Kapitel 3

Det dröjde nog en evighet innan den här kom upp. Det berodde på att jag inte var riktigt nöjd med det. Men nu har jag bearbetat den och vill lägga upp den.
.

Kapitel 3

 

Det första som Jolanna och Haraj gjorde efter dramat med träskmonstret, var att göra upp en eld.

Jolanna samlade först ihop torra kvistar och löv, sen tog Haraj fram ett elddon som han tydligen haft i sin ryggsäck. (”Jag kunde bara få tag på en” hade han sagt.)

Så medan Haraj sedan försökte fånga upp en gnista, skar Jolanna loss en bit av sin filt. Hon skulle anvenda den för att rengöra Harajs sår.

Hon letade upp närmaste bäck och blötte tygbiten i det rinnande vattnet. Medan hon ändå var där, passade hon på att tvätta nederdelen på byxorna, som blivigt nersölade i träsket. Jolanna hade varit rädd för monstret, men var stolt över att hon ändå huggit den och släpat Haraj därifrån. Vetenskapen att Arshal varit där, och överlevt monstret, gladde henne. Det kändes som att han inte var långt borta nu och att de snart skulle hinna ifatt honom.

När Jolanna kom tillbaka hade Haraj fått fyr på elden. Den kastade skuggor över hans ansikte, nu när det hade börjat mörkna. Hon var trött och ville sova, men var tvungen att förbinda Harajs sår först.

”Vad ska du ha den där till?” frågade Haraj och nickade mot tygbiten.

”Rengöra ditt sår, såklart.” svarade Jolanna, som om det var det mest uppenbaraste i hela värden.

Hon satte sig knä om Harajs vänstra sida. Runt den leriga tröjärmen fanns rött blod och upprivna tygbitar.

”Vi måste nog ta av dig tröjan.” konstaterade Jolanna och hjälpte Haraj att ta av sig bältet, och sedan den leriga tröjan utan att nudda såret för mycket.

Jolanna satte sig framför armen och började dutta med tygbiten mot såret. Haraj ryckte till och bet sig hårt i läppen. Var det bara skenet från elden, eller såg han väldigt blek ut?

Hon fortsatte att ta bort lera och blod, tills två rivmärken uppenbarade sig. Den ena var en handsbredd lång, och den andra var lika lång som hennes långfinger. Dom var lika djupa som en fingerbredd. Haraj sneglade mot sina sår, och såg sedan snabbt bort igen.

”Vad är det?” frågade Jolanna åt Harajs reaktion.

”Jag tål inte att se blod.” sa han sammanbitet med blicken in i brasan.

Jolanna tänkte först reta honom (för hon tyckte först att han var fjantig), men hejdade sig. Hon mindes den där första gången som de träffats. Haraj hade varit överröst med sitt eget blod, vem vet hur länge. Ett sådant minne kunde få vem som helts att avsky blod.

När Jolanna var liten, hade hon tyckt att blod var otäckt. Men eftersom Arshal ofta kom hem med ett villebråd som han själv inte orkade flå så fick Jolanna ofta göra det. Då hade hon vant sig vid blod.

Jolanna reste sig och gick till sin ryggsäck för att hitta något som hon kunde linda om såret med. Med kniven skar hon loss en avlång remsa av sin filt. Hon vände sig om för att gå tillbaka, och upptäckte något.

I mitten av Harajs bröstkorg fanns ett avlångt, vitt ärr. Jolanna stirrade på det. Hon mindes första gången som de träffats, då hade han haft ett avlångt sår på bröstet. Detta måste vara ärret efter det. Hon mindes också, att om inte far burit hem Haraj hade han förblött på grund av det där såret. Det såg så stort och otäckt ut.

Haraj följde hennes blick.

”Fråga inte hur jag fick det, för det minns jag inte.” sa han stelt.

Jolanna skyndade sig fram för att förbinda såret. Hon var lite generad.

Jolanna lindade remsan två varv innan hon knöt ihop den. Haraj grimaserade av smärtan när hon knöt åt den, men det kunde inte hjälpas.

Jolanna slängde in tygbiten som hon rengjort såren med i brasan. Det såg först ut som att den skulle kväva elden innan den tog fyr.

Hon tog upp Harajs tröja och hände den på en gren. Där försökte hon få bort det mesta av leran.

När hon äntligen bredde ut sin och Harajs sovsäck, hade det mörknat helt. I skenet från brasan tog hon fram lite bröd som hon hungrigt började knapra på. Haraj åt en liten bit torkat kött, innan han kurade ihop sig i sovsäcken. Där låg han och stirrade in i brasan, försjunken i tankar. Jolannas nyfikenhet tog över.

”Minns du verkligen… ingenting från där du kommer ifrån?” nästan viskade Jolanna.

Haraj vände sin blick från brasan och mötte Jolannas.

”Nej.” svarade han. ”Jag minns bara när ni hittade mig. Innan dess… är det bara svart. Druiden kallar det minnesförlust.”

Han såg in i brasan igen. ”Minnes… förlust. Att förlora ett minne.” tänkte Jolanna. Det måste vara hemskt. Att inte minnas var man kom ifrån. Inte minnas ens familj. Inte veta någonting om en själv. Haraj- den vilse. Först nu insåg Jolanna hur bra namnet passade.

Trots att det antagligen var ett känsligt ämne, fortsatte Jolanna:

”Minns du språket då? Det där som du… talade?”

”Druiden lärde mig först att prata ert språk. Sen… återupplivade han mitt gamla. Så, ja.”

Jolanna ville så gärna höra de där vackra orden igen.

”Kan du säga något på det språket?” bad Jolanna.

Haraj såg åter igen upp på henne. Lågorna dansade i hans mörka ögon. Så började han tala, på det främmade vackra språket från norr.

Tre ord sa han. När han sa dem var det som om allt kompletterades. Han brytning och orden flöt samman med varann, och bildade ett perfekt flyt. Som en bäcks porlande vatten, som ett träds viskning när vinden får dens löv att dansa. Tre ord sa han, och det var de vackraste ord som Jolanna någonsin hört. Hon förtrollades, men på ett helt annat sätt än som älvorna gjort.

Jolanna log drömmande.

”Vilket vackert språk.” viskade hon. ”Vad betyder det, det du sa?”

”’Solen är vacker’” svarade Haraj.

Dom var båda tankfullt tystna en stund.

”Ja, jag ska sova nu.” sa Haraj och slöt ögonen. ”God natt, Jol.”

Jolanna frös till is. Hon spärrade upp ögonen och stirrade på Haraj. Tusen känslor for igenom henne. Jol. Han hade kallat henne Jol. Far var den enda, den enda som någonsin använt det smeknamnet för henne. Jol, det hörde ihop med far. När han var borta så borde namnet inte finnas längre. Men nu så hade Haraj använt det, och det framkallade ett hugg av saknat hos Jolanna. Var hade han fått namnet ifrån? Hur visste han?

När Haraj såg hennes reaktion satte han sig upp. Han såg orolig ut men Jolanna uppfattade det knappt.

”Förlåt!” skyndade han sig att säga. ”Det var inte meningen… jag trodde att du hette så. Din far kallade dig det, sen dess har det liksom fastnat.”

Jolanna lyckades återfå talförmågan.

”Nej… alltså… jag heter Jolanna. Jol var ett smeknamn som far använde. Bara han.”

Jolanna tittade ner på sina händer och lyckades samla sig.

”Jaha…” sa Haraj i långsam förståelse. ”Han kallade dig det, första gången som vi träffades. Det fastnade. Förlåt. Jag ska väll kalla dig…” han tvekade inför namnet. ”Jol-anna i fortsättningen.”

Han uttalade namnet så konstigt, stavelse för stavelse. Namnet ’Jol’ lät så mycket bättre i jämförelse. Det passade in i hans dialekt.

”Säg Jol, om du vill.” sa Jolanna. ”Far hade inte haft något emot det.”

Det var som fars påhitt, hans idé som smeknamnet Jol, så hon ville som säga honom att hennes far inte hade haft något emot det.

”Jag var med vid hans kremering, förresten.” sa Haraj lågt.

Det fick Jolanna att titta upp. Hon hade ett tydligt minne av när de kremerade far, och av alla som samlats var så han inte med. Hon öppnade munnen för att säga detta, när Haraj avbröt henne:

”Jag stod bland träden. Ingen såg mig.”

Det gjorde henne arg, på något vis.

”Gömde du dig, för att det var pinsamt att vara vid en fattigt mans kremering, va?” fräste hon med förnyad kraft.

Haraj såg minst sagt förvånad ut.

”Vaddå pinsamt?” undrade han oförstående.

”Jo, du ville inte att man skulle se dig där såklart.” sa Jolanna ilsket. Hon visste inte riktigt varför hon var så arg. ”För det var pinsamt att känna en fattig, när Druiden själv är så rikt.”

Haraj stönade högt.

”Nu gör du det där igen!” stönade han.

”Gör vaddå?”

”Drar slutsatser när du egentligen inte vet! Du påminner mig om en korkad höna.” fräste Haraj.

Nu blev Jolanna riktigt arg, av en verklig andledning.

”Och du påminner mig om…” började Jolanna, men tystnade.

Hon hade tänkt säga något riktigt irriterande och förolämpande men hejdade sig när hon kom på vem han egentligen påminde om.

Hennes far. Haraj påminde om hennes far. Samma spontanhet, samma kvickhet, och samma mod som gränsade till dumhet. Hon hade inte insett hur lika dom var, förrän nu. Jolanna förlorade målföret och stirrade in i brasan.

”Ja, vem påminner jag om? Säg nu!” begärde Haraj att få veta.

”Ingen.” muttrade Jolanna, och lade sig ner i sovsäcken. Hon vände ryggen mot honom.

Som tur frågade han inget mer. Hon hörde prasslande när Haraj också lade sig ner för att sova.

 

*

 

Arshal vaknade på dåligt humör. Vetenskapen om att hans transport försvunnit irriterade honom och deltog till hans humör. Det andra var som deltog var att han slösat bort två fina pilar på det där monstret. Och det tredje var att han blivigt väckt av en nyfiken skogsråtta.

Så, det var med ilska steg som Arshal klampade vidare genom skogen. Marken var torr och träden växte glest: tecken på att bergen närmade sig. Han stirrade ner på marken, där det mest låg en massa kvistar och gamla löv. Han längtade efter grönt: mossa och ris. Han längtade hem. Allting här var så torrt och ensligt Träden var nakna. Han sakande barr, och gröna löv. Här fanns bara bruna och ruttna löv. Som te.x den där lövhögen där borta som…

Arshal tvärstannade. Överallt låg löv och kvistar omstridda, men på ljust den punken var löven samlade i en hög, som för att dölja något. Efter ett ögonblick förstod han vad det var. Under de där löven, fanns en djup grop. Över den fanns tunna björkkvistar i ett flätat nät, och på dem en massa löv. Det var en enkel älgfälla som Arshal själv använt sig av flera gånger. Tur att han upptäckt den.

Han gick en stor omväg runt fällan. Och han undrade vem som kunde ha byggt den. Men vem kunde tänkas leva här?

 

*

 

En spänd tystand. Det var det som rådde mellan Jolanna och Haraj, enda sedan dom båda vaknade fram tills de stannade och åt en kort lunch. Och fortsatte. Under tystnad.

Jolanna ville inte prata med Haraj. Hon ville avsky honom, men kunde inte riktigt göra det på samma sätt som förr nu när hon kommit fram att han var som hennes far, och att han därmed var en massa positiva saker. Hon ville dock inte erkänna det för honom. Nej, absolut inte.

Haraj pratade inte ens om kartan med henne, som förr. Han hade väll insett att kartor inte intresserade henne ett dugg. Fast själv tog han upp den ibland, och kollade ner på pergamentet. Och forstsatte sedan, utan ett ord.

Jolanna märkte hur landskapet förändrades. Det blev kalare och torrare. Träskets fuktighet försvann snabbt. Kvar fanns bara torra löv och fallna kvistar. Det var kallare nu också, vilket inte var särskilt skönt för Jolannas ben, vars byxor fortfarande var blöta. Men hon antog att hon inte borde klaga eftersom Haraj nästan hade fått hela sin klädnad nedsölad. Han sade inget, men han hade armarna om sig själv vilket skvallrade om att han frös.

Då stannade Haraj, så plötsligt att Jolanna nästan gick in i honom. Han tittade fån höger till vänster.

”Vad är det?” undrade Jolanna.

Han vände sig om med en bekymrad rynka mellan ögonen.

”Jag vet inte…” mumlade han. ”Men det känns om att någon iakttar oss.”

Jolanna stirrade in bland träden, men kunde inte se något.

”Äh, du inbillar dig bara.” sa hon tvärsäkert. ”Gå nu.”

Haraj tvekade bara ett ögonblick innan han lydde rådet. Jolanna vände blicken mot marken igen. Hon fick syn på en hög med löv några alnar framför dem. Dom påminde henne om hösten hemma i byn. Då alla löv föll, och krafsades ihop till högar. Eller om de gånger då hon och Arshal gick ut i skogen, och gjorde älgfällor som de sedan täckte över med löv. Det var en enkel procedur, att göra en älgfälla. Först grävde man en grop med branta kanter. Sen flätade man ihop några björkkvistar och lade det över gropen. Sen täcktes allt över med löv. I slutänden såg det ungefär ut såhär…

Jolanna tvärstannade. Hon stirrade på lövhögen. Runt om den fanns knappt några löv, men där fanns massor. Som om någon krafsat ihop den. Hon var säker. Det där var en älgfälla.

Haraj var ett steg ifrån den. Han hade inte märkt att hon st

annat.

”Haraj, stanna!” skrek Jolanna och kastade sig fram, men för sent.

Haraj tog ett steg över fällan samtidigt som han vände sig om.

Med ett kvävt skrik brakade han genom fällan.

 

Löv och jorddamm flög upp i skyn. Så fort Haraj brakat igenom fällen avslöjades ett hål med tre alnar som bredd och längd. Jolanna kastade sig fram till fällans kant. Där, två famnar ner, låg Haraj i en hög av kvistar, löv och jorddamm. Allting hade gått så fort, plötsligt låg Haraj i botten av en älgfälla. Han hostade av allt jorddamm.

”Haraj?” ropade Jolanna oroligt.

Haraj vände på huvudet och kikade upp mot henne. På vingiga ben reste han sig och såg sig förvirrat om.

”Vad hände?” fråga han henne.

”Du klev ner i en älgfälla.” förklarade Jolanna. ”Ta det bara lugnt. Jag har själv byggt sånna här.”

Hon granskade varenda liten detalj i fällan. Den var skickligt gjord, av någon som gjort fällor förr. Väggarna var helt raka, omöjligt att klättra uppför. Golvet var helt flat. Älgen hade inte kunnat ta sig upp på något sätt. Björkkvistsnätets hål var tillräckligt stora för att älgens klövar skulle ha trasslat in sig i dem. Sen var det bara att helt enkelt skjuta älgen när den väl var i fällan. Frågan var nu bara hur hon skulle få upp Haraj därifrån.

Jolanna lade sig på mage över kanten, så långt ut hon kunde utan att balansvikten lades på överkroppen. Hon sträckte ut sin hand mot Haraj.

”Försök nå den.” sa hon.

Haraj ställde sig på tå och sträckte ut sin hand mot Jolanna. Men det fattades ändå en aln.

”Ta filten.” förslog Haraj.

”Bra idé!” utbrast Jolanna och drog av sig ryggsäcken. Hon drog upp sin väl andvända filt, och upprepade proceduren. Nu kunde Haraj utan problem nå filten. Han tog ett fast tag om den med högerhanden och placerade en fot mot jordväggen. Jolanna backade lite, så att hon nådde med att placera fötterna bakom en sten så att hon inte skulle ramla ner i gropen, hon också.

Haraj höjde frågade ett ögonbryn. Jolanna nickade bekräftande, och så började han klättra. Han sköt ifrån sig med vänstra foten och höll vikten med högerhanden.

Jolanna höll så hårt i filten att knogarna vitnade. Allt verkade gå bra, tilsl Haraj bytte till vänsterhanden. Det var i den armen som han hade skadas. Så fort han skulle anstränga den armen svek den honom. Harajs ansikte förvreds i en smärtfylld grimas, och han föll genast ner igen och kastade upp en lager jorddamm mot Jolanna.

”Det går inte!” utbrast Haraj i en ilsken ton. ”Armen bara slutar fungera.”

Jolanna kände en ilning av panik komma. Om Haraj inte kunde ta sig upp… Nej.

”Du kan! Försök igen!” ropade Jolanna.

Tvekande tog Haraj ett nytt tag om filten och började klättra. Men när han skulle byta till vänster arm, så hände samma sak. Han grimaserade kraftigt och orkade bara hålla några sekunder, innan han tappade taget och föll ner igen.

Jolanna bet sig hårt i läppen och försökte dölja hur panikslagen hon blev. Han kunde inte ta sig upp. Armen svek honom, det gjorde för ont. Hon övervägde en sekund att dra upp honom, men hon visste lika snabbt att det inte skulle funka. Hon var för svag. Men Haraj var tvungen att orka. Hon visste att det säkert gjorde väldigt, väldigt ont att anstränga den armen, hon hade ju själv sett såren, men han var tvungen att klara det. Tvungen att ignorera smärtan. Annars… ja, hon visste inte vad som skulle ske annars.

Haraj sjönk ner och gömde ansiktet i händerna. Uppgiven. Hopplös.

”Det går inte!” utropade han med bruten röst. ”Jag… jag kan inte!”

Hans förtvivlan fick Jolanna att bli ännu mer panikslagen. Om Haraj inte ens ville kämpa, hur skulle det här då gå? Hon tänkte inte ge upp, hon vägrade!

”Det går visst!” skrek Jolanna. ”Du kan! Våga inte ge upp!”

Haraj tittade upp. Hans mörka ögon var sorgsna och hopplösa, och det smärtade Jolanna av en andledning hon inte förstod.

”Men det går inte.” viskade han. ”Det gör för ont. Du får lämna mig.”

Det sista ilade som is genom henne.

”Aldrig!” sa hon med skärpa. ”Jag fortsätter inte utan dig, så det är lika bra att du försöker igen.”

”Men det går inte!” protesterade Haraj. ”Jag kan inte! Med de förbannade såren… det går inte!”

Han lät så hopplös, helt olik den Haraj som Jolanna lärt sig känna. Det fick henne att också förtvivla, men inte, nej aldrig, att ge upp. Hon laddade med argument för att få Haraj att kämpa.

”Jag fortsätter inte utan dig.” upprepade hon. ”Vi kan väll inte sitta här tills såren har läkt. Då kommer Arshal gå in i monstrets käft, och Druiden kommer dö.” han ryckte till när Druiden kom på tal. ”I slutändan kommer två människor att dö. Jag kan inte den rätta vägen, så jag kan ändå inte fortsätta ensam. Allt hänger på dig! Så ignorera smärtan nu, och masa dig upp!”

Hennes ord måste ha haft någon effekt, för Haraj reste sig upp och tog ett tag om filten. Hans ögon var fortfarande förtvivlade, och han tvekade.

”Tänk på något annat.” manade Jolanna på. ”Vad som helts, bara inte smärtan.”

Haraj slickade sig om läpparna och nickade. Han placerade foten mot jordväggen, och började klättra med högerhanden. Jolanna kände hur hoppet började ta form. Haraj tvekade inför att byta till vänsterhanden. Men han var tvungen att byta, annars skulle han aldrig kunna dra sig uppåt, utan bara stanna på samma ställe.

”Du kan, våga inte tro något annat.” sa Jolanna hotfullt.

Haraj tittade upp mot henne och mötte hennes blick. Jolanna försökte se så bestämd ut som möjligt, medan hon nickade uppmuntrande.

Haraj bytte hand. Hon såg hur ansiktet förvreds, och ögonen som nyss varit förtvivlande, vart smärtfyllda. Han flyttade över tyngden och försökte dra sig uppåt. Han kved lågt. Smärtan som Haraj uttryckte i ansiktet var så kraftig att det gjorde ont i Jolanna själv. Han släppte aldrig Jolannas blick.

Och han lyckades. Så fort han dragit sig uppåt med vänsterhanden bytte han snabbt till höger igen. Ansiktet slätades ut och Jolanna kunde se hur hopplösheten och förtvivlandet lämnade hans ögon.

”Se. Jag sa ju att du kunde.” sa Jolanna och log.

Haraj log snett tillbaka. Hon såg att det blödde igenom förbindningen hon gjort på hans arm, men nämnde inte det. Haraj bytte till vänster (under smärtfyllda grimaser) igen, och sedan till höger. Nu kunde Jolanna greppa ett stadigt tag om hans högra underarm. Haraj sköt ifrån med benen, medan Jolanna drog för allt hon var värd. Med en duns landade han bredvid Jolanna.

Haraj låg på rygg med slutna ögon och hastiga andetag. Jolanna satt och bara såg på honom. Exakt hur mycket det där hade smärtat, och hur mycket viljestyrka det hade behövs, hade hon ingen aning om. Men hon var stolt över att han hade klarat det och över att hon lyckas övertala honom.

Tillslut lugnades Harajs andhämtning ner. Han öppnande ögonen och såg på henne. Borta var den hopplösa blicken, och tillbaka var den retsamma glimten. Det var ett säkert tecken: han var sig själv igen.

”Aj.” mumlade han och log snett. ”Det där gjorde ont.”

”Det blöder igenom.” konstaterade Jolanna.

Plötsligt fokuserade Haraj blicken på henne väldigt noga. ”Kan du binda om det?”

”Om du sätter dig upp.” svarade hon.

Haraj satte sig upp, och flyttade sig några steg från gropen, för säkerhets skull. Jolanna tog av tygremsan och blottade såren. Dom hade inte blivigt bättre av klättringen.

Eftersom det verkade närmast omöjligt att hitta en bäck i det här landskapet, offrade hon lite Igelusruna för att rengöra såret med (efter att Haraj intygat att den inte skulle ge någon negativ effekt). Sen offrade hon ännu en bit av sin filt och förband såret på nytt. När hon var klar fann hon Haraj sitta och le.

”Vad ler du åt?” frågade hon skarpare än hon tänkt.

”Åh, inget.” sa Haraj, fortfarande leende. ”Det är bara lite pinsamt.”

”Pinsamt? Vaddå pinsamt?” undrade Jolanna misstänksamt. Hade hon gjort något? Eller…

”Jo, men igår kallade jag dig för en ’korkad höna’. Och idag räddar du livet på mig. Igen.” tillade han snabbt. ”Jag antar att jag är skylig dig en ursäkt.” Han vred huvudet och såg på henne. Hans blick borrade in sig i henne, trots att den var så mild och road. Den fick henne att glömma stoltheten och acceptera ursäkten. Och den fick henne att också vilja be om ursäkt.

”Antar att detsamma gäller mig.” mumlade hon och vände bort blicken. ”Jag kanske är lite lättstött ibland.”

”Fred?” föreslog Haraj och räckte fram handen. Jolanna skakade den.

”Fred.”

 

De reste sig upp och fortsatte färden, med en lättare stämning. Haraj ville inte släppa samtalet.

”Du såg fällan innan jag klev in i den, eller hur?” sa Haraj. ”Du försökte varna mig.”

”Det stämmer.” sa Jolanna. ”Lite för sent bara.”

”Hur såg du att det var en fälla?” undrade Haraj nyfiket.

”Tja, att en massa löv låg på en och samma ställe var inte misstänksamt.” konstaterade Jolanna. ”Dessutom har jag byggt en massa sådana fällor själv, som jag sa tidigare. Dom byggs för att fånga älgar. Men vem kan ha byggt den?”

Med en rysning mindes hon vad Haraj sagt tidigare om att han känt sig iakttagen.

”Finns det några som bor här uppe?” frågade hon vidare.

Haraj kastade en allvarsam blick mot henne.

”Druiden har talat om en gammal klan med dvärgar, men jag vet inte. Ingen har sett en dvärg på århundraden.”

Det lugnade dock inte Jolanna.

”Vi är snart vid bergets fot.” sa Haraj och bytte ämne. ”Jag tror att vi börjar komma ifatt din bror.”

De orden fick Jolanna att lysa upp, och för tillfället glömma dvärgarna, eller vilka det än nu var som byggt fällan. Om de snart skulle komma ifatt Arshal, så skulle de troligtvis hinna varna honom innan han kom fram till monstret. Hon hoppades att hon skulle kunna övertala honom. Arshal hade aldrig velat lyssna på henne, oavsett vad hon hade att säga. Men när det gällde både hans eget och Druidens liv, så måste han väll lyssna? Det var det som hon hoppades på.

De gick i en rask takt resten av dagen, och småpratade då och då. Det var svårt för Jolanna att till en början att glömma deras tidigare gräl, och börja om på nytt. Men snart hade hon lyckas glömma sitt tidigare förakt, och när de lade sig för att sova kände Jolanna hade hon kunde kalla Haraj för sin vän.

 

*

 

Arshal lade sig intill en buske i hopp om att få lä för vinden. Han vågade inte tända en värmande brasa, i rädsla för att vem-den-än-nu-var-som-byggt-fällan skulle se den och komma. Det var nog klokast att ligga lågt. Han hade gått långsammare än vanligt under dagen, för att han hela tiden stirrade ner på marken ifall han skulle se några fler fällor. Men han hade inte upptäckt några fler.

Han var vid bergets fot nu. Nästa dag skulle det bli uppförsbacke hela dan. Berget skulle vara den farligaste plasten, enligt Medicinmannen. Och det var där blomman fanns. Han längtade med att komma hem med den.

Vinden hade tilltagit nu, och verkade bara blåsa starkare och starkare. Dessutom hade han sett några oroväckande moln innan det mörknat. Ett oväder skulle inte förenkla resan.

 

*

 

För en gångs skull vaknade Jolanna tidigare än Haraj. När hon gjorde det, kvävde hon först elden som de tänt tidigare. Vinden hade tilltagit i oroväckande styrka. Den drog hårslingor för Jolannas ansikte tills hon bestämde sig för att göra om snodden. Några mörka moln syntes i söder.

Hon packade ihop sitt och åt lite medan hon väntade på att Haraj skulle vakna. Hon kände ingen stress. Tvärt om, som om de hade gott om tid. Jolanna hade redan börjat vänja sig vid den plötsliga känsloförändringen angående Haraj. Han var inte så dum, trots allt. Rätt djärv i munnen, men det hade ju far också varit. Det fanns många likheter, och många skillnader angående de två. Men hon tänkte, att om far och Haraj hade känt varann så skulle de också vara vänner.

När Haraj tillslut öppnade ögonen utbrast Jolanna:

”Äntligen! Känns som att jag väntat i en evighet.”

Haraj log snett och satte sig upp. Han grimaserade.

”Gör det mycket ont?” undrade Jolanna bekymrat och syftade på såren.

”Inte så värst.” sa Haraj, men Jolanna kände på sig att han ljög.

Medan Haraj åt lite frukost packade Jolanna ihop åt honom. Efter en snabb blick mot kartan gav de sig iväg.

”De där molnen oroar mig.” sa Haraj efter en stund, och kastade en blick mot söder.

”De där dvärgarna oroar mig mer.” anmärkte Jolanna med rynkad panna.

Haraj log åt det.

”Dvärgarna är nog inget att oroa oss för. Om det ens var dvärgar, förståss. Och jag tror att de hällre håller sig undan. Dom kommer nog inte bekymra oss.”

Jolanna bestämde sig för att byta ämne.

”Jag undrar vad de gör där hemma.” sa hon. Hon hade egentligen inte tänkt på det själv, förs nu. Hon fick dåligt samvete. Mor måste vara jätte orolig och Druiden väldigt sjuk. Undrar vad Conar gjorde… inte för att hon egentligen ville veta. Hon ville inte tänka på Conar. Hon grimaserade vid tanken på honom.

”Vad är det?” undrade Haraj som sett hennes grimas.

Jolanna grimaserade ännu värre. ”Jag började bara tänka på Conar.”

Han höjde ögonbrynet.  ”Är han så hemsk?”

Det lät som att han sa det med en smula hopp i rösten, men hon inbillade sig säkert.

”Egentligen inte.” sa hon. Hon tillade, som på skämt: ”Fast han dansar Gneka bra.”

Det funkade: Haraj skrattade till.

”Jag kan inte dansa Gneka.” erkände han.

Jolanna stirrade på honom.

”Kan du inte dansa Gneka?!” utbrast hon. Att vara uppvuxen i byn, och inte kunna dansa Gneka, det var som att inte äga ett huvud. Gneka dansades på varje tillställning i byn. Till och med Jolanna, om tillhörde de fattigaste, kunde det.

Haraj skakade på huvudet. En idé, som kanske var lite halvgalen, tog då form hos Jolanna. Hon fick en väldig lust att genomföra den.

Jolanna tog några snabba steg så att hon kom före Haraj. Där stannade hon och snodde runt, med ett roat leende på läpparna. Haraj stannade tvärt framför henne.

”Jag ska lära dig dansa Gneka.” fastslog Jolanna och damp ner sin ryggsäck på marken.

Haraj såg förvirrat på henne.

”Va?”

”Det brukar vara min replik”, tänkte Jolanna och log ännu större.

”Jag ska lära dig dansa Gneka.” upprepade hon. ”Här och nu.”

”Men vi måste vidare!” protesterade Haraj.

”Vi stiger upp extra tidigt imorgon om så måste vara. Det är nu eller aldrig.” När han bara stirrade på henne tillade hon: ”Inte kan jag väll lära unga män att dansa när jag är gift.”

Det verkade få honom att ge efter. Haraj lät sin egen ryggsäck falla till marken, och stod sedan bara där. Han såg osäker och förvirrat ut: som om han inte riktigt förstod vad han nyss givit sig in på.

Eftersom Haraj bara stod när med flackande blick, tog Jolanna en steg framåt. Hon placerade tvärsäkert sin högra hand på hans axel och tog sin andra hand i hans. När Haraj fortfarande inte gjorde något, sa hon:

”Lägg din hand på min midja, Haraj.”

Haraj rodnade: väldig olikt honom. Men han lade lydigt sin hand på hennes midja.

”Okej, Gneka är en snabb dans.” började hon instruera. ”Man rör sig med fötterna i sidled, samtidigt som man rör sig i cirklar. Lugn, det är inte så krångligt. Cirklarna är fyra steg, som görs i en skuttande och böjd takt så att det blir som cirklar. Vi börjar långsamt.”

Jolanna tittade ner på deras fötter.

”Jag för min vänsterfot framåt, och du för din höger fot bakåt. Sen tar man ett steg åt sidan, sen för du din vänster fot framåt och jag för min vänsterfot bakåt. Sen ett åt sidled igen, och sen ett stort steg i sidled åt vänster, ditt höger, med fötterna i takt. Och allting ska göras som skuttande, inte gående. Förstår du?”

Haraj gav henne en förvirrad blick.

”Ehh…”

”Vi försöker på tre.” sa Jolanna utan att invänta svar. ”Ett, två, tre!”

Jolanna drog ett steg framåt med sin vänster fot, men Haraj reagerade för sent och det slutade med att Jolanna klev på hans fot.

”Förlåt.” mumlade Haraj snabbt. Han stirrade sint ner i marken.

Dom ställde sig på sina ursprungliga positioner.

”Vi försöker igen.” sa Jolanna uppmuntrade. ”Ett, två, tre!”

Den här gången tog Haraj snabbt ett steg bakåt.

”Bra.” berömde Jolanna snabbt. ”Och nu åt sidan.”

De tog ett steg åt sidan. Visserligen helt i otakt till varann, men han röde på sig.

”Och nu framåt.”

Det var egentligen bakåt för henne, men hon tänkte inte göra Haraj mer förvirrad än vad han redan var. Haraj tog ett steg framåt, medan Jolanna tog ett bakåt. Han snubblade till, men Jolanna hjälpte honom att snabbt återfå balansen igen.

”Och nu tar vi ett stort steg i sidled, åt höger för dig. Fötternas insidor ska nästan slå ihop i varann.” berättade Jolanna. ”Ett, två, tre.”

Dom tog ett steg åt Jolannas vänster. Haraj råkade kliva på hennes fot och snubbla till igen.

Jolanna skyndade sig att säga att det inte gjorde något, men Haraj rodnade i alla fall. Dom gjorde om den lilla cirkel, som fortsatte. Det långa steget som de tog åt sidan, gjorde de alltid lite åt vänster, så att deras steg bildade en cirkel. När de gjort ett varv i cirkeln som slutligen bildades, var Jolanna tvungen att erkänna att Haraj var inte bra på Gneka. Han kunde inte hitta någon takt i sina steg, och han snubblade och klev på hennes fot hela tiden. Men Jolanna höll ändå skenet uppe, och berömde honom när han gjorde något rätt. Det konstiga var att hon inte hade tråkigt: vanligtvis ville hon göra sig av med en dålig danspartner så fort som möjligt, men hon hade inga problem med Haraj. Hon gillade att vara med honom, och hon undrade ifall hon egentligen gillat att vara det även innan de blivigt vänner.

De gjorde yttligare ett varv, och Haraj började bli lite säkrare på stegen. Jolanna kände att de vågade på sig en snabbare takt.

”Vi testar lite snabbare.” sa hon till Haraj, som nickade koncentrerat.

De testade dansen med snabbare steg. Först snubblade bara Haraj ännu mer, och tappade bort sig hela tiden. Men efter vägledning från Jolanna, och övning, behärskade han även detta. De bytte håll, och ökade takten tills den nästan var i riktigt danstakt.

”Okej, nu lägger vi till skuttandet.” sa Jolanna. ”Det kommer, om vi får till det, ge den lilla cirkeln en mer cirkelfom, stället för en fyrkant som vi gör nu.”

”Okej.” sa Haraj och log ett flyktigt leende.

De började igen. Vant skuttade Jolanna fram stegen, med Haraj snubblade bara. När han gjorde ett försök till att ta ett skuttande steg, såg det så misslyckat ut att Jolanna fick bita sig i läppen för att hålla sig för skratt. Hon ville ju inte sänka Harajs självförtroende. Så hon sa att de skulle försöka igen, och visade och förklarade exakt hur man gjorde.

Och plötsligt, kände hon hur det satt. Helt synkade hoppade, skuttade och snurrade de runt i Gneka. Hon kände hur Haraj hittade skuttandet och takten i samma stund, och sedan satt den. Jolanna fick en stark vinnarkänsla, och ett skratt slapp ur henne. Haraj (som stirrade koncentrerat på sina fötter) log lite. De ökade taken, och nu: nu dansade de samma Gneka som dansades i alla fester. Helt perfekt.

Haraj vågade titta upp och möta hennes blick. Hon log mot honom och han log tillbaka. Så fick han något i sin blick; något som Jolanna inte kunde placera. Så tappades allt. Haraj tog ett steg åt sidan när han skulle backat. Det resulterade med att Jolanna skuttade ett steg framåt, och blev fälld av Harajs sidgående steg. Med ett förvånat rop föll dem båda till marken, Jolanna över Haraj. Det rådde en stunds förvirring, varav Jolanna tittade upp från sin plats över Haraj. Hon tittade ner på dennes ansikte. Hon brast i skratt. Oj, vad klumpiga dom var! Ett sånt fall lyckades nog inte vem som helts med.

Haraj kikade upp mot henne och log stort. Han hade faktiskt ett rätt fint leende. Konstigt att hon inte lagt märke till det förr.

Haraj fick det där i blicken igen: en mild blick, uppskattande och som i trans. Hon gillade den, den fick henne att känna sig uppskattad. Tills hon insåg att hon sett kärleks par ge varann den blicken.

Jolanna blev plötsligt rädd, och reste sig hastigt.

”Vi borde fortsätta.” sa hon.

Haraj såg nästan besviken ut, på något vis. Men han nickade och reste sig, han också.

.

Vad tycks?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback