A writer dream

Vi alla är inte lika.

Vi känner inte likadant.

Vi tänker inte likadant.

Vi har inte alla pengar eller kärlek.

Förstånd eller lycka.

Men det finns något, något som alla har, oavsett vem man är.

Det kallas rättigheter.

”Bögjävel!”

”Äckel!”

”Fjolla!”

Kommentarerna haglade ner över Markus. Dom som skrek dem stod några meter bort vid busskuren. De var några killar som gick på hans skola: han kunde inte ens namnen på alla. De skrattade medan de försökte tänka ut nya glåpord, men de enda som de kunde komma på var:

”Bög!”

Markus vände sig bort från dem och drog jackan tätare om sig. Jackan kunde skydda mot den kyliga höstvinden, men inte mot de hånfulla kommentarerna. Mot dem hade han inget skydd eller försvar. Han hade sedan länge slutat med att be dem att hålla tyst.

Enda sedan Markus gick ut med att han var homosexuell hade hans liv varit ett helvete. Plötsligt fick han inte vara närmare än kille än två meter. Han fick inte byta om i samma rum de andra killarna, utan han var tvungen att göra det på toaletten. Alla hans tidigare vänner hade övergivit honom. Dagarna i ända fick han stå ut med att höra ordet Bög minst tjugo gånger. Markus hatade det, och han önskade att han aldrig hade sagt något den där dagen.

Daniel, killen som Markus var kär i förr, hade suttit den där dagen bredvid Markus i ett grupprum. Daniel var enlig Markus perfekt: han var snäll, rolig, snygg och ärlig. Och till skillnad från de andra killarna i klassen, så verkade Daniel ha något mellan öronen. Markus hade varit kär i Daniel sen sjuan. Nu var det rätt stund att säga det.

Markus samlade mod och sa i ett andetag: ”Danne, jag är kär i dig.”

Hjärtan slog så fort att det nästan hoppade ur bröstet. Han vågade inte möta Daniels blick, men han hörde hur klasskamraten började skratta. Markus mod sjönk: Daniel trodde att han skämtade.

”Vad trevlig då.” sa Daniel lätt.

Markus lyckades förmå sig att titta upp på Daniel. Den andra killen log, tills han såg Markus min. Leendet dog snabbt bort och ersattes av en förfärad min.

”Du… menar väll inte…” stammade Daniel.

”Jo.” sa Markus. Han vände bort blicken. Det gick inte som han hade tänkt. ”Jag är seriös. Jag tycker att…”

Markus hade tänkt säga alla fina saker han visste om Daniel, men avbröts.

”Fy faan!” vrålade Daniel och reste sig så häftigt att stolen han suttit på föll till golvet. ”Jävla bögjävel!”

Daniel rusade ut ur grupprummet.

Inom tjugo minuter skulle hela skolan få veta vad som hänt.

Markus sprang hem och grät tills tårarna tog slut.

Äntligen var bussen här! Markus ställde sig sist i kön, någon meter bakom alla andra. Som tur var stod en tjej framför honom. Annars hade han fått aktat sig ännu mer.

Markus satte sig längst bak, längst in i hörnet där få kunde se honom. Minnet om den dagen då han hade berättat om sina känslor för Daniel, var ett hemskt minne som han helts av allt bara ville glömma. Visserligen hade Daniel bytt skola, och visserligen var Markus inte kär i honom längre. Men det gjorde fortfarande ont att tänka på honom. På något sätt kändes det som om Daniel hade svikit honom.

Bussen stannade utanför skolan. Alla reste sig och steg av. Först när bussen var tom reste sig Markus och steg ut. Han passerade de parkerade cyklarna som var utanför skolan, och gick in genom entrén, som som vanligt var fylld med elever såhär på morgonen. Genast fick några killar i årskursen över Markus syn på honom. Niorna började genast att flina.

”Hejsan, bögen!” gastade en av dem. ”Hur är det med Danne?”

Markus fällde upp jackans luva och stirrade ner i golvet, medan killarnas rop fortsatte, och blev värre och värre.  Markus skyndade sig uppför trappan till sitt skåp. Folk vek undan när han kom, flyttade sig så att han inte skulle råka röra dem.

Markus låste upp sitt skåp och lade sin jacka och väska i den. Första lektionen var svenska, så han tog sitt pennfack och sin skrivbok. Sen ställde han sig en bit ifrån klassrummet..

Han stod tyst i flera minuter, medan dom som passerade antingen drog sig undan från honom eller ropade något, som inte var alltför vänligt. När läraren tillslut kom och låste upp klassrummet var Markus den första som slank och satte sig på sin plats. En efter en kom hans klasskamrater in och satte sig. Bänken bredvid Markus var tom. Egentligen skulle en kille vid namn Erik sitta bredvid honom, men Erik hade vägrat att sitta där tills han tillslut fick byta plats.

”Idag ska vi göra några skrivövningar med bänkkamraten.” började läraren berätta. Innan Markus hann börja fundera på vem han skulle arbeta med, fortsatte läraren: ”Men först ska vi välkomna en ny elev i klassen.” Markus höjde förvånat ögonbrynet och de andra började viska till varann. ”Hon heter Liv och har nyss flyttat hit. Var snälla mot henne.”

In i klassrummet kom en tjej. Hon såg inte ut som nån annan tjej Markus sett.

Hennes hår var orange och spretade åt alla håll. Hon hade på sig en svart- och lilarandig t-shirt, och över det en knallgul kofta. Nertill bar hon en svart kjol och lila thigts och ett par svartvit randiga strumpor som räckte upp till knäna. Hon hade grön ögonskugga och illröda läppar. I hennes hår satt en prickig rosett. Hennes klädstil var så främmade på den här skolan, där alla andra tjejer bar tajta färglösa linnen och hade sotade ögon. Den nya tjejen, Liv, var en stor färgklick som bländade de alla. De andra tjejerna i klassen utbytte hånfulla blickar och fnittrade. Men Markus beundrade Liv från första stund. Hon var det coolaste han någonsin sätt.

”Hej!” hälsade Liv glatt till klassen, till synes omedveten om de dolda skratten.

”Du kan sätta dig bredvid Markus där borta.” sa läraren och pekade på mig. Några killar kunde inte hålla sig längre, utan började skratta. Liv låtsades inte om dem, utan gick oss satte sig bredvid Markus. Han sneglade på henne, och Liv gav honom ett bländade leende. Till sin förvåning log han tillbaka. Han kunde inte minnas senast han lett i skolan.

”Okej, idag ska vi göra en skrivövning med bänkkamraten.” upprepade läraren. ”Ni ska interjuva er bänkkamrat, och sedan skriva en kort text om den personen. Sätt igång! Jag vill att ni ska vara klara den här lektionen, annars får ni ta hem.”

Liv vände sig mot Markus och började fråga enkla saker om honom, som hans fullständiga namn, vilka hans familj bestod av och hans intressen. Hon var så vänlig mot honom att Markus hela tiden kom på sig själv med att le. Han insåg, med en stöt i magen, att all den här vänligheten skulle försvinna så fort hon fick reda på hans läggning.

”Okej.” sa Liv tillslut. ”Nu får du börja fråga mig.”

Hon såg på Markus och han upptäckte att hennes ögon var gröna.

”Ehh…” började Markus osäkert. ”Fullständiga namn?”

”Liv Rigmor Jönsson.”

Alla som hörde detta, utom Markus, började fnissa. Liv tystnade dom med en blick.

”Fortsätt.” uppmuntrade hon Markus.

Markus fortsatte att ställa alla frågor som han kunde komma på. Liv svarade utan att tveka, och lade ibland till en kommentar som alltid fick Markus att skratta. Han hade inte skrattat i skolan på… han vet inte hur länge. Liv fick allting allt att verka lätt och roligt. Det fick Markus att bli självsäkrare.

”Pojkvän?” frågade han tillslut.

”Inte pojkvän.” sa Liv. ”Flickvän.”

Markus stirrade chockerat på henne. Om hon hade en flickvän, så måste det betyda att…´

”Du är bög!” utbrast Markus innan han hann hejda sig. Liv höjde ett ögonbryn.

”Är det nå fel med det eller?” frågade hon giftigt. ”Och föresten så är jag lesbisk, inte bög.”

”Nej, nej, nej!” skyndade sig Markus att säga. ”Det jag menar är att jag också är bög! Eller lebsisk. Eller nej, jag menar att jag också är homosexuell.”

Hennes leende kom tillbaka.

”Verkligen?” log hon.

”Ja.” log han tillbaka.

Äntligen. Någon som han. Han var inte ensam längre.

När de sedan gick ut ur klassrummet tillsammans kastade många långa blickar efter dem. Markus kunde nästan höra deras föraktfulla tankar. När de gick genom korridoren fick Markus plötsligt syn på några nior, samma som tidigare hade kastat glåpord över honom. Markus försökte gömma ansiktet, men de hade redan fått syn på honom.

”Hej, bögen!” ropade en av dem. En annan stämde in.

”Vilka är de?” undrade Liv. ”Dina vänner?”

”Nej.” mumlade Markus. ”Kom, vi går.”

Han försökte dra med sig Liv, men hon hade ögonen fästa på niorna. När det av dem sade något riktigt fult, stegrade hon fram till nian och utan vidare knäade honom mellan benen.

Först kom bara en chockad tystand: sedan började alla elever som sett på att hurra. Nian vek sig dubbel och stönade av smärta, men Liv visade inget medlidande.

”Säg aldrig sådär till Markus igen.” varnade hon hotfullt. ”Bara för att han är annorlunda, så behöver ni inte hålla på såhär mot honom! Han har lika mycket rätt som alla ni andra att vara här, utan att behöva höra på det där tramset!”

”Lite får han väll tåla.” mumlade nian som blivit knäad.

”Varför det?” undrade Liv kyligt. ”Han har något, som ni alla har. Och det kallas rättigheter.” Hon kastade en sista blick mot folkmassan. ”Glöm inte det.”

..............................................................................................................................

Få se nu om jag vinner :)