Lambosablomman

.

Kapitel  1

 

Jolanna stirrade tillbaka på sig själv i spegeln. Det såg inte ut som hon. De ljusa lockarna, som annars var toviga och slarvig uppsatta i en hästsvans, var nu prydligt utkammade och uppsatta i ett silverspänne. Ansiktet var nu tvättat och rent stället för fullt av smuts. Istället för en rådjurskinnjacka hade hon nu en ren, grön tunika med vackra broderier och träpärlor i alla möjliga färger. Nertill hade hon en vacker grön kjol, stället för lappade byxor. Över midjan hade hon ett svart läderbälte med silverspänne. Det var så olikt Fattiga Jolanna som alla i byn kände henne som, att det nästan gjorde henne rädd. Jolannas väninna Patricas spegelbild dök upp bakom henne.

”Du är så vacker.”, suckade Patrica avundsjukt.

Själv var Patrica klädd i en ännu vackrare klädsel än Jolanna. Hon hade en ljusblå känning, fylld med vita pärlor och guldbroderier. Armband klädde hennes handleder, och fick det att klirra om henne så fort hon röde sig. Det röda håret var uppsatt i en knut i nacken. Hela hon utstrålade att hon var rik. Fast, såklart, vad kan man vänta sig av Hödvigens enda barn?

”Skönheten finns inuti oss.” mumlade Jolanna. Repliken kom ifrån hennes far. Far…

Sedan far dött för två år sedan i en sjukdom, hade familjen (som redan var fattiga), skänks i största fattigdom. Jolannas mor Rixana jobbade dagarna ända för att livnära sin familj. Det var något som man tyckte att Arshal, Jolannas storebror, borde göra. Arshal var stiligast i byn. Han var starkast, charmigast, och (enligt han själv) modigast. Arshal tillbringade sin tid med att jaga i skogen och jaga töser. Jolanna tyckte att detta var otroligt själviskt av honom, men när hon försökte berätta det ville han inte lyssna.

Jolanna jobbade med att städa Patricas enorma rum. Hon hade börjat för sex år sedan, då hon var nio. Det var på så sett som hon och Patrica hade blivigt så goda vänner, trots att dom var så olika. Dagarna brukade börja med att hon och Patrica åt frukost tillsammans. Sen städade Jolanna rummet medan Patrica satt på sägen och berättade det senaste skvallret. När Patrica väll börjat, var det svårt att få stopp på henne. Men Jolanna sällan aldrig Patrica, och det var därför som Patrica gillade henne så mycket. Jolanna tyckte aldrig att hon var irriterande eller jobbig.

Det som dom båda flickorna hade klätt upp sig för var Midsommar festen. Det var den viktigaste festen på hela året. Det var då man firade att sommarn var här och den hårda vintern var över. När det hade vankas fest hade Patrica genast lånat ut kläder till Jolanna, trots protester. Nu stod hon där och kunde knappt tro att det var hon själv som stirrade tillbaka på henne.

”När du ser ut sådär kommer Conar aldrig att kunna ta ögonen ifrån dig.” log Patrica.

Jolanna kände hur modet sjönk. Conar var son till byns rikaste man. Han var fem år äldre än Jolanna, och hade varit en lekkamrat till Arshal när dom var små. Han var varken trevlig eller otrevlig, varken stilig eller ful. Han var kall, kylig och ingenting, på något sätt. Jolanna gillade honom inte.

Men därimot kunde hon inte bortse från att han var intresserad av henne, eller att ett giftermål med honom skulle säkra familjens framtid för alltid. Men hon visste inte om hon var beredd att offra sin egen lycka för det.

”Vi måste gå nu, det börjar.” kommenterade Jolanna och dom både flickorna började röra sig utåt.

Hödvigens hus låg inte långt ifrån Den stora elden, där fetsen skulle hållas. På altaret satt som vanligt Medicinmannen, Hödvigen och Druiden. Druidens långa gråa hår var flätat i många flätor, och den visa gråa blicken såg ut över församlingen. Medicinmannen hade som vanligt massa påsar med läkepulver i bältet, och Hödvigen bar en röd kappa. Han vinkade diskret åt Patrica, och fäktade vildsint med armarna tillbaka.

Runt elden hade människor från hela byn samlas. De var klädda i sina bästa kläder och pratade glatt. Ett avlångt bord fylld med gottigheter som vildsvin, oxe, röding och massa mer, hade ställts fram. Arshal hade varit med och dödat flera vildsvin. Han var alltid så stolt efteråt, och pratade inte om något annat i flera veckor. Jolanna upptäckte Arshal. Han stod bredvid en söt flicka, med hjärtformat ansikte och brunt hår. Det förvånade inte henne. Arshal skulle aldrig ta sig tid att prata med en flicka som inte var söt.

Men mor kunde Jolanna inte se till. Hon visste att mor skulle jobba med att ta fram mat till bordet under festen, så Jolanna kanske inte skulle få se till henne. Det gjorde henne sorgsen. Hennes mor förtjänade något bättre än att bara arbeta hela tiden.

”Titta, där är Conar!” viskade Patrica ivrig och pekade.

Nog var det Conar alltid. Håret var vällkammat och ansiktet noga tvättat. Han var klädd i en grå klädnad med rika broderier. Hans mungipor pekande neråt och han såg sig omkring. Jolanna försökte gömma sig bakom sin väninna, men det var för sent. Conar hade redan upptäckt henne och börjat gå mot henne.

”Han kommer hitåt!” utbrast Patrica förtjust.

”Tack, jag vet det.” tänkte Jolanna ilsket.

När Conar plötsligt stod framför henne koncentrerade hon sig på att inte visa hur mycket hon ogillade honom.

”God kvälll, Jolanna.” sa han och log. Hans leende såg glatt ut, men rösten lät uttråkad.

”God kvälll, Conar.” sa Jolanna.

Patrica stirrade på dem, som om hon beskådade en pjäs.

”Du är välldigt vacker ikvälll utan all smuts och… säckighet.” sa Conar tvekande.

Jolanna antog att det var en komplimang, så hon sa:

”Tack.”

Musikerna började spela en glad melodi. Flera par slöts upp och började dansa Gneka. Gneka är en tradisonell dans i byn. Den dansades i par. Man skulle skutta i sidled med fötterna, i takt med musikern och sin partner. Sen ska man skutta samtidigt i sidled med fötterna, runt och runt. Det kan se enkelt ut, men för den som inte är snabbfotat och stadig på benen kan man lätt falla eller tappa bort sig.

Conar räckte henne handen.

”Får jag lov?”

Jolanna ville helts tacka nej, men det var välldigt oartigt. Så hon tog tveksamt Conars hand och lät honom leda henne mot Den stora brasan, där alla danspar dansade i en ring runt brasan, som brann för fullt. Jolanna lade sin hand på Conars axel. Han var ett helt huvud längre än henne. Conar lade sin enorma hand på hennes midja och tog hennes hand i sin. Hans hand var svettig.

Conar log mot henne, och Jolanna gjorde ett misslyckat försök att le tillbaka. Så började de dansa.

Jolanna hade alltid varit säker på foten och kvick. Gneka var ingen match för henne. Hon hittade snabbt takten i musiken och skuttade snart runt utan problem. Conar var inte heller så dum. Han hade antagligen fått duktiga lärare. Hur som helts så förde han henne säkert och snabbt. De var de mest synkade dansparet av alla. Jolanna glömde snart hur mycket hon föraktade Conar, och kom ihåg hur mycket hon älskade Gneka.

I mitten av dansen slog en av musikerna, som hette Per, ett extra ackord och ropade:

”Å byt håll!”

Alla danspar bytte snabbt håll och fortsatte dansen. När dansen var slut stannade alla danspar och tog emot applåder från de som inte deltagit. Jolanna pustade andfått ut. Conar log mot henne.

”Du dansar välldigt bra.”

”Tack.” sa Jolanna frånvarande, för hon hade upptäckt något bakom Conars rygg.

Mor stod där, och höll just på att ställa till en gryta med potatis på bordet. Hon höjde blicken och log, och Jolanna som log tillbaka. Mor såg så trött ut. Trots att hon log hängde hon med hela kroppen. Hyn var grådaskig, och ögonlocken hänge. Hon såg så trött och slut ut att Jolanna inte förstod hur hon kunde le igenom det. Hon fick dåligt samvete. Hur kunde hennes mor må så dåligt? Hon förtjänade så mycket bättre.

Bakom mor upptäckte Jolanna en annan varelse. Hon kände genast igen honom, trots att hon aldrig pratat med honom. Det var Haraj. Han påminde fortfarande mycket om den pojke som hon hittat i skogen.

Svarta lockarna hängde ner till axlarna och döljde det mesta av ansiktet. Han bara stod där i svarta kläder och såg vilsen ut. Jolanna kunde inte riktigt sätta fingret på det, men det var någonting med honom som var annorlunda. Det var inte att han hade mörkast ögon i hela byn, eller att han aldrig sa något, eller att han bodde hos Druiden. Det bara var någonting, som Jolanna inte kunde sätta ord på, som fick honom att verka annorlunda. Något som fick honom att sticka ut, och samtidigt fick honom att smälta in.

Så började musiken spela igen, och Jolanna avbröts i sina tankar. Hon väntade sig att Conar skulle bjuda upp igen, men istället sa han:

”Vill du följa med mig? Jag vill fråga dig en sak.”

Varenda nerv i Jolanna frös till is, och hon blev skräckslagen. Nej. Nej. Så här skulle det inte gå. Hon ville inte följa med Conar någonstans, nej, nej…

Men hon följde ändå med honom bort ifrån festen, in till skuggan från en stor ek som stod i byn, och spelade rollen som klätterträd för barn. Här stannade dom och såg på varann. Conar glatt, Jolanna skräckslaget. Hennes hjärta slog dubblaslag, men inte av en positiv andledning. Hon kastade en blick tillbaka till festen. Skulle hon kanske kunna fly? Bara springa iväg så fort benen bar henne? Men hon visste att hon inte skulle kunna göra det.

Conar tog Jolannas händer i sina och såg henne i ögonen. Jolanna motstod lusten att dra undan sina händer.

”Jolanna Rixanasdotter…” sa Conar högtidligt. Hans ögon hade en smutsgrå färg. ”Vill du gifta dig med mig?”

Jolanna stirrade på honom, tills hennes hjärna tagit in vad han frågade om.

Då ville hon genast skrika NEJ! rakt upp i ansiktet på honom, men något hejdade henne. Det var en innrebild av mor, där hon såg så trött och slitet ut. Hon förtjänade bättre. Och nu kunde Jolanna se till det.

Hennes hjärta skrek i protest, men hon svarade ändå med ynklig röst:

”Ja.”

Conar såg först bara förvånad ut, sen en antydan till glädje.

”Vad… bra. Ehh…” sa han tafatt.

Jolanna bara stod stilla och kunde knappt fatta vad hon nyss tackat ja till. Hon skulle gifta sig med Conar. Bli hans hustru. Vara med honom för evigt…

Så plötsligt böjde sig Conar fram för att kyssa henne. Jolanna blev förskräckt, och just som hon tänkte dra sig undan hördes flera skrik från altaret.

Hon och Conar avbröt alla sina tankar och rusade dit. Jolanna hann först, och trängde sig fram mellan folkmassan som samlats runt altaret.

På altaret låg Druiden. Han var vit i ansiktet och andades rosslande andetag. Hödvigen stod över honom och såg rådlös ut. Jolanna kunde knappt röra sig. Bredvid Druiden låg en matskål.

”Nej!”

Skriket kom ifrån en röst hon Jolanna inte hört på tio år. Hon vände blicken mot honom, när han armbågade sig fram till altaret. Trots att bara dom mäktigaste och dom som blivigt uppbjudna fick komma upp på altaret, klättrade Haraj smidigt upp och föll på knä bredvid Druiden.

”Men gör något då!” skrek han åt Hödvigen, som bara förlamat stod och stirrade. ”Kalla hit Medicinmannen!”

När han pratade bröt han på det där vackra, främmade språket som han talat för första gången.

”Hit med Medicinmannen!” befallde Hödvigen.

Efter några minuters skrikande dök Medicinmannen upp. Omilt makade han undan Haraj, och började sig över Druiden. Han tog upp en av sina påsar, och hällde pulvret över Druiden. Han började andas lättare, men var fortfarande vit i ansiktet.

”Ta honom till min hydda!” befallde Medicinmannen, och tre män som hette Fraj, Hedfred och Jylge började bära in Druiden. Utan ett ord följde Haraj efter.

Medicinmannen böjde sig ner över Druidens mat. Han doppade fingret i den, och smakade eftertänksamt. Han spottade genast ut det igen. Medicinmannen blev röd i ansiktet av ilska.

”Gott folk!” skrek han ut så att alla kunde höra. ”Något har hällt gift i våran Druids mat. Någon har förgiftat våran Druid!”

Jolanna drog efter andan. Förgiftat Druiden? Vem vågade göra något sånt? Vem var så ond?

Folk vågade inte ens röra Druiden. Han var i kontakt med gudarna, och ens förolämpa honom kunde kosta en livet. Och deras Druid var ju dessutom så god och klok. Vem skulle vilja honom något ont? Det hela gick inte ihop för Jolanna.

”Rådslag om en timme!” ropade Hödvigen.

Alla började mumla till varann. Jolanna gick för att söka upp sin mor.

”Vad har hänt? Vad är alla så upprörda för?” frågade mor när hon hittat henne.

Jolanna berättade vad som hänt med Druiden för henne. Hennes mor gjorde stora ögon.

”Men vem vill Druiden något ont?” undrade hon oförstående.

”Det undrar jag med.”

Mor suckade.

”Jag ska söka upp Arshal. Han får gå på rådet. Jag har inte tid. Vi ses hemma om en stund, okej?”

”Mm, jag måste lämna tillbaka kläderna till Patrica.” mumlade Jolanna.

Mor och dotter sade adjö till varann och Jolanna började leta efter Patrica. Hon fann henne snabbt. Hon stod och pratade med en ung flicka. Eller skvallrade, snarare.

”…och då kom den där pojken fram, vad är det nu han heter?” sa hon i upphetsad ton. ”Du vet, han som är så konstig?”

”Han heter Haraj.” sa Jolanna, som kom upp bakom Patrica.

Väninnan vände sig om och log stort.

”Hej, Jolanna. Såg du vad som hände?”

”Ja, jag såg det.” sa Jolanna till henne. Innan Patrica hann säga något mer, sa Jolanna:
”Jag undrar vars jag ska lägga kläderna jag lånade.”

Patrica tittade ner på Jolannas klädnad.

”Åh, behåll dem du.” sa hon med en avfärdande gest.

Jolanna bara stirrade på Patrica. Behålla, de här vackra kläderna? Dom måste ju kosta jätte mycket.

”Patrica, är du säker…?”

Patrica såg menade på Jolanna.

”Det är väll det minsta jag kan göra för min bästa vän?”

Jolanna log stort och omfamnade Patrica.

”Tack!”

Patrica log mot Jolanna, och började sedan skvallra med flickan igen.

”Ja, den där Haraj kom upp på altaret…”

Jolanna började gick till Hödvigens hus. Där gick hon in till Patricas rum och hämtade sina gamla kläder. Sen började hon gå hem. Deras stuga låg i kanten på byn, just bredvid skogen. Hon samlade upp kjolen i ena handen och började springa. Hon var van vid att springa i byxor, så kjolen kändes väldigt ovant. Hon upprörde många i byn genom att alltid gå i byxor. Dom ansåg att kvinnor skulle bära kjoltyg, och män byxor. Jolanna brydde sig inte om det. Byxor var mycket pratiskare.

Jolanna tänkte, att hon skulle kunna sälja bältet. Det var i äkta silver, och skulle ge mat i veckor. Men så kom hon på… att hon inte behövde sälja saker, eller jobba längre. Hon skulle gifta sig med Conar. Hon skulle leva i rikedom resten av sitt liv.

Och på något sett glädje det henne inte alls.

 

Jolannas familjs stuga låg på en kulle just bredvid skogen. Den var väldigt liten, byggt i sten med halmtak. Jolanna öppnande dörren och steg in. Dom låste aldrig dörren, dom hade ju ingenting värt att stjäla.

Stugan bestod av ett ända rum. I ett hörn fanns ett kök, i ett en eldstad och i ett tre bäddar. Jolannas bädd motsvarade Patricas rum. Det var hennes lilla plats. Över Arshals säng hände hans käraste ägodel: hans båge i ask. Under Jolannas kudde låg hennes käraste ägodel: ett bylock som hon fått far. Hon hade tagit av det idag för festen. Nu gick hon dit, lade sina kläder på bädden och tog fram det.

Det bestod av liten räv i trä. Räven satt och tittade rätt in i Jolannas ögon. Hon minns när hon fick det.

 

Jolanna och far satt vid vattenbrynet. Solen värmde deras ansikten. Far stack ner handen i fickan och drog upp något som han tryckte in Jolannas hand.

”Jag har gjort den åt dig, Jol.”

Jolanna tittade ner i sin handflata. I ett läderband satt en liten räv. Räven hade svansen virad om sig själv och ansiktet vänt mot henne. Den var jätte vacker.

”Har du gjort den här!? Bara till mig?” utbrast Jolanna glatt.

Far log stort mot henne.

”Bara till dig. För du är lika kvick och smart som en räv”

”Du är bäst!” utbrast Jolanna och kramade sin far hårt. Far skrattade.

Trots att det var sex år sedan mindes Jolanna det så tydligt. Varför var far tvungen att dö i den där sjukdomen? Varför kunde Medicinmannen inte bota honom?

Jolanna kunde skylla på massor av människor för sin fars död, men hon visste innerst inne att det inte var någons fel. Det hade bara blivigt så. Hur orättvist det än var.

Jolanna hängde räven runt sin nacke. Hon behövde fundera. Så mycket hade hänt på en så kort tid.

Men hon hann inte tänka en tanke till förrän dörren öppnades och mor och Arshal kom in.

”Det är en sån stor uppståndelse överallt.” sa mor. Hon tittade på Jolanna. ”Skulle inte du lämna tillbaka kläderna?”

”Jag fick dem.” sa Jolanna.

Både Arshal och mor såg förvånat på henne.

”Vad bra!” utbrast Arshal. ”Vi kan sälja bältet, det måste vara äkta silver. Tänk vad mycket…”

”Det måste ut.” tänkte Jolanna bistert.

”Vi behöver inte oroa oss mer för pengar.”

Både såg oförstående på henne. Jolanna drog in ett djupt andetag och släppte det:

”Jag ska gifta mig med Conar Fredsson. Han frågade mig ikväll.”

Dom båda stirrade med öppna munnar på henne i några evighetslånga sekunder. Sedan började de hurra.

”Är det sant, Jolanna? Menar du det?” ropade mor och sprang fram till Jolanna. Hon såg så överlycklig ut, nästan som en flicka igen. Dom blåa ögonen lyste och leendet var äkta. När mor såg sådär lycklig ut, kändes det för ett ögonblick rätt val att gifta sig.

”Det sant, mor.” viskade Jolanna och log lite.

”Jag behöver aldrig jobba mer!” skrattade mor lycklig och började dansa runt i stugan.

”Inte jag heller!” utropade Arshal.

Jolanna fnös åt honom.

”Du har väll aldrig jobbat?

”Har jag visst det!” protesterade Arshal.

”Börja inte nu igen.” bad mor glatt.

Syskonen tystnade och såg på sin mor, som höll på att plocka fram lite torkat kött och vatten.

”Vi måste fira det här.” sa mor.

Jolanna gick fram och hjälpte henne att hälla upp vatten i tre träkoppar och skära upp tre köttbitar.

Dom satt sig på sina bäddar och åt köttet och drack vattnet.

”Gift vid femton års ålder.” mumlade mor lyckligt. ”Inte alla som lyckas med det inte.”

Jolanna tittade ner i sin kopp.

”Jag måste till rådet snart.” sa Arshal. ”Kan jag få låna ditt bälte? Jag vill ju se bra ut.”

”Klart du vill.” tänkte Jolanna ilsket, men tog av sig bältet och gav det till sin bror.

Arshal spände bältet över sin billiga, vita tunika som Jolanna tvättat åt honom för någon dag sedan.

”Då gåe jag.” sa han och gick ut genom dörren.

Jolanna kände sig förvirrad. Hon ville tänka igenom allt som hänt. Men innan det, visste hon att hon var tvungen att göra en sak. Hon måste höra vad som sades på mötet.

”Jag går ut i skogen.” ljög hon för sin mot, som nickade. Det var normalt att Jolanna gick ut i skogen ibland, utan en riktigt andledning.

Jolanna smög ut. Stugan hade inga fönster, så det var ingen risk att mor såg henne smita iväg mot mitten av byn.

Arshal gick ungefär tjugo alnar framför henne. Jolanna tog en annan, snabbare väg mot bys mitt. Genom den vägen skulle hon komma just bakom altaret, ett perfekt gömställe för att avlyssna rådslaget.

Jolanna hade avlyssnat två möten förr. Ett när hon var fyra, bara för att det var så spännande. Andra när Haraj hade hittats.

Dom flesta hade redan samlats. Den stora brasan brann fortfarande, och maten hade inte riktigt plockats undan ännu. Jolanna kura ihop sig. Hon visste att ingen såg henne. Tack vare att Den stora brasan alltid brann när det var rådslag, så kastades en skugga bakom altaret. Som sagt, det perfekta gömstället.

Hon väntade i tio minuter innan rådet började. Hödvigen började tala:

”Det har hänt något väldigt upprörande. Något har lagt gift i Druidens mat.”

”Giftet var gift från en Flaristört. Den örten växter bara i söder. ” fortsatte Medicinmannen. Jolanna kände inte till den örten. ”Druiden hann bara få i sig en tugga, men det är illa nog. Jag befarar…” Jolanna höll andan. ”… att han bara lever i en vecka till.”

Beskedet föll tungt. Många mumlade till varann. ”Nej” tänkte Jolanna. ”Han få inte dö.”

Hon blev tvungen att sätt sig ner. Druiden skulle dö inom en vecka. Det kunde inte vara möjligt. Plötsligt fylldes Jolanna med ett häftigt hat emot den som lagt giftet i Druidens mat. Vem var så ond? Nu skulle Druiden dö. Den som lagt giftet i Druidens mat var en mördare. Mördare förtjänade galgen. Det var sällan som Jolanna tänkte något sådant, men det var ju mord som dom pratade om här.

”Men…” sa Medicinmannen plötsligt, och allt mumlade slutade tvärt. ”Det finns en lösning.” Jolanna höll andan. ”Uppe i Norra bergen, finns det en blomma vid namn Lambosablomman. Den blommans stjälk kan rädda Druiden.”

Folk började genast prata i munnen på varann. Jolanna släppte sina mordtankar och kände hoppet komma. Om dom kunde få tag i blomman innan en vecka skulle Druiden överleva. Men så blev hon modfälld igen. Norra bergen låg långt bort ifrån, flera dagars resa. Och det var en farlig plats. Osaliga andar vilade där. Det var få som återvänt.

”Vi måste få hit blomman innan en vecka.” började Medicinmannen igen, och alla tystande åter. ”Som ni vet är Norra bergen en farlig plats. Inte alla har återvänt.” sa han allvarligt. ”Men en av oss ska åka dit. Vem är frivillig?”

”Jag!” ropade genast en röst som Jolanna kände alltför väl.

Hon knep ihop ögonen och önskade att Arshal bara ville hålla tyst. Men självklart gjorde han inte det.

”Jag hämtar blomman!” fortsatte han. ”Jag är stark, snabbt och inte rädd för någonting.”

En tystnad rådde.

”Låt honom inte gå, låt honom inte gå.” bad Jolanna. ”Snälla gudar, snälla!”

”Vem tycker att vi ska låta den unga mannen här utföra detta uppdrag?”

Jolanna hörde bara tystand medan folket räckte upp sina händer.

Så sade Medicinmannen:

”Då är det bestämt. Den unge mannen hämtar blomman vid de Norra bergen. Gör dig klar för avfärd redan ikväll. Kom till min hydda om en timme för information.”

Jolanna suckade högt, vilket inte hördes i larmet som kom. Tårarna började trängas, och det kändes som om något knöt ihop sig i bröstet. Arshal skulle gå och hämta en blomma I Norra bergen, ett ställe där få återvänt ifrån. Nej, han fick inte gå! Trots att han var självupptagen och irriterande, så var han hennes bror.

Jolanna reste sig och sprang därifrån. Genom byn, och in i skogen. Hon kände skogen så väl att hon knappt behövde titta ner när hon sprang. När hon kommit en bit in, sjönk hon ner med ryggen mot ett träd. Tårarna svämmade över och hon började snyfta. Hur kunde allt ha gått så fel, på bara några timmar? Plötsligt skulle hon gifta sig med en man hon inte ens gillade, Druiden låg på sin dödsbädd och hennes bror skulle ut på ett livsfarligt uppdrag. Vad hade gudarna emot henne?

 

*

 

Rixana stod och diskade i Hödvigens hus. På faten som hon diskade hade det förr varit mat som varit med på Midsommar festen. Trots det hemska som hänt Druiden kunde hon inte låta bli att fira. Hennes enda dotter skulle gifta sig med den rikaste mannen i byn. Hon hade hört att Conar var trevlig också. Hon hade alltid vetat att han var intresserad av hennes Jolanna. Hon ville inte skryta, men Jolanna var den vackraste flickan i byn. Och nu skulle Rixana aldrig behöva arbeta mer. Hon skulle kunna luta sig tillbaka och bara njuta resten av sitt liv.

”Vad du är munter, Rixana.” sa hennes väninna Ottilia. ”Har du inte hört om Druiden?”

”Jo…” sa Rixana. Hon fick genast dåligt samvete.

”Vad är det då?” undrade Ottilia nyfiket.

”Min dotter förlovade sig ikväll.” kunde Rixana inte låta bli att berätta.

Ottilia stirrade på henne och lade ner fatet som hon höll på att diska.

”Nähä!”

”Joho.” kvittrade Rixana.

”Har Jolanna förlovat sig? Hon är ju bara femton! Katrinna har inte någon karl svansade efter sig.” Katrinna var Ottilias tjugoåriga dotter.

”Du kommer inte tro mig när jag säger vem det är.” gnolade Rixana.

Ottilia stirrade uppfodrande på Rixana, tills hon inte kunde hålla sig längre.

”Conar Fredsson.”

Ottilia gav till ett tjut.

”Han är ju rik!” utbrast hon.

”Jag vet.”

”Du behöver aldrig mer jobba!”

”Jag vet.”

Rixana log stort. Hon öppnade munnen för att säga något mer, när dörren till köket slogs upp och Ulltrikie, en nervös liten kvinna, kom inrusandes.

”Har ni hört!” utbrast Ulltrikie men sin pipiga röst. ”Jag kommer nyss ifrån rådet. Druiden dör inom en vecka, om inte man får tag i Lambosablomman i Norra bergen.” Innan någon hann hämta sig, fortsatte hon: ”En ung man anmälde sig frivilligt för att hämta den, han hette, han hette…” Ulltrikie tänkte efter i några sekunder. ”Arshal Markelsson!”

Rixanas hjärta frös till is. Hon visste vad Norra bergen var för plats.

Utan ett ord rusade hon ut för att leta upp sin son.

 

*

 

Jolanna visste inte hur länge som hon satt i skogen. Solen hade gått ner, och myggorna kom i svärmar. Hon hade gråtit alla tårar som kunde komma ur henne. Hon orkade inte resa sig, trots att hon borde det. Det började bli kyligt, och tunikan var tunn.

Plötsligt prasslade något framför henne. Jolanna tittade försträckt upp. Framför henne, omkring tio alnar bort, satt en räv. Hon slappnade genast av. Rävar var inte farliga för människor, det visste hon. Jolanna tittade på räven. Det var en besynnerlig räv. Istället för att vara rädd för henne, satt den bara där och tittade på henne. Jolanna mötte den svarta blicken. Hon fick känslan av att räven ville säga henne något. Men vad?

Så, försvann räven. Under lika lång tid som det tar för ett hjärta att slå ett slag, var den där. Sedan, var den borta. Med sig hade den tagit känslan, den där speciella känslan som hon inte kunde sätta ord på.

Nu kände hon att hon hade mer kraft i sig. Hon reste sig upp och började vandra hem. Hon kunde en genväg, så snart var hon hemma. Hon gick in.

Mor satt på sin bädd och tryckte en trasa mot näsan. Hon hade gråtit.

Mor tittade upp när Jolanna kom in.

”Åh, Jolanna.” syftade hon. Hon reste sig och omfamnade sin dotter. ”Arshal ska… Arshal ska…” snyftade hon.

”Jag vet.” viskade Jolanna och kramade sin mor tillbaka.

”Jag försökte övertyga honom.” fortsatte mor. ”Men han ville inte lyssna. Han sa att det här var hans stora chans. Vaddå för chans? Jag… jag fattar inte.”

Jolanna strök sin mor över håret, som om det var hon som var dottern, och inte Jolanna.

”Han har redan åkt, va?” frågade Jolanna.

”Ja.”

Länge stod de så, mor och dotter och sörjde. Tills det knackade på dörren. Jolanna öppnade. Till hennes stora förvåning stod Conar där. Han hade fortfarande den gråa tunikan på sig och han vred på händerna.

När mor upptäckte vem det var, drog hon sig snabbt undan. Det rådde en pinsam tystnad i några sekunder.

”Ehhm… jag ser att du har gråtit.” sa Conar.

Jolanna gick ut ur stugan och stängde dörren efter sig. Det hela var pinsamt nog utan att hennes mor stod och stirrade i bakgrunden.

Hon knäppte händerna och såg uppfodrande på Conar, som nervöst flackade med blicken.

”Jag ville bara se hur du mår. Du vet, efter allt det där med Arshal.”

Jolanna var tvungen att erkänna att det var ganska omtänksamt. Om Conar bara ville låta som om han verkligen ville veta hur hon mådde, inte bara stå där som om han ville få samtalet avslutat så fort som möjligt.

”Jag har gråtit.” mumlade Jolanna. Hon ville också ha samtalet avslutat snart. ”Men Arshal kommer klara sig.” Hon hörde själv hur hon inte riktigt trodde på sina egna ord.

Conar sträckte tveksamt fram handen mot henne och strök bak en hårslinga. Jolanna drog sig inte undan, men hon avskydde beröringen av hans hud mot sin.

”Ja, jag ville bara se hur du mår.” upprepade Conar.

”Okej.” sa Jolanna.

”Så…” sa Conar tveksamt. ”Då går jag. Adjö.”

”Adjö.”

Conar nickade och vände sig om och gick. Jolanna stod kvar och såg honom gå. Hon undrade varför han hade kommit, när han egentligen inte verkade bry sig.

Jolanna vände sig om för att gå in igen, och fick sedan pressa handen hårt mot munnen för att inte skrika.

Vid dörren stod en svart skugga. Jolanna hann tänka tusen tankar om vad det kunde tänkas vara, innan skuggan hyssade henne.

”Tyst. Det är jag. Bara jag.”

Jolanna kände igen den brytningen. Förr hade han skrikit, nu viskade han.

”Haraj?” utbrast Jolanna överrumlat. Vad i hela friden gjorde han här?

”Shyyy!” hyssande Haraj nervöst och kastade en blick mot dörren. Där inne hördes mor gnola och skramla. Han slappnade av, och tog ett steg från stugans skugga.

De svarta lockarna hände ner över ögonen, som var så mörkbruna att de nästan blev svarta. Han var inte lika kraftig som Arshal, eller lika lång som Conar. Han var spenslig, och bara några tum längre än Jolanna. Han var klädd i en svart kolt med mörkbruna byxor. Runt nacken hängde tre halsband. Ett med tre pärlor, en liten blå, en stor grön och en liten röd. Ett med en järnamulett och ett med tre järnnycklar.

”Hur vet du vad jag heter?” viskade Haraj till Jolanna.

Hon tyckte att det var en konstig fråga.

”Jag vet vad alla här i byn heter. Det är inte en särskilt stor by, trots allt. Och dessutom hörde jag när Druiden gav dig det. Och vad gör du här?” väste hon lågt till Haraj.

”Jag behöver din hjälp.”

Jolanna blev bara ännu mer förvirrad för varje ord som sades.

”Min hjälp? För vaddå?”

”Kolla.” sa Haraj ivrigt. ”Jag hörde uppgifterna som Medicinmannen gav till din bror. Men när jag kollade efter…”

”Hur kunde du höra dem?” frågade Jolanna. ”Tjuvlyssnade du?”

”Det har väll inte med saken att göra?” fräste Haraj irriterat. ”Hur som helts. När jag kollade upp dem i Druidens papper, upptäckte jag att de inte stämde. Medicinmannen tror att den bästa vägen är rakt uppför berget, men det vore mycket smartare att ta vägen genom passet och vid sidan om berget. Men när jag sa det till Arshal, ville han inte lyssna. Därför behöver jag din hjälp nu, så att vi kan hinna ikapp Arshal och du kan hjälpa mig att övertyga honom.” berättade Haraj i ett svep.

Jolanna hade tappat bort sig helt.

”Ehh… va?”

Haraj suckade åt henne.

”Du hörde vad jag sa!” sa han.

”Jag hänger inte med. Jag ska följa efter Arshal, med dig? Varför?” frågade Jolanna skeptisk.

”Jag sa ju det! För att hindra honom från att ta fel väg!”

”Vad händer om… han tar fel väg?” undrade Jolanna.

”Han kommer rakt in i det uråldriga bergsmonstert. Ingen har överlevt det monstret. Men det sägs vara så fruktansvärt att män har dött av skräck.”

Jolanna rös mot sin vilja. Hon var tvungen att tänka igenom det här nu:

Arshal att fått felaktiga uppgifter av Medicinmannen, som bara Haraj visste var fel. Arshal var nu på väg rakt in i ett monsters käftar. Han skulle knappast överleva det. Haraj visste en bättre väg, som var mycket säkrare. Haraj hade dessutom snokat i Druidens papper för att få de här uppgifterna. Varför var han så mån om det? Varför brydde han sig om vilken väg Arshal tog? Varför brydde Haraj sig om, om hennes bror levde eller dog? Och han ville nu ha med henne, för att få Arshal att ta rätt väg. Varför gav sig Haraj inte bara av själv, och tog själv den säkra vägen, tog hem Lambosablomman, räddade Druiden och blev byns hjälte? Det var något som inte stämde. Kunde Haraj ljuga för henne? Men han verkade så uppriktig. Det kändes som att han talade sanning.

”Varför hämtar du inte blomman själv?” frågade Jolanna och lade armarna i kors.

Haraj fick ett bistert ansiktsuttryck.

”Jag kan inte. Jag är varken lika stark eller modig som Arshal. Han har bäst chans att klara det.”

Åter fick hon känslan av att han talade sanning.

”Varför är du så mån om att få hem Lambosablomman då?” ställde hon nästa fråga.

Han såg oförstående på henne.

”För att rädda Druiden såklart!” väste han ilsket.

”Varför är du villig att låta Arshal ta all ära?” frågade Jolanna, utan att låta sig skrämmas av Harajs ilska.

Haraj verkade ha svårt att behärska sig från att skrika.

”Jag skiter väll i äran! Bara den där förbaskade blomman kommer hem så att Druiden överlever.”

Då kom Jolanna ihåg en sak, som hon glömt. Druiden var inte bara Druiden för Haraj, som han var för alla andra. Druiden hade uppfostrat Haraj. Han hade bott i Druidens hydda. Druiden var den som Haraj alltid haft.

”Jag tror att du talar sanning.” sa Jolanna uppriktigt.

”Bra…”

”Men jag vet inte om jag kan följa med dig.”

Haraj höjde ett ögonbryn.

”Varför? Druidens och din brors liv hänger på det här!”

”Jag kan väll inte följa med en pojke som jag inte ens känner!” väste hon åt honom. Det verkade förvåna honom.

”Okej…” suckade han och verkade tänka efter. ”Jag älskar vildsvin, men hatar potatis. När jag var liten blev jag retad, däribland din bror Arshal. Der gjorde att jag drog mig undan från andra barn. Druiden är som en far för mig, och den ända som jag kan prata med. Om han dör, vet jag inte vad jag gör.” sa han i en hård ton. ”Så, nu känner du mig. Nå, följer du med?”

Jolanna var för upptagen av vad han nyss sagt, för att svara på det sista. Hade Arshal retat Haraj? Det lät i för sig som någonting som hennes bror kunde tänkas göra. För ett ögonblick blev hon arg på honom, och tyckte att han gott kunde få ätas upp av ett monster. Men sedan kom hon på att han faktiskt var hennes bror, och hon inte kunde låta honom dö. Hon visste vad hon måste göra.

”Nå?” upprepade Haraj.

”Va?” undrade Jolanna.

”Följer du med? Eller måste jag be din mor om hjälp?”

Jolanna kunde inte låta bli att dra på munnen åt det sista.

”Jag följder med.” viskade hon åt honom.

Haraj log stort och överlyckligt. Han suckade lättnat.

”Tack. Tack, tack!” utbrast han. ”Tack! Jag skulle kunna kyssa dig!” Jolanna såg förskräckt på honom. ”Kom till den stora eken, du vet, den bredvid Den stora brasan så fort du bara kan.”

Så, plötsligt, sprang han förbi henne och nedför kullen, han genade mellan några stugor och så var han borta.

Jolanna skakade på huvudet åt sig själv. Vad hade hon gett sig in i?

 

*

 

Arshal guppade fram och tillbaka på hästryggen. Han hade aldrig ridit förr, men när Hödvigen erbjudit sig sin häst åt honom kunde han inte tacka nej. Han mindes fortfarande folkets jubel när han ridit ut ur byn. Det där jublet kunde han gott vänja sig vid. När han väl tagit hem den där blomman, skulle han bli byns hjälte. Och när Jolanna väl gift sig med den där karl, så skulle han inte bara vara byns hjälte. Han skulle vara rik också. Vad kunde gå fel?

På ryggen hade Arshal en ryggsäck. I den fanns en sovsäck, en karta och mat. Medicinmannen hade varnat honom för många okända faror. Men vid alla gudar! Hur farligt kunde det vara? Arshal var i varje fall inte rädd för någonting.

Han hade ridit i några timmar. Månen stod högt på himmelen. Trots det såg man inte mycket. Men han hade inte tid att stanna. Dessutom såg väll hästar i mörker?

Nattens ljud från djur hördes överallt. Men det skrämde såklart inte Arshal.

 

*

 

Jolanna hade bytt om till sin jacka av rådjusskinn, sina byxor och spänt ett bälte runt byxorna. I bältet fanns en kniv som far ägt. Håret var uppsatt i en hästsvans. Dom nya kläderna låg på bädden. Hon hade dåligt samvete över att lämna mor, för en sån galen idé. Mor själv låg och sov i sin bädd, hon hade lagt sig först efter att Jolanna berättat hela sitt samtal med Conar. Hon fick hitta på lite, eftersom hon varit ute länge än hon talat med Conar. Sen hade de ätit lite, sen hade mor gått till sägns. Hon sov djupt nu. En brasa brann i spisen. Men Jolanna kunde inte få sig till att gå.

Mor var så skör just nu. Nu när Arshal gett sig av, och Druiden insjuknat, och Jolanna förlovat sig, visste hennes mor inte hur hon skulle känna sig. Hon reagerade med att känna massor av känslor på samma gång, vilket inte blev ett särskilt lyckat resultat.

Jolanna hade ingen väska, och hade inte hjärta att ta av maten. Hon stod med handen på handtaget och såg på mor. Kunde hon verkligen lämna henne?

Jolannas hand for automatsikt upp till räven runt halsen.  När hon kände sin fars hantverk under fingrarna, fick hon mod. Hon visste vad hennes far hade gjort.

Jolanna klev ut i natten. Det var inte speciellt kyligt. Månen lyste upp vägen genom byn. Hon började småspringa. Hon tog en genväg. Genom de stugor som hade fönster, lyste det. Men de som ännu var uppe, skulle knappast lägga märke till flickan som sprang där utanför.

När Jolanna kom fram till eken kunde hon skymta en mörk skugga nedför den. Hon gick fram till den.

”Jag började tro att du inte skulle komma.” sa Haraj.

Han var klädd i en tröja av rådjurskinn, och byxor av samma sort. Över midjan hade han ett läderbälte, som det hände en påse och en kniv. Över axlarna hade han en ryggsäck. I handen höll han ännu en som han räckte till Jolanna.

Jolanna hängde ryggsäcken över axlarna.

”Vars ska vi?” frågade hon.

Harajs tänder syntes tydligt i mörkret när han log.

”Det trodde jag du visste.”

”Det gör jag också.” sa Jolanna irriterat. ”Jag menar, vars ska vi gå nu?”

Haraj skrattade, vilket bara irriterade Jolanna ännu mer.

”Jag fattade vad du menade. Jag bara retades med dig. Vi går i din brors fotspår. Han red rakt mot norr. Vi följer efter. Men eftersom han har häst, så får vi skynda på.”

Med de orden började Haraj vandra rakt genom byn, mot norr.

”Han kan ändå inte rida.” muttrade Jolanna och följde efter.

.

Saker händer rätt snabbt, men jag orkar inte dra ut det :)