara inne.”

”Tja, man kan ju göra saker. Om man är beredd på att bli blöt.”

”Allting blir blött i regn.” sa Jolanna dystert.  ”Dessutom läcker vårt halmtak därhemma.”

Haraj skrattade till. ”Jag ska laga det där taket när vi kommer hem.” lovade han.

Det löftet ska jag komma ihåg.” sa Jolanna och de båda skrattade.

Hon huttrade till i kylan och svepte filten närmare sig.

”Fryser du?” undrade Haraj.

”Nejdå.” ljög Jolanna. ”Inte så värst, i alla fall.”

Haraj trodde henne uppenbarligen inte, för han flyttade sig närmare och lade armen om hennes axlar. Då kände hon något konstigt, något som hon aldrig känt förr. En pirrande, varm känsla från maggropen som spred sig i hela kroppen. Hon kände hur blodet sköt upp i ansiktet. Men hon gillade känslan, gillade att ha honom nära, så hon lutade huvudet mot hans axel och kurade ihop sig mot honom.

Jolanna beskådade ridån av regn utanför. Det liknade silver nästan. Hon kom på att trots att regn var rätt irriterande, så var det vackert.

”Jol…” viskade Haraj. Han harklade sig och fortsatte. ”Jag… på den senaste tiden… alltså, jag har… med dig…”

Jolanna blev så förvånad av Harajs tonfall att hon vände sig om för att se på honom. Han hade låtit så stammande och… nervös. Haraj, som aldrig varit nervös med henne förr. Harajs ansikte avspeglade samma känslor som rösten. Han flackade med blicken och bet sig i underläppen. Vad var det med honom? Mådde han inte riktigt bra?

”Vad är det?” undrade Jolanna oroligt. Var han sjuk?

”Ehm…” stammade Haraj. ”Det… eller, det var inget.” sa han snabbt.

Jolanna började vände sig bort igen, när Haraj sade i ett andetag: ”Jo, det var nåt.”

Hon vände sig mot honom igen, och i nästa sekund pressade Haraj sina läppar mot hennes.

Först blev Jolanna så förvånad att hon inte gjorde någonting alls. Han kysser mig! tänkte hon. Haraj kysser mig! Och sedan blev alla tankar och känslor en enda röra. En del av henne ville knuffa bort honom, säga ”Sluta, jag är ju förlovad!” men en annan del, en främmande och skrämmande stark del ville inget hällre än att besvara kyssen, linda in fingrarna i det där vackra, svarta håret och dra honom tätt, tätt intill sig.

Det var två delar av henne som ville helt olika saker och Jolanna trodde att hon skulle slitas itu. Varför kände hon som hon gjorde? Och, ännu viktigare, varför gjorde Haraj såhär?

Jolanna lyckades slita sig från honom. Hennes puls rusade och hon kippade efter andan. Haraj verkade också andfådd.

”Jol…” viskade han.

”Nej Haraj.” svarade hon. Hon blundade för hon ville inte se honom. Då kanske den där känslan av att vilja vara nära honom skulle komma igen, och hon skulle göra något dumt.

”Förlåt.” viskade Haraj. Han fattade hennes händer och höll kvar dem, när hon försökte dra dem åt sig. Han var starkare än han såg ut. ”Men jag är tvungen. Jag kommer för alltid att ångra mig om jag inte säger det här.”

Jolanna knep ihop ögonen ännu hårdare när hon kände hur tårar började pressas mot ögonlocken. Varför grät hon?

”Jag älskar dig.”

Haraj sa detta utan att stamma eller darra det minsta på rösten. Orden fick det att sjuda i Jolannas mage men hon pressade ner känslan. Hon fick inte, fick inte ge efter.

”Det var bara det jag ville säga.”

Harajs händer lämnade hennes och hon hörde hur han drog sig undan. När Jolanna slog upp ögonen hade Haraj drag sig in till grottans hörn. Han låg med sovsäcken om sig och med ryggen mot henne. Han påminde om ett sårat barn.

Åter igen var det som om det fanns två delar av henne. En del ville krypa fram till Haraj, ta honom i famnen och hålla honom hårt. Be om förlåtelse (hon visste inte själv för vad) och locka fram ett leende.

En annan del ville bara vända ryggen åt honom och alla känslor som han framkallade. Glömma det han sagt och det han gjort.

Jolanna öppnade munnen men inte ett ljud kom över hennes läppar. Tårar började stilla rinna längs hennes kinder. Varför var hon så olycklig? Det kändes som om klor rev djupa sår i hennes hjärta.

Jolanna svepte filten om sig lade sig på stengolvet.

 

*

 

Arshal svor högt när den starka vinden för tillfället fick honom att tappa balansen och dimpa ner på den leriga marken. Regnet öste obönhörligt ner, och han hörde åska på avstånd. Han reste sig igen, med händerna fulla av lera.

Ovädret hade kommit så plötsligt, han hade inte hunnit söka skydd. Han hade bestämt sig för att fortsätta framåt, tills han fick syn på något sorts skydd som han kunde använda. Men nu när regnet föll så tätt att han inte såg mer än fem steg framför sig, så verkade den idén urdum. Han förstod inte varför han inte hade sökt skydd medan han hade chansen.

Tack vare ovädret så hörde han inte knakandet, förrän det var för sent. När Arshal vände sig om hann han bara så syn på ett träd som kom farande mot honom i en oroväckande fart, innan han kände en kraftig stöt i magen och i nästa sekund låg fastnaglad mot marken.

Arshal blinkade mot regnet som föll ner i hans ögon. Huvudet snurrade och för ett ögonblick hade han ingen aning om var han befann sig. Kvistar skar in i magen. Han trevade med händerna över den skrovliga barken och förstod, plötsligt, vad som skett. Ett träd hade fallit i den straka vinden, rakt på honom och naglat fast honom mot marken.

Arshal försökte lyfta träden, men den flyttade sig inte en meter. Han kände hur förtvivlan grep tag i honom när han försökte igen med samma resultat. Han kunde inte komma loss. Han satt fast.

”Hjälp!” skrek Arshal för sina lungors fulla kraft. ”HJÄLP!”

Men, sen kom han på, vem skulle kunna höra honom?

 

*

 

Haraj vaknade av att solstrålar stack honom i ögonen. Han blinkade mot ljuset som kom ifrån grottans öppning. Det regnade inte längre, och den lilla bit himmel som Haraj kunde skymta var blå.

Han hasade sig upp i en sittande ställning och upptäckte att Jol redan var vaken, och satt i hörnet knaprandes på ett brödbit.

Åsynen av flickan fyllde genast Haraj med skuldkänslor. Hon såg så trött och härjad ut. Hennes glittrande ögon hade fyllts med en sorg som var närmast outhärdlig att se. Haraj ville inget hällre än att se henne glad och leende igen, och han ångrade nästan att han yttrat sina känslor föregående kväll. Men bara nästan. Det var kanske själviskt av honom, men Haraj hade varit tvungen att kyssa henne och berätta om sina känslor innan de hittade Arshal och allt blev för sent. Och den där stunden, då hon hade lutat sig emot honom och verkat gilla att ha honom nära, hade gett Haraj hopp och fått honom att våga säga som han kände. Dock hade det inte fått den effekt som han önskat, men kanske, innerst inne, väntat sig. Jol var förtvivlad.

Varför hade han tänk att hon kanske, kanske älskade honom också? Det var ju egentligen en helt bisarr tanke. Varför skulle en flicka som Jol, en sådan vacker, godhjärtad, talangfull och helt enkelt underbar flicka älska en sådan nolla som han själv var?

Haraj förtjänade inte Jol. Men han kunde inte heller tänka sig att Conar förtjänade henne. Conar var bara en bortskämd, rik gubbe som inte älskade Jolanna. Eller, så var det kanske bara Harajs svartsjuka som fick honom att se Conar på det sättet.

Jol kastade en snabb blick mot Haraj, innan hon såg undan igen. Hon öppnade munnen, som om hon ville säga något, men stängde den igen. Det tryckande tystanden som följde var mer än vad Haraj stod ut med.

”Så…” sa Haraj i ett försök att muntra upp stämningen. ”Vi är nog nära Arshal nu.”

Jol bara hummade till svar.

”Vi hinner nog ikapp honom idag.” fortsatte Haraj hoppfullt, men fick samma svar.

Han gav upp och åt själv lite bröd, innan han föreslog att de skulle bryta upp och fortsätta.

Väl ute ur grottan kunde Haraj få en tydlig bild av vädret. Himlen var klarblå och solen sken. Det enda som vittnade om ovädret igår var den leriga marken och alla träden, som bytits som kvistar och låg fällda på marken.

Efter en titt på kartan pekade Haraj ut riktningen och de började gå. Då och då försökte Haraj muntra upp stämningen med spontana kommentarer, men han gav snart upp då de inte hade någon inverkan på Jol. Han ville inget hällre än att se henne le igen, höra henne skratta. Förhoppningsvis kunde hennes bror locka fram det, eftersom Haraj tydligen inte längre kunde det.

När de vandrat fram till lunchtid tänkte Haraj föreslå att de skulle stanna och äta. Men när han vände sig mot Jol upptäckte han att denna hade stannat, som om hon frusit fast i marken. Hon stirrade skräckslaget på något framför dem.

”Jol, vad…” började Haraj, men avbröts av att Jol högg tag i hans arm och höll fast den i ett järngrepp, utan att släppa vad-hon-nu-än-tittade-på med blicken.

Han blev överrumplad över att hon rörde vid honom, men hann inte hämta sig förrän Jo viskade:

”Haraj… Haraj, är inte det där… ser det inte ut som…?”

Hon avslutade inte meningen och pekade med en darrande hand. Haraj följde den med blicken och fick först då syn på vad Jol måste ha sett. Ett tiotal alnar ifrån dem låg ett omkullfällt träd. Och under trädet stack ett par orörliga ben fram. Ett par ben om gott och väl kunde tillhöra en artonårig pojke vid namn Arshal.

”Vid gudarna…” viskade Jol med en darrande röst. ”Han är väl inte…”

Död? tänkte Haraj. Förhoppningsvis inte. Men han kunde inte låta bli att tänka att så kanske var fallet.

”Jag går och kollar.” sa Haraj mjuk och lösgjorde sig försiktigt från Jols grepp. Hon skakade och var likblek i ansiktet. Haraj ville helst ta henne i sin famn, trösta henne och säga att allt skulle bli bra. Men han misstänkte att hon inte skulle uppskatta detta, så därför tvingade han sig själv att fortsätta framåt mot trädet och pojken under det.

De sista stegen tog Haraj väldigt långsamt, rädd för vad han skulle få se. Men så fort som han kunde skymta pojkens ansikte förstod han att det var Arshal. Inte bara för att han sett Arshal förut, utan också för att likheten mellan Jol och brodern var slående. De hade samma sorts ansikte, fast Jols var längre och Arshals bredare. Trots att lera torkat sig fast i Arshals hår, kunde Haraj se att det var ljus och lockigt.

Haraj granskade pojken. Hans kläder var, liksom hans hår, fulla av torkad lera. Ansiktet var blekt och livlöst. Händerna låg knäppa över magen, som till en bön, och Jols bror rörde sig inte alls. Haraj började tro att han var död när en kvist bröts under Harajs fot och Arshal slog tvärt upp ögonen. Haraj hoppade till och ropade förvånat, men han var lättad. Arshal levde! Vid gudarna vilket tur.

Arshal stirrade på Haraj med något som liknade misstro och chock. ”Du!” utbrast han. ”Vad gör du här?” Arshal höll upp sina händer framför sig och stirrade på dem. ”Är jag död?”

Haraj bara skakade på huvudet och vände sig sedan till Jol, som fortfarande stod fastfrusen en bit bort.

”Han lever!” skrek Haraj till henne. Han såg hur färgen i hennes ansikte återvände och kunde se hur hon suckade av lättnad.

Jol rusade sedan fram till dem. När hon fick syn på Arshal gav hon till ett glädjetjut och slog armarna om sin brors hals.

Haraj stod och såg leende på medan Jol överöste Arshal med frågor som ”Hur mår du? Är du oskadd? Hur kom du under trädet?”

Hennes bror verkade dock för chockad för att kunna svara. Han utbrast: ”Jolanna! Vad gör du här?” sedan vände han sig med en ogillande blick mot Haraj. Han verkade insett att han inte drömde eller något sådant nu. ”Vad gör han här?”

”Åh, Arshal.” sa Jol med ögonen översvämmade av glädjetårar. ”Vi ska förklara allting så fort vi får dig härifrån. Är du oskadd?”

Arshal grimaserade. ”Jag kan inte känna benen.”

Jol vände sig plötsligt mot Haraj med bedjande, blåa ögon. ”Vad ska vi göra?”

Haraj var för ögonblicket för glad över att flickan tilltalade honom på riktigt igen för att svara. Allt tidigare avståndstagande verkade bortblåst och Haraj glädes för detta.

”Vad sägs som att ni lyfter?”

Haraj låtsades inte om ironin i Arshals röst, utan sa bara istället:

”Jag tror inte att jag klarar av det, med mitt sår.” han kunde fortfarande minnas den fruktansvärda smärtan då han klättrat upp ur älgfällan. ”Men om vi istället bryter av två grenar, och använder dem som lyftstångar?”

Jol nickade ivrigt och skyndade sig upp. Tillsammans lyckades de bryta av två grenar, som de sedan kilade fast under stammen. De ställde sig vid varsin, räknade till tre och hävde sig sedan över dem. Trädet lyftes upp en bit och Arshal lyckades kravla sig ur.

Haraj och Jol lät med ett stön trädet falla tillbaka igen. Jol skyndade sig fram till sin bror och drog fram en filt ur sin väska, som hon lade runt hans axlar. Hon gav honom också lite Iglesruna och förklarade vad det var för något när Arshal frågade.

Haraj satte sig på trädstammen, vari Arshal nyss legat under, och väntade. När Arshal verkade ha återhämtat sig något sa han uppfodrande:

”Nå. Berätta nu.”

Haraj och Jol utbytte en snabb blick med varandra. Sedan började Jol berätta.

Hon berättade om hur Haraj kommit till henne, om hur de gett sig av och kommit hit. Hon uteslöt alla händelser under färden utom den med träskmonstret, och det var Haraj tacksam för. Han ville inte att Arshal skulle få veta om älvorna, älgfällan, Gneka-lektionen och, slutligen, kyssen. Absolut inte kyssen. Skulle Arshal få reda på att Haraj kysst och förklarat sin kärlek till hans syster, skulle han nog få spader.

När Jol berättat klart frågade hon sin bror:

”Så vad har hänt dig?”

”Äh, det spelar ingen roll.” sa Arshal undvikande. ”Men ni har följt efter mig hela vägen… bara för att varna mig för något monster?”

”Vad menar du med ’bara’?” utbrast Jol argt. ”Vi har offrat liv och lem för dig! Ett ’tack’ vore på sin plats.”

”Vad ska jag tacka för?” Arshal fnös. ”Jag skulle ha klarat av det där monstret i alla fall. Jag klarar mig alltid.”

Jol satt bara och kokade av ilska, hon verkade för arg för att få något ur sig. Haraj korsade irriterat armarna och sa behärskat:
”Om så är fallet, så kan du väl berätta hur du hade tänkt komma loss från trädet?”

Arshal vände sig mot honom. Han verkade irriterad, antagligen för att han inte hade något lämpligt svar.

”Och var fick du luft ifrån, hittebarn?” fräste Arshal till Haraj. ”Du kan ju inte ens prata ordentligt.”

Haraj kände hur blodet sköt upp i ansiktet. Han var medveten om att han bröt på sitt riktiga språk och att han hade svårt att uttala vissa ord korrekt, men han var inte van vid att få det påpekat. Trots att detta var en av de många sakerna som Arshal och hans vänner retat Haraj för när de var små.

Hans tankar avbröts av Jol, som ilsket röt åt sin bror:

”Säg inte så till honom! Han har räddat ditt liv!”

”Åh, babbla inte om det där monstret igen.” suckade Arshal och himlade med ögonen. ”Det finns nog inte ens.”

Det vad var Arshal sagt till Haraj då han, hemma i byn, försökt övertyga den äldre pojken om att inte ta vägen rakt upp på berget.

”Åh, Arshal varför måste du vara så dum?” suckade Jol. ”Kan du inte bara ta vägen genom passet istället? Är det så svårt?”

”Okej, okej!” utbrast Arshal och reste sig upp. Han tog upp en väska, ett koger och en pilbåge från marken som Haraj inte ens lagt märke till förut, och svängde det över axeln. ”Jag ska ta vägen genom passet. Om ni ursäktar, så har jag ett uppdrag att utföra.”

Arshal vände på klacken och började gå ifrån dem. Då reste sig Jol plötsligt upp och sa: ”Jag följer med.”

Arshal vände sig tvärt om och stirrade på sin syster. Även Haraj var förvånad och han frågade: ”Gör du?”

”Ja.” sa Jol självsäkert och packade ner filten som Arshal använt i sin väska, innan hon reste sig. ”Jag måste se till så att inget händer dig.”

Haraj förstod hur hon kände. Tänk om Arshal fastande under ett träd igen? Vem skulle då hjälpa honom? Eller om det hände något annat? Då skulle han behöva hjälp, trots att han inte förtjänade den. Men Jol hade visat upp en stark tillgivenhet mot sin bror, och det gjorde att Haraj kunde förstå hennes val.

Dock verkade Arshal inte ha någon förståelse. ”Jag behöver ingen barnvakt, lillasyster. Du kommer bara vara i vägen.”

Jol bara fnös och sa bestämt: ”Jag följer med. Vare sig du vill eller inte.”

Arshal gav till en uppgiven suck och var tyst en stund. Sedan sa han: ”Jaja. Du kommer ändå tröttna snart och gå hem igen.”

Han vände sig om och började gå igen. Jol vände sig mot Haraj. Hon sa ingenting, men hennes ögon bad honom att också följa med. Haraj tvekade inte. Han skulle aldrig kunna neka Jol något som hon bad om. Dessutom måste han se till så att ingenting hände henne, och om han följde med… ja, även under farliga omständigheter så skulle han få vara i Jols närhet. Och det skulle han offra vad som helst för.

”Låt oss sätta fart.” sa Haraj och log mot henne. Jol gav honom ett flyktigt leende som fick Haraj hjärta att slå ett extra slag, och så skyndade de sedan efter Arshal, som med en djup suck accepterat den nya, tredje färdkamraten.

 

*

 

Jolanna visste inte riktigt vad hon skulle känna. När hon vaknade hade hon känt sig olycklig och förvirrad. Hon hade varit rädd för känslorna som kommit fram när Haraj var i närheten och hon hade funderat vad i all världen som de kunde betyda. Men sedan hade de hittat Arshal. De hade hittat honom i tid och hittat honom välbehållen. Och trots att han var en jubelidiot kände Jolanna sig tvungen beskydda sin bror för vad som komma skall. Och hon var glad över att Haraj också skulle komma med.

Dock var stämningen inte den bästa mellan färdkamraterna. Det hade blivigt en vana för Jolanna att färdas med Haraj, och att Arshal nu färdades med dem kändes underligt. Jolanna kunde inte låta bli att gång på gång snegla på sin bror. Arshal hade alltid haft svårt för människor som är annorlunda, och han hade en vana att vara elak mot dessa människor. I vanliga fall så skulle Jolanna bara hålligt sig utanför, men om det skulle uppkomma ett gräl mellan Arshal och Haraj (vilket hon var övertygad om) skulle Jolanna ställa sig på Harajs sida.

Då de stannade för att äta lite tog Haraj fram kartan för att se vars de skulle gå någonstans. Arshal verkade ha svårt att acceptera att någon annan än han själv bestämde något.

”När vi ska fortsätta ska vi gå ditåt.” sa Haraj och pekade.

”Få se på den där kartan, du har säkert fel.” fräste Arshal och ryckte kartan ur Harajs händer. Han stirrade ner på den, med ett min som blev alltmer frustrerad. ”Det finns ju inte bilder.” sa Arshal slutligen irriterat. ”Bara en massa konstiga tecken.”

”De kallas bokstäver.” kunde Jolanna inte låta bli att inflika.

”Kan han läsa?” Arshal kunde inte riktigt dölja sin förvåning.

”Ja, han kan läsa.” svarade Haraj kyligt och tog tillbaka kartan. Precis som Arshal gjort talade han i tredje person.

”Bara de bortskämda kan läsa.” svarade Arshal. ”Så jag antar att jag borde förstått att du kunde det.”

Jolanna av sin oförskämda bror en ilsken blick. Hon hade själv bett sig likadant i för sig, men bara för det tänkte hon inte låta någon annan säga så mot Haraj.

Haraj svar kom i en neutral röst, som om han kommenterade vädret. ”Om det stämde så borde du kunna läsa, men det kan du ju uppenbarligen inte.”

Jolanna kämpade med att hålla sig för skratt medan Arshal ansikte antog en rödaktig färg.

”Vem tror du att du är, egentligen?” röt Arshal ilsket. ”Du är bara ett värdelöst hittebarn som Druiden var snäll nog att ta hand om.”

”Arshal.” sa Jolanna varnade med en nervös blick på Haraj, som stelnat till. ”Håll tyst.”

Men Arshal verkade inte alls vilja hålla tyst.

”Ingen vill ha dig!” fortsatte Arshal. ”Din familj, vilka stackare de nu än var, försökte uppenbarligen döda dig innan de skickade iväg dig. Ett hugg i bröstet, men det hjälpte tydligen inte. Om inte min familj hittat dig skulle du ha dött, precis som din familj planerat. Och då skulle vi sluppit dras med dig!”

”Käften, Arshal!” skrek Jolanna åt sin bror. Haraj hade förlorat all färg i ansiktet och han stirrade bara på hennes bror med en tom blick. Det såg ut som om något slagit honom i magen.

”Gå, Arshal.” röt Jolanna och knuffade brodern. ”Fyll på vattenplutorna eller nåt.”

”Men…” började Arshal protestera. Han verkade förvånad över hennes utbrott. Hon brukade ju inte lägga sig i.

”Bara gå!” skrek hon, och Arshal grabbade tag i vattenplutorna som de nyss druckit ur och skyndade sig bort, med en sista arg blick på Haraj.

När brodern försvunnit utom synhåll vände sig Jolanna till Haraj igen. Hon hasade sig fram till honom, där han satt på en sten.

”Du…” sa Jolanna lågt. ”Glöm det där han sa. Det var bara struntprat.”

Haraj sänkte huvudet så att hans svarta lockar dolde hans ögon. Han drog efter andan och sa med en ostadig röst: ”Men tänk om det är sant? Tänk om min familj faktiskt ville ha bort mig…” En tår rann längs Harajs kind och trillade ner på hans händer.

Det kändes som om klor rev och slet inuti Jolanna. Att se Haraj så sårad, så ledsen att han grät gjorde ont i Jolanna. Hon blev förbannad på Arshal som gjort det här mot Haraj.

”Haraj…” sa Jolanna lågt och flyttade sig ännu närmare. ”Tänk inte så. Druiden är din familj nu, det har du väl inte glömt?”

Han nickade sakta. Innan Jolanna hann tänka sig för, tog känslorna över tungan på något sätt, och hon sa: ”Och jag är din familj.”

Haraj såg upp häftigt och tittade på henne med en blick så var så fyllt av en massa känslor att Jolanna inte kunde urskilja alla. Men hon kunde se förvirring, längtan, hopp och, starkast, kärlek.

Hon överrumplades av kärleken i blicken. Hon fann också att hon tyckte om den blicken, och att hon tyckte om att den vilade på henne. Jolanna borde inte känna så, det visste hon. Hon skulle ju gifta sig med Conar, hon fick inte känna så här. Och egentligen så fick hon inte heller säga det som hon nu sa:

”Haraj. Oavsett vad som händer så kommer jag alltid att stå vid din sida. Kom ihåg det.”

Harajs blick glittrade och Jolanna satt trollbunden. Hans ögon var så vackra, så fantastiskt förtrollande.

”Jol.” sa Haraj och såg djupt in i hennes ögon. ”Jag svär, att vad som än händer, oavsett om du besvarar mins känslor eller inte och oavsett vem du än gifter dig med, ja, oavsett vad som än händer som kommer jag alltid att finnas vid din sida. Jag kommer alltid att göra allt som du vill, bara du ber mig. Jag gör allt för dig.”

Orden värmde mer än vad de borde. Plötsligt kunde Jolanna inte tänka på något annat än känslan av Harajs läppar mot hennes, den behagliga ilningen genom kroppen, upphetsningen…

Jolanna lutade sig, utan att riktigt tänka, närmare Haraj som gjorde likadant. De var bara några handsbredder ifrån varandra när Arshal kom tillbaka. Jolanna och Haraj drog sig snabbt undan varandra och Jolanna kände hur hennes kinder blossade.

”Ska vi dra vidare då?” sa hon bryskt och skyndade sig med att packa ihop maten i sin väska och resa sig upp. Jolanna ryckte en vattenpluta ur Arshal hand och packade ner den.

Hennes bror såg misstänksamt mellan Haraj och Jolanna. Sedan slängde han en vattenpluta åt Harajs håll och packade själv ihop.

När Arshal vände ryggen mot Haraj torkade denne tårarna och lyfte upp vattenplutan. Han packade, han också, och sen gav sig gruppen av.

 

*

 

Haraj gick tyst och försökte göra sig obemärkt, så att ingen av hans färdkamrater skulle tala till honom och så att han skulle få vara ifred med sina tankar.

Haraj brukade egentligen inte påverkas särskilt starkt över elaka saker som folk sa till honom. Druiden hade lärt honom att inte ta åt sig. Det var därför som han blivigt så förvånad över att Arshals ord gjort så ont. Det var ju bara ord, men trots det så hade de skärt sig in i Haraj, som en välslipad kniv. För Arshal hade inte vetat vilken öm punk som han träffat.

Haraj hade funderat mycket över vem, eller vad, som givit honom ärret på bröstet och hur han hade hamnat där han var. Men aldrig hade tanken slagit honom förr att det kanske var hans egen familj som gjort det.

Tanken hade smärtat så mycket att tårar hade börjat rinna. Haraj kunde inte minnas när han senast grät. Han hade inte gråtit då Arshal de andra retat honom, han hade inte gråtit då han som tolvåring fick en smärtsam magsjukdom (som Medicinmannen botade), eller då träskmonstret rev hans arm.

Han hade aldrig gråtit, trots att han blivigt väldigt sårad och upplevt stark smärta. Men då Arshal sagt det där till Haraj, då hade det gjort så ont.

Det var skrämmande, egentligen. Om hur bara några ord kunde få Haraj att gråta. Han försökte föreställa sig att om Jol sagt det till honom. Det gick inte. Det gick inte att föreställa sig den ultimata smärtan som de orden hade bringat honom, ifall de kommit ifrån hennes läppar.

Haraj såg på flickan, som kände hans blick på sig och vände sig mot honom. Hon avfyrade ett glittrande leende och han log tillbaka. Haraj fann att hennes tidigare ord klingade i hans öron, lika vackert som klockklang: ”Oavsett vad som händer så kommer jag alltid att stå vid din sida.” Orden fyllde Haraj med värme och lycka. Nej, Jol skulle aldrig säga så till honom. Även om det inte var den sorts kärlek som Haraj hade önskat, så gillade Jol honom. De två hörde ihop, trots att Jol skulle gifta sig med Conar och trots att Haraj antagligen aldrig skulle kunna umgås med Jol utan att känna smärta när hon väl gjorde det. De var två halvor av samma enhet, även om Jol nekade till det.

 

De gick i en ganska rask takt under hela den soliga dagen. Landskapet var mycket kalare nu, det fanns knappt några träd alls kvar, bara en massa buskage.

När det skymde stannade Arshal plötsligt och sa: ”Vi slår läger nu.”

Jol öppnade munnen för att protestera, men stängde den sedan och nickade. Hon gav Haraj en blick som sa ”Lika bra att göra som han säger.”

Haraj kvävde en suck och följde efter Arshal, då denne styrde stegen om det enda trädet i närheten och började packa upp under den. Han tyckte egentligen att de borde fortsatta ett tag till, de skulle hinna det innan den mörkande, men det var inte värt det. Det var inte värt att säga det och därmed starta ett gräl med Arshal. Haraj var trött. Det hade varit en intensiv dag, först vakande han med blandade känslor över vetenskapen om att han avslöjat sina känslor för Jol, sedan ville Jol inte riktigt prata med honom, sedan fann de Arshal och sist så började Haraj gråta över dennes ord. Han ville bara vila nu.

Jol samlade ihop några torra kvistar, som det fanns gott om under trädet, och tände en brasa. Haraj bredde ut sin sovsäck och började packa upp lite mat. Arshal bara kastade av sig väskan och lutade sig mot trädet.

”Jolanna, packa upp min sovsäck.” sa han högdraget.

Haraj bara stirrade. Vem trodde han att han var? Som bara kunde sitta där, som en korkad översittare och trodde att han bara kunde beordra Jol hur som helst…

Han hade ett vasst och ilsket svar på tungan men Jol hann före honom.

”Käre bror, du kan gott ta och packa upp din sovsäck själv.”

Haraj gjorde inga försök till att dölja sitt leende, vilket Arshal märkte.

”Och vad flinar du åt?” fräste han.

”Inget.” svarade Haraj lugnt. Han satte sig på sig sovsäck och tog fram lite bröd som han började äta på. ”Det är bara det att… äh, glöm det.”

”Jo, berätta.” insisterade Arshal med en ironisk stämma och satte sig vänd om Haraj. ”För en gång skull vill jag höra vad du har att säga, hittebarn.”

Haraj noterade att Jol gav sin bror ett argt ögonkast. Uppmuntrad över att flickan stod på hans sida, sa Haraj:

”Mitt namn är Haraj, och jag skulle föredra att du kallade mig det. Men om vi ändå ska köra på smeknamn, så kan jag säkert hitta ett passande men föga smickrande till dig.”

Han såg hur Jol försökte kväva ett skratt genom att bita sig själv i näven. Dock så märkte Arshal henne inte, eftersom han stirrade hatfullt på Haraj.

”Haraj.” upprepade han föraktfullt. ”Det betyder Den vilse, väl? Ja, det passar dig i alla fall. För du är helt vilsen, om du tror att du kan tala till mig på det sättet bara för att min syster…” Arshal pekade på Jol med tummen. ”…råkar fnissa åt vad du säger och för att du växt upp hos Druiden. För det kan du inte. Jag är här uppe…” Han höll handen ovanför huvudet. ”Och du är här nere.” Han höll handen mot marken. ”Så jag föreslår att du kniper din stora trut och…”

”Jag tänker sova nu.” avbröt Haraj med hög röst. Han ignorerade Arshal och såg bara Jol. ”Sov gott, Jol.”

Sedan kröp han ner i sin sovsäck och vände ryggen åt Arshal.

”Du är bara en gökunge!” utbrast denne. ”Du bara dök upp och kräver att vi ska ta hand om dig, att vi ska föda dig och klä dig, trots att du inte alls är en av oss!”

”Arshal.” hörde Haraj Jol säga lågt. ”Det räcker nu.”

Haraj blundade och lyssnade när Arshal och hans syster åt klart under tystand och sedan lade sig för att sova.

Det trodde uppenbarligen att han sov, för rätt som det var sa Arshal lågt till sin syster:

”Vad ser du hos den där grabben, egentligen?”

”Haraj är en fin människa, även om du är blind för det.” svarade Jol hårt. Sedan tillade hon i en mjukare ton: ”Han är inte alls som du tror.”

Arshal fnös. Haraj antog att han borde ge dem en vink om att han var vaken, fast han var alltför intresserad över vad syskonen tänkte säga för att göra det. Därför låg han tyst och försökte andas djupt och lugnt, som en sovande brukar.

”Det enda som jag kan se hos den där snorungen är att han är arrogant, bortskämd, irriterande och en översittare. Han tror att han kan säga vad han vill, göra vad han vill, bara för att Druiden är hans fosterfar. Ingen fin människa alltså.”

”Du har fel.” Jol lät arg. ”Han är inte alls så. Han… han påminner faktiskt lite grann om far.”

Haraj glömde bort att andas djupt och lugnt i sin förvåning. Påminde han om Markel, Jols far? Det hade hon aldrig berättat.

Arshal var tyst en lång stund, och när han slutligen tog till ordna var rösten fyllt med ilska, men även smärta och saknad: ”Snorungen och far har ingenting gemensamt. Ingenting!”

”Men kan du inte se det själv?” sa Jol lugnt. ”Han är jättemodig, precis som far var. Han är spontan och han säger alltid vad han tycker, oavsett vem det är som han pratar med. Precis som far. Minns du inte när far käftade emot Hövdingen?”

Arshal skrattade åt minnet. Det var första gången som Haraj hört denne skratta utan att vara elak på något sätt. Bara ett enkelt, hjärtligt skratt.

”Ja, det minns jag. Far… han var en bra man.”

Det lät inte som om orden kom ifrån Arshal, trots att de sades med pojkens röst. Haraj tänkte att han kanske feldömt Arshal. Tänk om han inte alls var den dryga, irriterande person som han verkade vara? Fast, tänkte Haraj sedan, det krävs mer än några ord för att övertyga mig om det.

”Ja, han var en bra man.” sa Jol lite grötigt. Hon harklade sig och fortsatte: ”Och han sa att man ska ge alla en chans. Så kan inte du inte vara trevlig mot Haraj?”

Arshal verkade genast dyster igen. ”Han är inte trevlig mot mig.”

”Han är trevlig mot sina vänner.” gav Jol igen. Hennes röst var plötsligt hård. ”Du är inte trevlig mot någon”

Det hördes ett prasslade ljud, som om Jol vände ryggen åt Arshal. Snart började båda syskonen andas djupa, lugna andetag. De hade somnat.

Men det dröjde länge innan Haraj lyckades somna. Det fanns så mycket att tänka på.

.

Vad tycker ni?


Kommentarer
Postat av: emmaa

Grymt bra!! vill ha mera nu!! :D

2011-04-10 @ 19:40:46
Postat av: fridah

Även om den här berättelsen är väldigt enkel så tycker jag mycket om den ^^



Det är väldigt mycket missar i texten, men det litar jag på att du har koll på själv ;)

2011-08-18 @ 15:59:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback