Lambosablomman

Japp. Här kommer Kapitel 2. Ursäkta om det dröjde :)

.

Kapitel 2

 

Jolanna och Haraj hade gått hela natten. Haraj hade gått först, och sen Jolanna som ett trött släptåg. Han ledde dem säkert framåt. Då och då hade Jolanna frågat: ”Är du säkert på att det här är rätt håll?” och alla gånger hade Haraj lugnt svarat: ”Ja, ja, helt säker.” Och hon var för trött för att argumentera emot.

När gryningen kom tog de äntligen en rast. Jolanna sjönk trött ner emot en stam. Hon blundade och tog några djupa andetag. Tur att dem båda hade mjuka skor av skinn, annars hade de fått blåsor fulla fötterna. Sedan tog hon fram ryggsäcken och kikade, för första gången, ner i den. I den låg en sovsäck, en filt, torkat kött, bröd och en vattenpluta med något brunt och stinkande inuti. Jolanna tog fram lite torkat kött och började knapra på den. Hon såg Haraj, som slagit sig ner på en sten mittimot, ta fram sin vattenpluta och girigt dricka ur den.

”Vad är det egentligen i den där?” fråga Jolanna och nickade mot vattenplutan.

”Igelusruna.” svarade Haraj. ”Det betyder, kraftdryck. Den innehåller en massa örter, som gör huvudet klarare och ger kroppen mer kraft. Druiden visade mig hur man gjorde.” Vid nämnandet av Druiden mörkande Haraj uppsyn och han stirrade ner på sina händer.

Jolanna tog upp sin egen vattenpluta och tog en klunk av den. Den vridiga smaken fick henne att grimasera, men hon kände genast hur huvudet blev klarare.

”Det funkar.” sa Jolanna, men Haraj ignorerade henne.

Hon funderade ut en fråga.

”Hur fick du tag i maten?”

Haraj såg upp på henne.

”Jag lånade den från Hödvigens kök.”

”Stal du dem?!” utbrast Jolanna förfärat. Var det en tjuv som hon satt och pratade med?

”Än sen då?” fräste Haraj. ”Hödvigen är redan tjock nog.”

”Det är faktiskt min bästa väns far du pratar om!” vrålade Jolanna och flög upp.

”Det bortser inte från det faktum att han är tjock, korkad och snål.”

”Hur vågar du?!” skrek Jolanna. Ilskan kokade inom henne. ”Din… din…”

Haraj reste sig nonchalant och axlade ryggsäcken.

”Kom nu, det är bäst vi sätter fart medan vi ser vars vi sätter fötterna.” sa han och började gå.

Jolanna stod och darrade med knytna näver. Hur vågade han vräka ur sig sådana ord? Även om Jolanna innerst inne höll med om det, kunde man väll inte sitta och säga så om någon? Det var ju rent av elakt.

Hon lade ner vattenplutan och köttet i ryggsäcken och följde efter Haraj.

 

*

 

Arshal hade ridit hela natten. Han var öm i baken, och ögonen föll hela tiden ihop.

Han hade fattat att repet han hade i händerna var till för att styra hästen fram och tillbaka. Men hur stannade man den?

”Häst- stanna.” beordrade Arshal.

Hästen fortsatte framåt.

”Stanna.” upprepade Arshal.

Ingen reaktion.

”Men stanna då, ditt kräk!” röt Arshal ilsket och sparkade hästen i sidorna. Då vaknade hästen till. Med öronen framåt satte den plötsligt av i en snabbt trav. Det var ännu skumpigare än skritt. Arshal kravlade sig fast för glatta livet, men tappade snart greppet om manen och damp ner i marken. Hästen fortsatte trava tills han upptäckte att hans ryttare fallit av. Då stannade han och såg på Arshal.

Arshal reste sig upp. Han hade jord fulla ryggen och halva ansiktet. Han darrade av vrede.

”Ditt förbannade djur!” skrek han åt hästen och gick emot den. ”Jag borde slakta dig på momangen.”

Han ryckte ilsket i repen som ledde till hästens mun. Hästen drog upp huvudet när han ryckte i dem.

”Gör det ont, va?” skrek han åt hästen. ”Det förtjänar du.”

Arshal band hästen vid närmaste träd. På behörigt avstånd satte han sig själv ner och tog upp en brödbit att äta. När han stillat hunger tog han upp kartan som han fått. Han hade nu passerat en stor bit skog. Om några timmar borde han vara framme vid en dal.

Arshal tittade närmare på dalen. Den var stor, och bredvid den var en liten älva målad, med en text bredvid. Det dröjde en stund innan han förstod vad som menades med det. I den dalen, fanns det tydligen älvor. Arshal hade själv aldrig sett en älva, men han hade hört om dem. Han visste att de fanns kring Norra bergen, och att de var mycket farliga. En älvas sång, kan få förtrolla än. Älvorna brukade sjunga, alla på en gång, för att locka människor i döden. Arshal tog fram sin kniv och stack den i närmaste träd. En tjock sörja av koda rann genast ut. Arshal rev loss två bitar av sin tröja. I dem stoppade han koda, sedan rullade han ihop tygbitarna och stoppade dem i öronen. Så, nu kunde inte älvornas sång påverka honom. Arshal gick fram till hästen, och tog sig klumpigt upp igen. Aja, nu visste han i alla fall hur man fick den att gå.

 

*

 

Klockan var tre på dagen. Jolanna och Haraj hade stannat för andra gången. Jolanna tog en klunk av Igelusruna, och Haraj drog fram en karta.

”Kväll borde vi komma till en dal.” sa han och pekade. Jolanna anslöt sig nyfiket till honom. Haraj pekade på en ljusgrön fläck.

”Vad trevligt.” sa Jolanna. ”Då kan vi övernatta där.”

Haraj såg tveksam ut.

”Nja, jag vet inte… det står inget namn på dalen.”

”Vaddå då?” undrade Jolanna. ”Måste alla dalar ha ett namn?”

Haraj vände sig irriterat om.

”Vi befinner oss i närheten av Norra bergen. Där är allting lurt. Medicinmannen nämnde aldrig den, och det står ingenting.”

Då reagerade Jolanna. Han sa ”står”. Kunde han läsa?

På kartan fanns det bokstäver här och där, som berättade om vilket plats det var. Det fanns även kartor med bilder, vilket var lite enklare för dom som inte kunde läsa. Det var mycket få som kunde läsa i byn. Bara dom rikaste. Men kunde Haraj?

”Kan du läsa?” frågade Jolanna förvånat.

”Vaddå, kan inte alla det?” undrade Haraj lika förvånat.

Ilskan flammade upp igen. Trodde han… den idioten… hur…

”Du tror visst att alla får lika fin utbildning som du, va?” fräste Jolanna och reste sig upp.

”Va? Der har jag väll inte alls sagt.” sa Haraj häpet och rullade ihop kartan.

”Nä, det vore ju olikt dig.” snäste Jolanna och axlade sin ryggsäck. ”Du säger ju allt

som du tänker. Snart vräker du väll ur dig, att alla som inte kan läsa är idioter.”

Haraj rynkade ilsket ögonbrynen.

”Kunskap har ingenting med klokhet att göra. Men du verkar ju varken ha det ena eller det andra.”

Jolanna fick krama sina nävar hårt för att inte klippa till honom. Hur vågade han?! Den där uppblåsta idioten! Han trodde han var mycket smartare bara för att han växt upp med Druiden. Men sanningen var att han visste ingenting. Han visste ingenting om värden utanför Druidens lilla hydda. Han visste ingenting om hur det var att leva i fattigdom, om hur det var att offra sig för sin familjs lycka.

När hon började tänka på Conar igen, dog hennes ilska lika snabbt som man släckte ett brinnande vaxljus. Äventyret fanns här, men där hemma väntade något helt annat.

”Kom nu, om vi skyndar oss hinner vi till dalen ikväll.” muttrade Haraj och dom fortsatte gå.

 

*

 

Arshal hade ridit i timmar när han kom fram till dalen. Det var fortfarande dagsljus kvar. Det var tur, för älvor kom aldrig fram i dagsljus. Dalen var stor och vacker. Högt, grönt, fodrigt gräs vajade lätt i vintern. Arshal höll sig fast i manen och sparka hästen försiktigt med hälarna. Hästen började trava. Det var otroligt skumpigt, men den här gången var Arshal beredd på det och höll sig fast. Utan problem travade Arshal genom dalen. Han kunde inte låta bli att skratta när han kom in i skogen igen.

”Kom igen!” utropade han. ”Det här är ju för enkelt!”

 

*

 

Det var omkring midnatt när dom två ungdomarna kom fram till dalen. I månskenet såg det spöklikt ut. Det höga, frodiga gräset vajade lätt i den svala nattbrisen.

”Arshal har passerat här.” kommenterade Jolanna tonlöst. Hon var så trött att hon knappt orkade stå upp. ”Se, delar av gräset är tillplattat.”

Det stämde. Rätt igenom dalen var delar av gräset tillplattat.

”Vi sover här inatt.” kommenterade Jolanna och började gå ut i dalen.

”Stanna…” sa Haraj svagt. ”Den här dalen ger mig en dålig känsla. Vi borde sova här i skogen istället, och korsa dalen imorgon.”

Jolanna fnös.

”Ursäkta mig, ’herr jag kan allt’, men jag vill sova under bar himmel.”

Utan att Haraj följde efter gick Jolanna ut i dalens mitt. Där bredde hon ut sin sovsäck. Utan att orka äta, tog hon av sig sina skor och kröp ner i sovsäcken. Hon somnade direkt.

Hon vakande snart igen av en sång. Jolanna satte sig sömning upp. Hon spärrade upp ögonen och stirrade.

Runt hela dalern, med Jolanna i mitten dansade eldflugor i en ring. De skimrade och lyste. Och de sjöng. En vacker ordlös sång, som förtrollade Jolanna. Hon kunde bara sitta och lyssna.

Ringen blev mindre och mindre. Eldflugorna dansade närmare och närmare, sjöng högre och högre. När dom var fyra alnar ifrån henne upptäckte hon att det inte var eldflugor. Hon flämtade till. Det var älvor.

Älvorna lös med ett guldaktigt sken. Dom hade långt hår, och människoliknande ansikten. På ryggen flimrade ljusa, glittrande vingar. Dom hade kläder av blad. Älvor… Jolanna försökte minnas sagorna om dem, men… ”Äh,” tänkte hon. ”Vad spelar det för roll?”

Älvringen började röra sig. Eftersom Jolanna var i mitten följde hon med. Vad vackra älvorna var… inte kunde dom vilja henne något ont heller…

Jolanna anade inte vad älvorna hade i sinnet. Eller att dom förde henne till en rasande flod som bara låg ett några stenkast från dalen.

 

*

 

Haraj hade brett ut sin sovsäck några alnar från dalen. Den dalen gav honom en obehaglig känsla, och bara för att flickungen var tjurskallig så skulle han inte sova där.

Han hade just somnat när han väcktes av någonting. Han öppnade trött ögonen, och såg något guldglimmade i dalen. Han flämtade till och satte sig knäpprakt upp. Det var älvor, det såg hans genast. Han kunde svagt höra deras sång. Haraj visste vad deras sång gjorde med människor, så han slog snabbt händerna för öronen. Älvorna dansade i en ring runt den irriterade flickan Han förstod direkt att hon hade blivigt förtrollad av sången. Hon stirrade med vidöppna på älvorna, och log ett fåraktigt leende. När älvorna började röra sig, följde hon med. Dom röde sig mot väst. Haraj mindes vad som låg där, den var utmärkt på kartan. Älvorna tog henne till Drolafloden.

Dom tänkte dränka henne.

Haraj rev snabbt bort två tygbitar från ryggsäcken som han stoppade i öronen. Sen började han följa efter älvsvärmen.

 

*

 

Jolanna följde blint efter dom vackra älvorna. Undrar vars dom förde henne? Fast hon brydde sig egentligen inte. Älvorna sjöng så vackert. Om hon bara kunde på lyssna på dom i evighet.

Plötsligt, glesnade träden och en stor flod dök upp. Vattnet brusade vildsint och farligt. Jolanna blev för ett ögonblick rädd, innan hon komihåg att hon var i sällskap av älvorna. Då skulle ju allt gå bra.

”Hoppa i!” bad älvorna henne.

Jolanna tittade ner i forsen. Hon var ju ändå tvungen att göra som älvorna sa.

Hon tog ett steg över stupen och föll ner i vattnet.

Så fort hon kom under ytan tystande älvsången. Hon vakande hur förtrollningen och insåg vad hon hade gjort. Vattnet var iskallt och förlamade varenda lem i henne. Hon försökte simma, men strömmen var för stark. Hon skulle drunka, på grund av sin dumhet. Förtvivlat försökte Jolanna ta sig upp till ytan. Hon såg något glimma där uppe. Strömmen förde henne bort, och hindrade henne från att ta en enda frivillig rörelse själv. Strupen skrek efter luft.

Saltvattnet sved i ögonen när Jolanna försökte titta under ytan. Någon sorts gestalt kom simmade mot henne. En fisk?

Fisken grep tag om hennes midja. Jolanna försökte kämpa emot, men hade ingen kraft kvar.

Plötsligt kunde hon andas igen. Hon fyllde lungorna med luft, och kände nattens kyla mot ansiktet. Hon öppnande ögonen, och såg suddigt en gren. En hand bredvid henne grep tag i grenen och drog dem uppåt. Trädet som grenen hörde till, stod på marken. Hon såg vatten, och så jord. Mark. Hon kände fast mark under sig igen. Det hela hade gått så fort att hon knappt hängde med. Men plötsligt hade hon mark under sig, och kunde andas. Hon flämtade och drog in luften. Hade en fisk räddat henne?

”Din idiot!” flämtade en ilsken röst.

Jolanna öppnande ögonen, och såg upp i Harajs. Lockarna låg platta och blöta kring ansiktet, som stirrade ilsket på henne. Haraj? Vad gjorde han här?

”Jag sa ju att det var något lurt med dalen! Jag sa ju det!” skällde han och svepte sitt blöta hår bakom öronen. ”Men lyssnade du? Nejdå!” fortsatte han upprört.

”Va?” kraxade Jolanna. Det ända som hon kunde minnas var älvornas sång, sedan vattnet. Det kalla, starka, och virvlade vattnet.

”Idiot.” muttrade Haraj, och försvann ur Jolannas synhåll.

Jolanna satte sig upp. Det virvlade till i huvudet. Älvorna syntes inte till. Hon vände sig om och såg på Haraj, som höll på att resa sig upp. Han var genomvåt, precis som Jolanna själv. Ögonen sköt blixtar när han stirrade ner på henne.

”Vad hände?” mumlade Jolanna omtöcknat.

”Vill du verkligen veta det?” röt Haraj. ”Jo, en idiot till flicka övernattade i en dal, som det fanns älvor i. Idioten till flicka blev förtrollad av deras sång, och fick för sig att hon skulle dränka sig i floden. Som tur så vaknade jag, och var klok nog att stoppa tygbitar i öronen. Jag följde efter idioten till flicka och älvorna, och skrek på henne. Men idioten till flicka hörde inte mig, och hoppade i floden. Så, jag blev tvungen att hoppa efter henne, och simma med henne iland. Och ett tag, trodde jag att strömmen var för strak, när jag fick tag på en gren. Och nu frågar idioten till flicka vad som hände.” berättade Haraj snabbt och argt.

”Så du… räddade mitt liv?” frågade Jolanna vagt.

”Ja.” röt Haraj kort och vägrade möta hennes blick.

Haraj räddade hennes liv. Efter allt hon sagt till honom, så räddade han henne. Hon stod i livsskuld till honom. Mot sin vilja fylldes Jolanna av tacksamhet emot honom.

Jolanna drog ur vattnet ur sitt hår. Snodden satt kvar, om än löst. Hon tog ur den, och drog med fingrarna igenom håret några gånger, innan hon fäste snodden igen. Hon reste sig upp på vingliga ben.

”Kom nu.” fräste Haraj och började gå. Jolanna följde lommoket efter. Efter några minuters vandrade kunde Jolanna inte hålla sig längre:

”Tack.” viskade hon.

Haraj visade ingen större reaktion.

”Och förlåt.” lade Jolanna till. ”Jag blev upprörd, och tänkte mig inte för.”

Äntligen sa han något:
”Det var älvornas sång som förtrollade dig. Det har inget med ditt humör att göra.” muttrade han.

Jolanna insåg att han missförstått henne.

”Jag menar förlåt för vad jag sa.” sa hon lågt. ”Du vet om det dära.. innan.”

Haraj stannade så tvärt att hon nästan gick in i honom. Han stod bara sådär, under några hjärtslag.

”Jaha.” sa han, och började gå igen.

”Jag menade det inte riktigt.” försökte Jolanna. ”Tror jag.”

Med ryggen mot sig kunde Jolanna inte urskilja Harajs ansiktsuttryck.

”Jag tror inte heller att jag menade vad jag sa.” sa Haraj kort.

Sen sades inget mer. De vandrade uppför en brant, och kom tillslut dit där Haraj brett ut sin sovsäck och lagt ner sin ryggsäck. I dalen syntes inga älvor, men Jolanna vågade ändå inte gå till och hämta sin ryggsäck.

Men att erkänna för Haraj att hon var rädd, tänkte hon aldrig göra. Så hon sa istället undvikande:

”Jag tror inte att det är så smart att hämta min packning nu.”

Haraj kastade en blick mot dalen och sa som tur:

”Jag tror inte heller det. Här, du får låna min filt.” sa Haraj och drog upp en grå ullfilt. Jolanna tog emot den.

”Ehh, jag ska gå och…” tvekade hon på rösten. Hon gjorde en gest mot skogen.

”Visst.” nickade Haraj.

Jolanna smet iväg så pass långt tills hon var säker på att Haraj inte såg henne. Där tog hon av sig de blöta kläderna, och behöll bara underkläderna på. Sen kramade hon ur kläderna och svepte filten om sig. Tur att filten var stor. Hon gick tillbaka till Haraj, blossande röd om kinderna.

Haraj låg i sin sovsäck. Hans blöta kläder var upphängda i ett träd i närheten. Jolanna tassade fram och hängde sina kläder bredvid. Hon kikade ner på Haraj. Han blundade, men Jolanna visste att han inte sov.

Hon lade sig ner med ryggen mot honom, på den sida som var längst bort från dalen. Hon kurade ihop sig för att hålla värmen. Hur hårt hon än svepte filten om sig, så frös hon. Med kläderna på hade det aldrig varit kallt. Jolanna var trött efter allt som hänt, men kunde inte somna för kylan. Hon låg och hackade tänder tills Haraj plötsligt lade armen om henne.

Jolanna stelnade till och blev illröd i ansiktet.

”Jag är faktiskt förlovad.” mumlade hon generat och försökte mota bort hans arm.

”Du hackar tänder så att jag inte kan sova.” mumlade Haraj oberört.

”Ger det dig rätt till att ta… ta på mig?” stammade Jolanna.

”Jag ser bara till att du inte fryser. Det betyder ingenting. Sluta fåna dig nu, och sov istället.”

Det blev faktiskt mycket varmare med Harajs arm om sig. Snart kunde Jolanna slappna av. Utan att hon märkte det, somnade hon.

 

Jolanna vaknade av solens strålar i ögonen. Hon blinkade några gånger mot ljuset. När hon vred på huvudet, upptäckte hon Haraj, fullt påklädd och sittandes stirrande på kartan. Han tittade upp och såg på henne.

”Trodde aldrig du skulle vakna.” sa han. ”Medan du sov hämtade jag din packning.”

Jolanna upptäckte sin ryggsäck bredvid Harajs.

”Var inte älvorna där?” frågade Jolanna, och försökte låta oberörd.

”Älvor är bara vakna på natten, vet du väll.” kommenterade han. ”Upp med dig nu. Åh, just de.” kom han ihåg och vände sig om.

Jolanna klev upp och tog på sig sina fortfarande fuktiga kläder medan Haraj tittade bort.

”Klar.” sa Jolanna, och Haraj vände sig om.

Han pekade på kartan.

”Här är vi.” sa han. Vi passerar dalen idag, och om vi skyndar på kommer vi till det här träsket ikväll.”

”Vad är det för träsk då?” undrade Jolanna skeptisk och tittade på den punkt som Haraj pekade på.

”Jamdiotaski, vilket betyder Skräckfyllda träsket.” sa Haraj.

”Det låter väll bra.” sa Jolanna och tog på sig sin ryggsäck. ”Bäst vi sätter fart?”

 

*

 

Arshal hade bundit hästen vid ett träd och lagt sig för att sova i närheten. Han visste att han borde tagit av hästen utrustning först, men om han gjorde det skulle han inte få på den igen. Och dessutom var det ju bara ett dumt djur?

När han vaknat på morgonen, var det första han gjorde att titta på kartan. Snart kom han till ett olivgrönt område, vilket betydde träsk. Bredvid träsken var någon… grön varelse målad. Han antog att den bodde i träsket. Fast, med sin båge var Arshal oslagbar. Han var inte rädd.

Arshal packade ner kartan, lossade hästen från trädet och klättrade klumpigt upp på djuret. Sen styrde han den mot norr.

 

*

 

Jolanna och Haraj hade vandrat hela förmiddagen. De hade bara stannat ett par gånger, och det ända som dom sagt till varann var saker som ”Jag är tröstig”, ”Jag måste kissa”, ”Var är vi nu?”

Jolanna var försjunken i tankar. Hon kunde inte sluta tänka på älvorna. Hon började minnas saker och ting tydligare nu. Det var obehagligt att inte ha kontroll över sina tankar. När Jolanna hört älvornas sång, hade hon fått för sig att älvorna var goda. Att någon, något, styrde ens tankar sådär… det var något som hon aldrig ville uppleva igen. Att blint hoppa i floden, fick henne att känna sig svag och dum. Haraj var den som räddat henne, varit modig nog att hoppa i floden för att rädda henne. Att ta hjälp ifrån någon var en sak som Jolanna aldrig gillat, och att dessutom fått hjälp ifrån honom, var ännu värre.

Till slut stannade de för att äta. Dom satte sig några alnar ifrån varann, och plockade upp sin enformiga mat utan att se på varann. Jolanna plockade upp lite bröd. Brödet var trott, men mättade. Efter några tuggor bröt Haraj tystnaden.

”Vem är du förlovad med?” frågade han nyfiket.

Jolanna såg upp, och undrade först hur han kunde veta att hon var förlovad, innan hon mindes vad hon sagt kvällen innan.

”Conar Fredsson.” svarade hon tonlöst.

Haraj sökte i sitt minne efter honom.

”Är han lång och har svart hår?” undrade han.

”Ja.”

”Då vet jag vem det är.” sa Haraj belåtet. ”Han är rik.”

”Jag vet.”

Det blev åter tyst under några hjärtslag.

”När blev du kär i honom då?” fortsatte Haraj.

Jolanna rynkade irriterat ögonbrynen över frågan. Hon trodde först att det var för att frågan var så personlig, men sen insåg hon att det var för att hon egentligen inte var kär i honom. Hur skulle hon svara?

”Jag är inte… helt och hållet… kär i honom.” mumlade Jolanna undvikande.

”Vad sa du?” undrade Haraj.

”Jag är inte kär i honom, okej?” utbrast Jolanna argt.

Haraj rynkade pannan och lutade sig tillbaka mot trädet han satt emot.

”Men du gifter dig med honom?” frågade han.

”Ja.” sa Jolanna kort.

”För pengarna?”

”Alla har inte Druiden som fosterfar!” röt Jolanna åt honom. När Jolanna nämnde Druiden, mörknade Harajs ögon och dom båda försjönk i tystnad. Det där med att hon inte egentligen var kär i Conar, var ett känsligt ämne för Jolanna.

Innan dom reste sig för att fortsätta färden, mumlade Haraj buttert:

”Man ska inte gifta sig utan kärlek.”

Hans ord kom som ett slag i magen. Jolanna var tvungen att vända sig bort för att dölja sin reaktion.

Hennes far hade sagt precis likadant. Med en sträng och allvarlig röst hade han sagt precis likadant, för sju år sedan. Då hade Jolanna dyrt och heligt lovat sig själv att följa sin fars ord. ”Men det är annorlunda nu.” försökte Jolanna övertyga sig själv. ”Jag gör det för min familj.”

Men det var ändå inte utan magknip som hon gick vidare.

 

*

 

Träsken som låg framför Arshal var grönt, vått och dimmigt. Han såg inte till någon grön varelse, men hade ändå en pil på bågen för säkerhets skull. Eftersom han hade bågen i ena handen, och pilen i andra, så kunde han inte hålla fast sig i hästen. Han fick lita på sin balans.

Arshal sparkade hästen i sidorna. Men istället för att lydigt gå framåt, som den annars gjort, frustade den nervöst och vägrade ta ett steg. Arshal blev genast irriterad.

”Men framåt då, din dumma…” började Arshal, av avbröts.

I mitten av träsket sköt plötsligt något stort och grönt fram ur ytan. Den sprätte vatten och alger åt alla håll, och vrålade ett iskallt skri, som faktiskt skrämde livet ur Arshal. Och hästen.

Innan han hann reagera, hade hästen rest sig på bakbenen och visat ögonvitan. Arshal, som inte ens höll i sig, föll hårt till marken. Han landade på ryggen och tappade andan. Hästen skriade skräckslaget och satte av i galopp mot skogen.

Arshal satte sig omtöcknad upp. Hästen hade försvunnit ur synhåll, det förrädiska djuret. Som om det inte räckte med att kasta av honom en gång.

Men han fick annat att tänka på. Det gröna monstret framför honom liknade inget annat han sett. Den hade ben och armar som en groda, skinnet var också grönt och vårtigt, som en groda. Men den stod på bakbenen, som var långa och kraftiga. Mellan fingrarna, som dessutom hade klor, hade den simhud. Huvudet var stort. Ögonen var gula med avlånga pupiller. På halsen hade den gälar, och munnen var bred och full av sylvassa tänder. Monstret vrålade åt honom, och trots att det var tolv alnar mellan dem, kunde Arshal känna lukten av rutten kött.

Arshal hade fortfarande pilbågen i handen. Han spände den, och vilade handen mot hakan. Med ena ögat siktade han, innan han släppte pilen. Han såg direkt att den skulle missa. Rädslan hade gjort honom okoncentrerad, och pilen borrade in sig i ett träd bakom monstret.

Han flög upp på fötter och tog upp en ny pil från kogret vid bältet. Han vilade pilen mot handen och stirrade in i monstrets ögon. Monstret stirrade tillbaka. Långsamt höjde Arshal bågen, spände och siktade. Han höll andan för att inte skaka, och släppte pilen.

Av döma monstrets vrål hade han träffat, men Arshal stannade inte för att se var. Han rusade ut i träsket. Han sjönk ner i ett hav av gyttja, alger och vatten som räckte honom upp till knäna. Det var tungt, men han kämpade sig ändå igenom det. När monstret vrålade igen, stannade han upp och lade en ny pil på bågen.

Den förra pilen hade träffat i en av gälarna. Arshal sköt iväg pilen, som träffade monstret rakt i ögat. Monstret vrålade ännu högre, och skräckslagen hasade Arshal vidare genom träsket. Ur ögonvrån såg Arshal hur monstret sjönk ner under ytan. Han stannade och spände en ny pil. Han väntade.

Men när monster inte kommit upp under tio hjärtslag, hasade Arshal vidare. Först när han kommit till andra sidan av träsket, förstod Arshal att den inte tyckte att han var värd besväret. Utmattad stoppade han tillbaka pilen i kogret.

Hästen hade sprungit sin kos, och därmed hade Arshal förlorat sin sovsäck och transport. Men han hade fortfarande ryggsäcken på sig, och där låg kartan och maten. Och i handen hade han sin båge.

Arshal strängade av sin båge, och hasade vidare. Han hade blivigt rädd av monstret, trots att han aldrig skulle erkänna det för sig själv.

 

*

 

”Där. Jag ser träsket.” sa Haraj och pekade.

Jolanna följde hans finger, och såg något grönt mellan träden.

Det var skymning nu. De hade gått i en rask takt hela eftermiddagen, och hade som tur hunnit hit innan mörkrets inbrott. Nu behövde de bara korsa träsken, där det tydligen fanns något skräckfyllt, och sen kunde de vila för natten.

De gick fram tills träden glesnade och träsket kom fram. En dimma låg över träsket, som sträckte sig trettio alnar på bredden, och ännu fler på längden. När Jolanna blickade över träsket, upptäckte hon något som hon genast kände igen.

”Titta!” utbrast hon och pekade. ”Det är min brors pil!”

På andra sidan, inborrad i ett träd, fanns en pil som Jolanna genast kände igen som Arshals.

”Är du säker?” frågade Haraj och kikade mot pilen.

”Klart jag är. Jag var ju själv med och gjorde pilarna.”

Arshal måste alltså varit här. Då var dom ju på rätt spår, i alla fall.

”Undra vad han sköt emot…” funderade Haraj.

Plötsligt krusades ytan i träskets mitt. Innan någon av dem hann reagera, sköt något stort upp ur vattnet. Jolanna gav till ett skräckslaget skrik, och backade några steg. Ur träsket reste sig ett grodliknande monster. Monstret var sju alnar hög, och hade en rad av sylvassa tänder. Ur vänstra ögat stack en pilspets ut: ännu ett bevis för att Arshal varit här.

”Det var som…” sa Haraj lågt bredvid henne.

”Hur gör vi nu?” viskade Jolanna åt honom. Det stod helt still i hennes huvud. ”Hur ska vi klara den här?”

Haraj gav henne en snabbt sidoblick.

”Arshal klarade det ju.” svarade han lika lågt.

”Hur vet du de?” pep Jolanna. Hon slogs av en hemsk tanke. ”Tänk om monstret slet honom itu.”

”I så fall skulle det vara en massa blod här. Han kom sig förbi, då kan vi också göra det.”

Monstret vrålade åt dem och vände huvudet åt sidan för att kunna se dem ordentligt med sitt friska öga.

”Där har vi det!” viskade Haraj förtjust och låg smått. Hur kunde han le nu? ”Han kan inte se med vänster. Om vi skadar hans högra också, blir han helt blind.”

Jolanna stirrade på honom.

”Och hur ska vi göra det då?” väste hon. ”Vi har väll ingen båge heller!”

”Nä. Men jag har en plan.” sa Haraj och drog sin kniv. ”Uppehåll monstret.”

”Va?” utbrast Jolanna.

”Du hörde!”

Haraj sprang kvickt iväg till höger. Jolanna hade ingen aning om vad det var för galen plan han hade, men hon måste se till att han hade en chans att lyckas med den.

Jolanna sprang ut i träsket. Hennes skor och byxor sög genast åt sig gyttjan och vattnet. Det räckte henne en bit över knäna och gjorde den söligt att gå framåt.

”Hallå!” skrek Jolanna åt monstret, som var åtta alnar ifrån henne. Monstret vände sig mot henne och röt. Hon rynkade på näsan åt lukten av ruttet kött. ”Ditt fula monster!” fortsatte hon. ”Din fula, äckliga best!”

Jolanna sneglade snabbt åt Haraj. Han hade klättrat upp i ett träd, nära monstret. Vad i hela höll han på med…?

”Du är så ful att jag vill spy över dig!” fortsatte Jolanna att skrika. ”Och äcklig! Har du hört talas om att borsta tänderna nån gång?”

Då gjorde Haraj något som antingen var det dummaste, eller det modigaste Jolanna någonsin sett. Ifrån trädet, tog han ett jättelikt skutt och landade på monstrets rygg.

Monstret vrålade och försökte göra sig av med Haraj genom att hoppa upp och ner. Haraj klängde sig fast, och lyckades komma upp till huvudet. Där, med ena handen för att hålla i sig, och med den andra ett hårt grepp om kniven, högg han monstret i ögat. Monstret vrålade ännu högre, och slog med sin klobesatta hand, bort Haraj från sin nacke.

Haraj flög som en vante ner från monstret, och landade med ett splash! i träsket.

Jolanna började plöja sig fram genom träsket. Från monstrets öga rann svart blod. Den vrålade ilsket, och skrämde Jolanna, men hon fortsatte ändå. Haraj försökte resa sig, men skrek till och sjönk ihop igen. Den nu blinda varelsen hörde honom, och vände sig ditåt. Om monstret tog ett steg till skulle han trampa ihjäl Haraj.

”Dags att återgärda min skuld.” tänkte Jolanna, med hjärtat dunkade i bröstet. Hon drog sin kniv, kastade sig fram och högg en djup skåra i monstrets ben.

Svart blod vällde fram över Jolannas händer. Monstret vrålade återigen, och slog efter henne, men hon hann ducka. Så kvick som man kunde vara i ett träsk, tog hon sig emellan monstrets ben och fram till Haraj.

Han var blek i ansiktet, och från den vänstra armen rann blod från två rivmärken.  Han hade fortfarande kniven i handen.

Jolanna drog bryskt upp honom i den högra armen.

”Aj!” skrek Haraj, men Jolanna ignorerade honom.

Hon ville bara komma bort ifrån träsket.

Monstret vrålade, och överröstade ljudet av Jolanna och Haraj som försökte ta sig igenom träsket. Det var som en mardröm: man försökte springa ifrån någonting, men hur man än försökte så gick det för långsamt.

Monstret slutade vråla, och Jolanna stannade tvärt.

”Så still.” mimade hon åt Haraj, som nickade.

De stod stilla som två statyer, medan monstret försökte höra vars de var.

Efter vad som kändes en evighet, sjönk monstret ner i träsket igen. Den var borta.

Dom ödslade ingen tid, utan skyndade sig över till andra sidan. Jolanna fick halvt släpa Haraj.

Först när de åter var inne bland träden pustade de ut. De sjönk ner mot varsin stam, och bara flämtade.

”Jag antar att vi är kvitt nu.” flämtade Haraj.

”Jag antar det.” sa Jolanna, och log för första gången mot Haraj.

.